Jennie Stenerhag

Bakgrund

Jag är tävlingscyklist på elitnivå och hemmaklubben är Falu CK. Jag har en idrottslig karriär bakom mig som alpin utförsåkerska, denna satsning började på barnsben och slutade vid 22 års ålder pga en allvarlig knäskada, jag är envis så knäet hann opereras 5ggr innan jag insåg att det var dags att lägga av. Elitidrott och hård träning har alltid funnits och varit naturligt i mitt liv, efter karriären på skidor försökte jag mig på ett "Svensson liv" utan att trivas. Sedan 2004 har jag cyklat och känner att det här är något jag verkligen vill satsa på.

Det började med att jag genomförde en Svensk klassiker 2002/03 och fick blodad tand för cyklingen. Så jag har inte varit cyklist speciellt länge men har ändå hunnit göra några riktigt bra resultat. Det bästa resultaten hittills anser jag vara SM guldet på landsväg, segern i Cape Argus cycle tour i Sydafrika och tredje platsen i UCI etapptävlingen Albstadt frauen rennen 2009. Jag började som MTB cyklist och gick ganska snart över till landsväg. 

Min karriär som cyklist har inte varit någon dans på rosor, första säsongen, 2004, fick jag en fraktur i ryggraden, 2005 var jag övertränad och började tävla i juli, 2006 var skadefri och gick väldigt bra. 2006 var min första säsong som proffs, då körde jag för ett Italienskt stall, det året fick jag även åka med på 3 landslagsuppdrag. Det blev mitt dittills bästa år som cyklist med en del fina resultat både i Sverige och i utomlands. 2007 bytte jag stall och land och körde för Therme Skincare i Holland. Tyvärr blev även det här året skadedrabbat, jag kraschade under en tävling i maj i Holland och krossade armbågen. Efter det blev det rehabilitering och jag kunde inte tävla igen förrän i slutet av augusti. I december samma år var olyckan framme igen då jag bröt tummen i Sydafrika, men skam den som ger sig! 2008 blev ett bra år och jag blev uttagen på 3 landslagsuppdrag och körde 6 UCI etapplopp runtom i Europa.

2009 års säsong blev lite av ett genombrott för mig, det började med många segrar i Sydafrika, bland annat i Cape Argus cycle tour vilket är världens största cykeltävling, sett till antalet startande. Det är stort i Sydafrika och det märkte jag efter den segern. Jag vann även många tävlingar hemma i Sverige och under året blev det 20 totalt och 32 pallplatser. Det blev 2 landslagsuppdrag och 3 UCI etapplopp. Självklart är SM guldet på linje något jag länge kommer att minnas och känslan att få köra i mästarkläder under ett år har varit enorm. En merit 2009 var även att jag vann den Sydafrikanska serien som sträckte sig över hela året och bestod av 13 tävlingar. Jag gjorde även mitt bästa internationella resultat i och med att jag blev 3a totalt på Albstadt frauen rennen, en 3 dagars UCI etapptävling i Tyskland.

2010 och 2011 blev bra år med många tävlingar utomlands och många segrar hemma i Sverige. Det blev ett SM silver i linje också. Men under den senare delen av 2011 började jag känna att det inte längra var lika kul att vara ute på tävlingar och allt resande tog på krafterna. Det som fick mig att fatta beslutet att sluta med cyklingen var när jag bröt nyckelbenet på lagtempot i Vårgårda och sedan fick veta att jag inte blev uttagen till att köra VM för landslaget för att jag inte kört "kvaltävlingen" vilket var Världscupen 2 dagar efter att jag brutit nyckelbenet. Det var helt klart att jag aldrig skulle få köra ett VM oavsett vilka resultat jag gjorde. 

Jag lade cykeln "på hyllan" och skulle inte tävla längre, men så under 2012 provade jag lite MTB igen och körde några tävlingar för skojsskull, men jag hade bestämt mig för att bara köra de tävlingar där jag kunde åka över dagen, inte sova borta. Så kom SM i Hässleholm och jag blev tveksam. Jag frångick min regel och åkte ner. Det blev ett silver efter OS cyklisten Alexandra Engen och jag var överlycklig! Jag skulle nog satsa lite till nästa år. 

Från 2013 har jag vunnit SM i MTB långlopp varje år, detta trots att min karriär fortsatt vara brokig, det här är jag väldigt stolt över! Jag har också hunnit vinna Cykelvasan 4 gånger, något jag är ensam om! Mitt absolut bästa resultat och mitt bästa ögonblick någonsin i min karriär är när jag och Esther Suss vann Cape Epic 2017 ganska precis ett år efter att jag genomgick en hjärtoperation efter att jag fått ett hjärtfel under Cape Epic 2016. Den dagen vi vann och timmarna efter målgången kommer jag aldrig att glömma, de var obeskrivliga!! 

2017 hade jag ett sådant drömår med vinster i så gott som allt jag ställde upp i, Esther och jag vann Tankwa Trek och Cape Epic i Sydafrika, Transalps i Italien och Swiss Epic i Schweiz tillsammans. Jag vann SM, Brikebeinerittet, CykelVasan, alla deltävlingar i långloppscupen som jag ställde upp i och sammanlagt osv osv. Ett magiskt år helt enkelt. 

Men så var olyckan framme igen och i mars 2018 slet jag av baksidalårmuskeln och det blev operation direkt. Det är lång rehabilitering efter en sådan skada ändå lyckades jag vinna SM bara 5 månader efter operationen! Hur den långsiktiga rehabiliteringen går får vi se, där är vi nu. 

 

 

Foto: Borås Tidning