Jennie Stenerhag

Senaste nytt

7:e SM guldet i rad i MTB Långlopp!

2019-07-29

Jag skulle försöka att försvara min fina tröja i går men det skulle inte bli lätt då det var det starkaste damfältet vi någonsin haft på ett Långlopp i Sverige! Det var många tjejer som kunde vara med och slåss där framme! Vädret och banan var dock till min fördel. Det skulle bli över + 30 grader varmt och jag stortrivs i värmen och vet att många andra inte klarar det lika bra. Sedan hade banan Finnmarksturenbanan i Ludvika gjorts längre och med fler backar och mer stig, den blev helt enkelt jobbigare än tidigare år. Jag gillar när det är mycket backar och ju längre åktid desto bättre för min del. Min förhoppning var att en efter en skulle få släppa om vi höll ett jämnt och högt tempo.

Jag hade som vanligt varit väldigt nervös under veckan, SM är en viktig tävling då det handlar om tröjan i ett år. Uppladdningen gick bra och jag kände mig piggare och piggare ju närmare tävlingen vi kom och jag blev lite lugnare efter att jag hade kört igenom sista delen av banan dagen innan. Jag hade planerat precis hur jag ville ha tävlingen och lagt upp planer för olika scenarier som kunde uppstå. Konstigt nog sov jag som en stock natten innan tävlingen, och längre än vanligt – kanske jag inte var tillräckligt laddad?? Det är så många tankar som kan snurra i huvudet….

Det var redan väldigt varmt under uppvärmningen och hettan i startfållan var påtaglig. Det blev lite förvirring precis när vi skulle iväg då vi hör pistolskottet precis samtidigt som Oscar säger i högtalaren att vi ligger en minut efter tidschemat…. Det var över 70 tjejer i de olika tävlingsklasserna som rullade iväg och ur Ludvika, det är så fantastiskt att se att så många tjejer är med och att sporten växer! Tack Ludvika CK för att ni har separat damstart för oss! Det blev körning direkt när vi åkte uppför första backen ändå var det många tjejer som satt med. Vi blev en grupp på 8-9 tjejer som höll ihop länge. I en utförsbacke i skogen körde Linn på rätt fort och hon och Sara fick en liten lucka, jag och Hanna tog snabbt in den i nästa korta uppförsbacke och vi 4 körde tillsammans genom första vätskekontrollen. Vi försökte få till ett samarbete ute på den långa platta cykelbanan som tog oss tillbaka till Ludvika men det gick inte så fort och vi blev ikappkörda av den bakomjagande klungan. Det varade dock inte länge då det sprack upp igen i backen upp till bergspriset när vi lämnade stan igen. Jag ville satsa på bergspriset och tryckte på lite extra men jag blev förvånad när jag vände mig om med ca 100 meter kvar och såg att jag hade en stor lucka. Det kändes långt att köra resterande 40 km ensam så jag väntade in Hanna och Linn som jagade bakom. Jag märkte att Linn inte var superpigg på att dra och när jag ökade farten i nästa backe så tappade vi henne snart och det var bara jag och Hanna kvar. Vi växeldrog och jag trivdes som vanligt att köra tillsammans med henne. Jag testade lite då och då att öka tempot för att se hur hon svarade och hon var riktigt stark och jag började undra om det varit dumt att vänta in dem efter bergspriset. Min plan blev att vänta tills Leo’s backe som kommer med 7 km kvar, den är lång och jobbig och jag visste att det skulle vara min chans att komma iväg.

Värmen gjorde sitt, även om jag inte led av den så var det väldigt skönt att få kallt vatten att kasta över sig och kall sportdryck vid sista vätskedepån i Hagge!

När vi kom till backen ökade jag farten direkt i botten och det var skönt att höra att det blev tyst bakom, jag vände mig aldrig om utan litade bara på att om Hanna släppte så skulle hon inte komma ikapp. Uppe på toppen vände jag mig om och såg ingen bakom, jag matade på det jag kunde genom skogen på de sista stigarna och genom tunnlarna upp till asfaltsvägen. Det var en helt fantastisk känsla att se skylten med 2 km till mål samtidigt som jag vände mig om utan att se någon på den långa raka asfaltsvägen, jag skulle ta hem det här!!! Jag var överlycklig över att kunna få fortsätta att köra i mina fina kläder ett år till!

Även om benen krampade så jag knappt kunde stå så kunde jag inte sluta le. Tack alla som kom och hejade längs med banan! Jag har mina vanliga hejarklackar här och jag fick extra energi av att se dem, speciellt Malin med barnen som jag visste skulle vara på semester och inte komma och titta, de hade åkt hem tidigare för att hinna till tävlingen!

En stor eloge till Ludvika CK för en riktigt bra SM bana, hård och utslagsgivande, precis som en SM bana ska vara!

Tack till Craig och mina bröder som var ute längs banan och langade dricka och vatten och tog fina bilder under loppet! Tack mamma och pappa för att ni alltid stöttar mig och sköter företaget och försäljningen medan jag tävlar! Ett stort tack till alla mina sponsorer som hjälper mig att göra det här!! Att cykla på den här nivån gör man inte ensam!