Det har nu gått några dagar sedan vi gick i mål på Cape Epic utanför Kapstaden i Sydafrika. Jag har gått omkring som en zombi i flera dagar, efter att jag kom hem gick jag inte ut från huset på 48 timmar. En 8 dagars tävling på 38,5 timmars över 740km och 16000 meters klättring tar verkligen musten ur en!
Epic var ett av de högst satta målen för Robyns och mitt nya lag ”Team Ascendis Health”, sponsorn hade satsat mycket på oss och den här tävlingen, och i och med att Robyn från början egentligen var den enda Sydafrikanskan med pall-chans så blev pressen ganska stor på oss. Det var mycket prat innan att vi hade chans att vinna eller ialla fall vara på pallen. Då vi var rankade som lag nummer 6 och det aldrig tidigare varit så många internationellt högt rankade damcyklister på startlinjen i Cape Epics historia så tog vi ner alla förväntningar på oss själva och bestämde att vi skulle vara nöjda om vi blev topp 5-6 någonstans där vi var rankade. Robyn hade dessutom aldrig tidigare kört ett Epic medans jag gjorde min 4e start.
2an står för 2 fullföljda Epic:-)
Scott gav oss Podie-skor så de trodde på oss för pallen:-)
På startlistan stod namn som Gunn Rita Dahle, den mest dekorerade damcyklisten någonsin på MTB! Hon körde tillsammans med Kathrin Stierneman, världsmästarinnan i sprint! Där fanns också Esther Suss som vunnit både Epic och VM i långlopp, hon körde tillsammans med Alice Pirard som vann Cape Pioneer i höstas. Sedan hade vi Sally Bigham som vunnit Epic några gånger, hon hade dock fått byta ut sin partner bara en vecka innan start då hennes partner fick problem med ett knä. Högst på listan stod förstås Annika Langvad, regerande världsmästarinnan på långlopp, och Ariane Kleinhans, de vann Epic tillsammans förra året. Före oss på rankingen fanns också Milena Lantwig och Hilke.
Epic är så annorlunda emot alla andra tävlingar jag kört, det är större på så många sätt. Hela tävlingsbyn är enorm och organisationen är värd en stor eloge för att få allt att gå runt, det är 1200 cyklister och säkert 3-4 gånger så många personer runtomkring. Jag arbetade på den första Cape Epic 2004 och det är helt fantastiskt att se hur det har vuxit. Mediapådraget är också det största jag sett, det är inte varje tävling där det cirkulerar 3 helikoptrar för att filma samtidigt som det görs otaliga intervjuer efter målgång som sänds i 50 länder världen över. Tyvärr får vi tjejer inte riktigt lika mycket uppmärksamhet ännu som killarna, även om det växer! I och med att vi förra året fick lika prispengar som herrarna så har det byggts på med att vi nu får ett eget TV program sammansatt om vår tävling, det ska börja visas ca 3 veckor efter tävlingen. Det är jättebra så att våra sponsorer får chansen att synas mer och fler sponsorer kan se att det är värt pengarna att investera i damcyklingen! Sasol har varit fantastiska och stått bakom all satsningen på damtävlingen på Epic.
Pressen är också större på Epic, det är en tävling som alla pratar om och den kallas för mountainbikens tour de france, så att köra bra på Epic är jätteviktigt i årsplaneringen.
Att toppa formen inför en sådan här tävling är bland det svåraste som finns för en mountainbikecyklist, det gäller inte bara att toppa formen för en dag utan den ska toppas så att man kan hålla den i 8 dagar! Man måste vara tillräckligt utvilad för att hålla så länge samtidigt som det kan vara lätt att bränna allt man har i början eftersom man då känner sig väldigt fräsch! Fast det allra viktigaste, tror jag, om man vill göra ett bra resultat i Cape Epic är att ha rätt partner! Det är inte bara att ta två starka åkare och sätta ihop ett lag och tro att de ska prestera bra som ett lag!
Min och Robyns strategi var att bara köra vårat eget race och inte någonsin bry oss i vad de andra gjorde, om någon attackerade så skulle vi bara fortsätta att köra vårat tempo och det som funkar för oss, också att ta det försiktigt på de steniga partierna för att undvika punkteringar. Att vi fungerar som ett lag vet vi sedan tidigare eftersom vi har kört 4 etapptävlingar tillsammans innan Epic och vi har båda haft bra och dåliga dagar så vi vet hur vi ska hjälpa varandra. Det visade sig att vår strategi, planering och styrka skulle ta oss långt under veckan, även om vi åkte lite berg och dalbana!
Det var nervöst vid starten av prologen och allt vi ville var att få starten gjord! Det var en hård bana på Table Mountain fast vi fick mycket hjälp av hejjande vänner som stod längsmed banan! Jag hade lyckats med formtoppningen och kände mig starkare än på mycket länge! Vi var minst sagt väldigt förvånade när vi kom i mål och fick höra att vi blivit 2a!!
Pallen efter prologen.
Under första etappen med start och mål i Oak Valley låg vi 2a från start till mål och det kändes bra att få bekräftat att prologen inte var någon engångshändelse!
Andra etappen blev mer händelserik då Sally och Christina kom ifatt oss vid första vätskekontrollen och satt på våra hjul tills andra vätskan där de attackerade oss och vi låg på 3e plats tills det var 6 km kvar och vi kom ifatt dem. Med 4 km kvar gick vi ifrån dem, de hade gått på för hårt och stod så gott som still (vår taktik att köra vårt eget lopp fungerade alltså). Senare visade det sig att Annika och Ariane tagit fel väg och hoppat över (ofrivilligt) 5km av banan, för det fick de 1 timmes tidstillägg vilket gjorde att vi vann etappen och även tog över ledartröjorna!
Vi får ledartröjorna
Det var häftigt att få starta tredje etappen i ledartröja på Cape Epic, en stor händelse som kanske bara händer en gång i livet! Tyvärr var det en dag vi som lag gärna vill glömma… Robyn kändes inte som hon brukar från start, vi kom efter direkt och åkte först jojo med några andra lag tills de ett efter ett körde ifrån oss, till slut låg vi på 6e plats och Robyn började prata om att bryta hela tävlingen redan vid första vätskekontrollen. Jag sa till henne att jag absolut inte tänkte köra i mål själv utan tänkte dra med henne oavsett hur lång tid det tog, sen kunde vi fatta ett beslut om resten av tävlingen på kvällen! Så blev det också, fast även om vi tappade ledartröjorna som gick tillbaka till Annika och Ariane så behöll vi 2a platsen totalt. Ganska otroligt att vi kunde ha en så dålig dag och ändå fortfarande ligga 2a. Jag tror att det motiverade Robyn en hel del för redan dagen efter mådde hon bättre!
I ledartröja
En pinne fastnade i bakhjulet och jag fick stanna och ta loss den...
Återhämtningen är oerhört viktig på sådana här tävlingar och vår massör Nicole var helt suverän, hon var som en extra mamma åt oss under veckan och gjorde verkligen allt för oss!! Utan henne hade vi nog inte fixat det här.
Direkt efter målgång var Nicole framme med min återhämtningsdryck!
Så fort som möjligt fick vi vår massage av Nicole
Under fjärde etappen fick vi återigen erfara hur viktigt det är att vara lugn och köra sitt eget race, min team partner från förra året Theresa Ralph och hennes partner Jeannie Dreyer körde ifrån oss i början men till sista vätskekontrollen var vi ikapp dem och därefter körde vi ifrån dem och kunde återigen bli 2a på etappen! Det var nog den bästa andra platsen under veckan när vi kunde känna att gårdagen bara var ett snedsteg och att vi var tillbaka på vår 2a plats!
Torrt, dammigt och kämpigt!
När femte etappen kom började det kännas som att vi närmade oss slutet och att det totala resultatet var det absolut viktigaste, våra närmaste konkurrenter i totalen var nu Esther Suss och Alice Pirard så dagens taktik var att bara bevaka dem. Vi gjorde det från början och igen körde Theresa och Jeannie ifrån oss. Vi kom iväg från Esther och Alice i en lång uppförsbacke men de kom ifatt oss när vi var tvungna att stanna och skruva åt min broms som var lös. Vi körde tillsammans med dem ett tag innan vi kunde köra ifrån igen och strax innan andra vätskekontrollen kom vi ifatt Theresa och Jeannie och vi var snabbare igenom kontrollen och lyckades skaka av oss dem där. Dagens längsta klättring var Bainskloof pass, en asfaltsväg på ca 10km, det var tungt och när vi körde ur vätskekontrollen på toppen körde Sasol-laget med Yolande och Jana in, de var nära! Det blev spännande de sista kilometrarna då de kom ifatt oss vid 2 korvstoppningar på stigar och med 5 km kvar såg vi dem när vi vände oss om. Jag drev på Robyn riktigt hårt för jag ville inte förlora 2a platsen som vi prenumererade på vid det här laget, vi lyckades hålla den!
Bra kört kram till Yolande!
Efter 5 dagar på raken med tävlingstider mellan 5 och 6,5 timmar kändes sjätte etappen som en vilodag, tävlingstiden blev ”bara” 4tim15min!! Det regnade på morgonen så vi värmde inte upp och det fick jag betala för när vi startade, mina ben exploderade direkt från start och det blev en kämpig dag på stigarna i Welvenpas! För första dagen var Robyn starkare än mig. Esther hade brytit tävlingen på grund av magsjuka så jag tror också att det var lite mentalt för mig den här dagen, jag tappade tävlingsdjävulen samtidigt som benen var kalla… Vi var trots allt 2a från start till mål. Robyn ramlade emot slutet och gjorde illa axeln, samtidigt så hade hon fått en inflammation i handleden så på kvällen hade hon väldigt ont.
En tung dag för mig!
Sjunde och sista etappen var brutal! Med en banprofil som såg ut som en hajfena och sedan en lång backe precis innan mål kändes inte snällt! Som tur var hade vi ca 50 minuter ner till 3e platsen så allt vi behövde göra var att ta det säkert till målet utan tekniska problem. Det var tufft fast vi klarade av uppgiften!! Och vilken känsla det var att åka nerför den sista stigen på Meerendals vingård med massor med folk längs med kanten som alla hejade våra namn, det kändes stort!! Jag kunde inte sluta le de sista kilometrarna! Och vilket mottagande vi fick efter målgången med rosor från sponsorerna och både jag och Robyn hade våra föräldrar och bröder där, och Craig som hade jobbat med Topeak hade kreditering att komma in till podie-loungen så han var snabbt på plats!
Trötta och glada efter målgång av sista etappen!
Vår taktik att hålla det konstant under veckan och bara köra vårat race fungerade verkligen, 6 st andra platser, en vinst genom någon annans misstag och en djupdykning till 6e platsen är facit på det. Många av de högst rankade damlagen bröt tävlingen av olika anledningar, en tävling som Epic handlar inte bara om att köra fort, allt runt omkring och emellan etapperna är del av tävlingen…
På toppen av sista backen för hela tävlingen!!!
Början på sista nedförsbacken för veckan!
Jag fick precis besked från Robyn att hon har en spricka i AC leden i axeln så armen sitter i en slinga och hon har ett skydd för handleden, jag hoppas att hon återhämtar sig fort så att vi kan köra nästa lagtävling om mindre än 2 månader!
Det här måste gå till historien som den mest blåsiga och sandiga Epic, tillsammans med att det var den upplagan med mest klättring per kilometer!! Alltså en av de hårdaste Epic som varit! Jag är otroligt lättad och glad över att det är över, nu är det bara ett år tills nästa!! Jag får fundera på hur jag ska kunna ta ett kliv upp, för det måste ju vara det som är planen eftersom jag slutade 3a förra året och 2a i år…
När man avklarat 3 st Epic kommer man med i den prestigefyllda Amabubesi klubben, det gjorde jag i år efter att ha kört i mål 2013, 2014 och 2015. När jag startade 2005 var jag tvungen att bryta.
Ett enormt stort tack går ut till vårat lag Team Ascendis Health och Nicole, Magnus och Barry som jobbade hårt hela veckan för att vi skulle kunna köra så bra som möjligt och ha fungerande cyklar hela tiden. Tack till Scott för våra cyklar!! Det var första gången jag körde Epic på en heldämpad cykel och jag kommer aldrig att gå tillbaka till en stel, det är en sak som är säker:-). Tack till Nike Vision för glasögonen, GripGrap för mina handskar, Squirt lube för oljan. Och ett stort tack till CBC som alltid står bakom mig i vått och tort!