Fler bilder kommer inom kort!
Det här är det hårdaste jag någonsin gjort som cyklist och det tuffaste jag någonsin utsatt min kropp för! Bara det att första dagens prolog på över en timme kallas prolog säger en hel del, på landsväg skulle det kallats ett extremt långt tempolopp för oss damer. Att sen tävlingstiderna är ibland 5, oftast 6 och en dag 7 timmar säger också en del om formatet! Det blir inte lättare av att det är ca 35-40 graders värme och på toppen av allt så sover vi i tält!
Är detta mänskligt?? Min tävlingstid blev 39 timmar på 8 dagar! Pulsen talar för sig själv när jag är helt slut och sitter på distanspuls sista dagen…
Det är 1200 cyklister och jag hörde en siffra på 400 patienter per dag i läkartältet! De flesta antingen för att få dropp för allvarlig vätskebrist eller brutna ben, det känns lite extremt och jag hoppas att organisationen tar det här som ett varningstecken!
Jag jobbade på Epic under första upplagan 2004 och körde sedan 3 dagar under andra upplagan 2005 och det är otroligt att se hur den här tävlingen har vuxit i storlek!!
Jag och Craig körde som ett mixat lag för Big Tree som huvudsponsor och Asrin som delsponsor, och det här är hur det gick:
Dag 1, prolog 23km, 635 meters klättring
Vi var ganska nervösa och när jag såg att vi skulle starta med att köra igenom ett hus och nedför 2 trappor mitt framför en stor publik och storbilds-TV blev jag ännu mer nervös! Det kändes stort att stå där på rampen tillsammans med Craig och starta detta äventyr som vi skrev på för redan in Maj! Nu var det dags!
Nervositeten släppte så fort vi kom iväg och trapporna gick bra! Vi kom igång bra och jag kände mig riktigt pigg, den 4 km ”stairway to heaven” var dock tung att börja med! Vi körde väldigt bra som ett lag idag och när vi ledde i mål förstod vi att vi hade chans på pallen! Det blev en 3e plats! Vårat mål med tävlingen var att hamna på pallen minst en gång, så egentligen hade vi uppnått det redan.
Vi åkte till Citrusdal på eftermiddagen och installerade oss i tälten.
Dag 2, etapp 1, Citrusdal – Citrusdal, 95km, 2317 meters klättring
Idag var det första riktiga etappen och det var kaos i starten, ALLA skulle fram först och det kändes vansinning, det stod koner i vägen som folk körde på och ganska snart svängde vi av asfalten på en grusväg med så djup sand att vi fick springa igenom, folk tappade bort varandra osv, allmän kaos helt enkelt! Snart blev det ordning när vi klättrade uppför en 10km lång backe och fältet spred ut sig lite. Jag såg ett annat mixat lag strax framför oss och vi försökte hålla dem inom synhåll. Över toppen började vi en riktigt svår nedförsbacke, det var väldigt mycket lösa stenar och jag måste erkänna att jag blev lite rädd när cykeln bara for fram och tillbaka, jag blev nog lite spänd och till slut blev det en krash! Jag trodde hela tävlingen var över för det gjorde så ont i höften, armbågen och knät! Framväxeln hade gått sönder och vi stod där länge och försökte fixa den men det gick inte. Många många lag åkte förbi. Till slut fortsatte vi tills vätskekontrollen där det fanns teknisk support och vi spenderade 10-15 minuter där medans de fixade växeln.
Sen var det bara att fortsätta så gott vi kunde och efter ett tag började vi passera mixade lag också. Vi lyckades ta oss upp till 4e plats till slut! Det kändes bra med placeringen men vi hade tappat alldeles för mycket tid!
Det var en hemsk bana idag, otroligt mycket sand som var så djup att ingen kunde cykla och även uppförsbackar som inte var cykelbara, någon sa att vi hade gått 2 av de 6 timmarna vi var ute! 95km brukar inte ta 6 timmar!
Dag 3, etapp 2, Citrusdal – Tulbagh, 145km, 2278 meters klättring
Dagens etapp startade med en 18 kilometers lång klättring över 900 höjdmeter! Vi gick nog ut lite för hårt när vi satt med Exxaro som 3e lag för efter 40 kilometer kunde inte jag hålla i längre och ett till lag hade passerat. Vi var nu på 5e plats. Jag hade så ont i armbågen, vilken såg ut som en tennisboll, att jag ofta skrek rakt ut i bumpiga nedförsbackar… Det var en lång och ganska händelselös dag på 7 timmar, det är det längsta jag någonsin tävlat!!
Dag 4, etapp 3, Tulbagh – Tulbagh, 94km, 1813 meters klättring
Det kändes bra i början idag, vi hade bestämt oss för att bara köra vårat race och ta det lite lugnare i början, det fungerade ungefär halva loppet tills min höft började göra så otroligt ont (efter kraschen på första etappen) och mot slutet när de värsta uppförsbackarna avlöste varandra kunde jag knappt trampa. Det i den jobbiga värmen tog verkligen på krafterna! Vi kom igen in som 5a i mixade klassen.
Det kändes som en ”vilodag” efter tävlingen då vi redan kom i mål kl 12 efter 5 timmars tävlan, vi hade mer tid än vanligt att återhämta oss efteråt, problemet var bara att det var svårt att hitta skugga och en sval plats.
Varje dag fick vi massage av Rob och Nel som vi hade förbokat innan Epic startade och vi hade även bokat en mekaniker som tog våra cyklar så fort vi kom i mål, det var guld värt!!
Dag 5, etapp 4, Tulbagh - Wellington, 120km, 2050 meters klättring
Craig var helt slut på morgonen, han mådde lite illa och kände sig varm. Jag kände mig bättre än tidigare dagar och vi startade med en hel del landsväg och det var ganska platt, så benen kom igång innan det gick riktigt fort. Vid första vätskekontrollen efter 39km var vi bara 2 min efter första mixade laget, så nära hade vi inte varit på hela veckan. Craig stannade för att fylla på flaskan och jag fortsatte, när han kom ikapp mig var vi tillsammans med några andra mixade lag, jag kände mig pigg och redo att ta upp kampen om pallplatserna. Det var en lång stenig uppförsbacke och vi gick mycket, det var mycket folk tillsammans så jag tappade bort Craig men såg honom ca 10 personer efter mig. På toppen vände jag mig om men såg honom inte, jag lät alla passera och fortfarande ingen Craig…. Till slut såg jag honom komma gåendes sakta sakta, han hade helt gått in i väggen. Jag insåg direkt att tävlingen var över. Det var bara att ta bort tankarna ur huvudet på en gång. Vi kröp fram i snigelfart och Craig var knappt kontaktbar. 20 långa långa kilometer senare kom vi fram till en vätskekontroll, han blev undersökt av läkaren som konstaterade att han hade feber och hade kraftig vätskebrist, hans puls och blodtryck reagerade inte alls när han reste sig från liggandes och han kunde knappt svara på tilltal. Det var inget att fundera på utan där tog vår tävling slut…
Jag fortsatte de sista 55 kilometrarna ensam och vi kom då in på känt område, Welvenpas, där jag guidar ofta, det var roligt att köra på kända stigar och vägar, men tråkigt att tävlingen var över.
Eftersom vi var så pass nära hem så åkte vi hem och sov och det var nog bäst för Craig också.
Dag 6, etapp 5, Wellington – Wellington, 74km, 1728 meters klättring
Mamma och pappa skjutsade mig till Wellington medans Craig låg hemma och sov och kryade på sig. Jag fick starta i grupp C, 15 minuter efter eliten, eftersom jag inte tävlade så fast det heller ingen mening att pressa på så jag bara körde och tyckte att det var kul, jag kände igen så gott som alla vägar och stigar och hade en riktigt rolig dag på cykeln.
Dag 7, etapp 6, Wellington – Stellenbosch, 98km, 2626 meters klättring
Morgonen var en upprepning av gårdagens. Jag tog det igen i min egen takt och idag kändes benen hur bra som helst och jag körde om en massa lag i början. Det var otroligt mycket backar idag, banan var ganska lika det vi körde i Grape Escape för några veckor sedan. Vid andra vätskekontrollen efter 70km hittade jag Jane Nussli som också körde ensam men som hade startat 10 minuter innan mig, vi körde tillsammans resten av banan, det var kul att ha sällskap och vi körde rätt bra ihop. Det blev lite lustigt när vi kom till målet ca 100 meter framför det första damlaget och speakern annonserade att dom kom, vi var ju två tjejer som kom tillsammans så alla, inklusive kamerorna, trodde att det var vi som vannJ
Det var kul att komma i mål hemma i Stellenbosch, mycket kompisar som var ute och hejade och även att vara så nära hem.
Dag 8, etapp 7, Stellenbosch – Lourensford, 55km, 1373 meters klättring
Jag var verkligen redo att avsluta det här äventyret!! Kände mig trött och inte alls sugen på att cykla en meter till! Så även om det ”bara” var 55 kilometer idag så skulle vi över ett massivt berg så benen skulle få göra sitt! Jag tog det väldigt lugnt och lät lag efter lag köra om mig, idag skulle jag bara ta mig i mål. Utsikten från toppen på berget var helt otrolig!! Och första 200 metrarna nedför var hårresande, det gick rakt ner och det var bara att hänga bakom sadeln, låsa bakbromsen och glida utför! Det var för brant för att ångra sig mitt i;)
Det var en otrolig känsla att åka över mållinjen efter 791 kilometer, det var lättnad, trötthet, stolthet och saknad av lagkompisen…
Jag kan inte säga att jag hade roligt under tävlingen, jag har kört många andra etapptävlingar som har varit mycket roligare, den här är lite för stor och tappar atmosfären, jag känner många som körde som jag inte ens har pratat med under veckan, det blir helt enkelt lite opersonligt.
Så kommer jag att köra det här igen?? Under veckan hade svaret varit ett bestämt nej, men så här efteråt finns det ändå något som säger att jag skulle kunna tänka mig att göra om det, nu vet jag mer vad det handlar om och vad jag kan förvänta mig…
Ett stort tack till Big Tree och Asrin, det var en ära att få köra i deras kläder! Och ett stort tack till mamma och pappa för all support, skjuts, väskbärning och tvättning av kläder och flaskor!!!!
