Jennie Stenerhag

Senaste nytt

2 x Wines2Whales

2018-11-01

För första gången någonsin (så vitt vi vet) så skulle det vara en separat damtävling på ett etapplopp. Tävlingen W2W firade 10 års jubileum och det är en så populär tävling att den går i 3 omgångar efter varandra. De tidigare åren har tävlingsklasserna alltid kört den sista omgången men i år separerade man damtävlingen från övriga tävlingsklasser så vi körde första omgången medan herrar och mixade tävlingsklasser fortfarande körde sista. Detta gjordes dels för att vi tjejer skulle få en helt egen tävling, klungorna går i väg med 10 minuters mellanrum och det var inga herrar från klunga 2 som kom ikapp de första damerna utan vi fick göra upp det helt själva. Dels gjordes det också för att media skulle kunna ha full fokus på oss, då vi ofta kommer i skymundan av herrtävlingen. Det blev otroligt lyckat på alla sätt och vis och ett format som vi hoppas kommer att upprepas både på den här tävlingen i framtiden och övriga etapplopp!

Jag körde tillsammans med Mariske Strauss för första gången och jag var nervös av många olika anledningar. Dels så hade vi aldrig kört ihop tidigare så hade ingen aning om hur vi skulle funka tillsammans, dels så var jag nervös för hur benet skulle tolerera 3 dagars tävlan dagarna efter varandra och dels så hade jag ingen aning om hur dålig min form var. Det var många starka lag med, troligtvis det starkaste startfältet i tävlingens historia! Det var 5-6 lag som i teorin skulle kunna vinna och Mariska och jag hade som mål att ta en pallplats samtidigt som vi var medvetna om att risken att inte hamna på pallen fanns, så vi försökte att gå in i tävlingen utan förväntningar och bara se hur vi funkade ihop.

Det hade varit väldigt varmt under veckan innan start och väderleksrapporten sa ca +40 grader alla 3 dagarna så istället för att starta kl 7 blev det start kl 6 varje dag!

26e Oktober – etapp 1 Lourensford till Oak Valley 68km, 1650 meters klättring

Klockan ringde 03.30 och det är alltid lika svårt att kliva upp och äta gröt vid den tiden. Vi var framme vid Lourensford kl 05.00 och började värma upp i mörkret. Lagom till starten kl 06.00 hade det blivit ljust och vi fick se en vacker soluppgång. Det var annorlunda med damstarten, det var inte lika hetsigt som när vi startar med herrarna fast farten blev ändå hög uppför första backen som börjar ca 300 meter från startlinjen och är 6 kilometer lång! Jag kände mig pigg från början och vi hamnade snart som 3 lag. Candice och min fjolårspartner Adelheid, Team Summit, gick iväg tidigt och ingen hade något att sätta emot. De var snart borta och vi såg dem inte mer. Vi nådde toppen av backen tillsammans med Ariane och Barbara från Team Spur men de var snabbare utför och fick en lucka. Vi såg dem länge och kämpade på som 3e lag. Mariske var lite starkare och jag kände mig lite osäker på hur mycket jag kunde hjälpa till för jag visste inte hur mycket jag skulle orka, efter ungefär en timme började allt släppa och jag kom igång och kände mig stark och vi kunde jobba bra tillsammans. När vi kom till den obligatoriska ”portage section” så var vi precis bakom Team Spur. Detta är ett naturreservat där man inte får cykla utan måste gå upp med cykeln, det tar ca 10-15min. Mariske fick kramp uppför och hade en liten svacka efteråt medan jag kände mig stark. Jag såg Spur framför oss, kanske ca 30-40 sekunder men helt plötsligt såg jag bara Barbara och funderade lite på var Ariane var. När vi kom till sista vätskestationen stor Barbara där och undrade om någon hade sett Ariane… Det visade sig senare att Barbara hade ramlat och Ariane kört iväg och precis då tagit fel väg, så Barbara jagade Ariane utan att veta att Ariane faktiskt var bakom. Det här resulterade i en timmes tidstillägg då man aldrig får vara mer än 2 minuter ifrån varandra i en lagtävling och de hade varit separerade med 2 minuter och 40 sekunder. Vi var nu på andra platsen och när min energi började ta slut så var Mariske stark igen, fast tyvärr blev vi båda väldigt trötta mot slutet och helt plötsligt, med 3 kilometer kvar, hör jag något bakom mig och ser både Team Spur och även Team Ascendis med Robyn och Michelle precis bakom oss. Det blev spurt mellan oss 3 lag vilken vi lyckades vinna och ta hem 2 platsen, någon hundradels sekund före Team Ascendis.

27e Oktober etapp 2, Oak Valley till Oak Valley, 66 km 1350 meters klättring.

Den här dagen kallas ”play day” då det är 80% stig och ca 50 broar, långa som korta, som vi cyklar över, det är en rolig dag samtidigt som den är jobbig förstås! Det blev en ganska lugn start även om första backen kändes i benen! Efter 18 kilometer gick Candice och Adelheid iväg, det var ingen som kunde matcha dem den här helgen! Samma 3 lag som spurtade igår hamnade ihop ett tag men snart kom Barbara efter och Ariane fick vänta in och de var borta. Vi körde resten av dagen tillsammans med Ascendis och även om vi försökte att gå loss några gånger så kändes det inte som att någon av oss riktigt försökte utan det blev spurt igen. Jag hade ingen bra dag utan fick slita väldigt hårt för att hänga med och Mariske hjälpte mig bra, speciellt i backarna, så det kändes extra bra att vi lyckades ta spurten igen och en till andra plats. Vi hade nu ett övertag med 0,6 sekunder över dem inför sista dagen.

Det var jag mest glad över var att jag inte hade ont i benet, inte alls faktiskt, även om jag hade kört hårt nu i 2 dagar!

Vi hade toppenbra support av vår mekaniker Pierre som tog hand om cyklarna och av Craig som gav oss massage och vi bodde bra på Stonepeak mountain lodge där jag har bott många gånger tidigare och det börjar kännas som mitt hem hemifrån när jag är i Grabouw!

28e Oktober etapp 3, Oak Valley till Hermanus, 72 km – 1350 meters klättring.

Det blev en större grupp tillsammans i början av sista etappen och jag kände mig stark, tyvärr blev jag tvungen att släppa en lucka på en väldigt teknisk stig efter ca 20 kilometer och Spur och Summit kom loss och vi blev jagandes tillsammans med Ascendis. Strax efter det körde vi förbi Summit som lagade en punktering. Vi brydde oss inte om Spur som körde iväg ensamma mot en etappseger då de var mer än en timme efter oss pga tidstillägget första dagen. Vi lät Ascendis göra mycket av jobbet idag eftersom de hade suttit bakom oss mestadels av dagen i går. Det kändes att det blev lite katt och råtta lek mellan oss och ingen verkade vara intresserad av att gå iväg. Till slut kom Summit ikapp oss och vi körde tillsammans till målet, då de redan hade totalsegern blandade de sig inte i avslutningen. Det var en ny målgång för i år vilket gjorde det lite svårt då jag inte hade en aning om hur upploppet skulle se ut. Det var en ny backe några kilometer före målet som var otroligt brant och med lösa stenar, det blev hårt och jag trodde knappt att jag skulle ta mig upp, som tur var så var nog Robyn lika trött så vi lyckades hålla dem bakom och det stod klart att det skulle bli en till spurt och det lag som var först över linjen skulle ta andra platsen. Robyn försökte attackera men jag och Mariske var med direkt och som tur var känner jag till Hermanus och började förstå att vi var nära målet när vi gick runt en tight kurva och kom in på en gräsmatta, jag tittade upp och såg målportalen några hundra meter bort och det var bara att ge järnet! Mariske och jag gick jämsides först över linjen och lyckades säkra andra platsen totalt.

Vi var otroligt nöjda med det och jag trodde helt ärligt varken att vi skulle ta en pallplats eller att mitt ben skulle klara av det här. Det jag var mest glad över var att benet fungerade så otroligt bra, jag kände nästan inte av det alls!

Jag måste säga att det var bland de vackraste bakgrunder jag haft bakom en prispall, den nya målgången var fantastisk och vi såg till och med valar bakom oss! Så det blev bokstavligen ”Wines to whales”!

När vi kom hem packade jag upp och packade igen för nästa äventyr, en omgång till av Wines to whales! Den här gången tillsammans med gruppen med svenskar som kommit ner med Pathfinder för att köra tävlingen. Min partner för den här tävlingen (man måste köra i lag) var min kompis Annemie och vi skulle bara ta det lugnt och stanna på vätskestationerna och njuta av utsikten, sådant jag aldrig gör i vanliga fall!

Och vilket äventyr det visade sig att bli!!

Prognosen visade fortfarande väldigt varmt första dagen, men mycket regn dag 2 och lagom temperatur dag 3, så starttiderna ändrades till kl 06.00 dag 1, 08.00 dag 2 och originaltiden 07.00 dag 3.

29e Oktober etapp 1 Lourensford till Oak Valley 68km, 1650 meters klättring

Den här gången skulle vi göra allt ”på riktigt”, sova i tält och utan support. Så Craig släppte av mig vid Lourensford kl 05.00 och jag mötte upp med Annemie och vi lämnade in våra väskor i lastbilen som transporterade dem till Oak Valley och rullade till starten. Det var lite ovanligt att inte ha någon att ge en jacka till och inte heller värma upp eller så. Vi träffade Lars och Daniel från svensk-gänget, de startade 10 minuter efter oss. Vi körde i lagom fart uppför första backan och pratade med de som var omkring oss, jag hade jättetrevligt och hann se vilken fantastisk utsikt det är längs banan. Annemie körde på bra och mina ben kändes bättre än väntat måste jag säga. Strax innan första vätskekontrollen kom Lars och Daniel och körde förbi oss, de hade lite bråttom och skulle gå om precis i en kurva och Lars lyckades ramla precis framför mig… Vi stannade vid vätskekontrollen och åt lite godis och jag hann prata med några jag kände där. Vi fortsatte och jag märkte att Annemie började bli trött så vi saktade ner. Till slut gick det väldigt sakta och jag stannade lite då och då, men det gjorde mig inget alls, det blev ett jättebra pass för mig, precis som jag ville ha det. Jag njöt verkligen av att köra på det här sättet, i vanliga fall tar jag ju i så att det gör ont. Vi stannade på alla 3 vätskekontrollerna och vi var till slut ute ca 5 timmar (mot de 3tim36min jag hade kört på 3 dagar tidigare). Annemie behövde mat fort så efter att vi lämnat in cyklarna till cykeltvätten och cykelförvaringen så gick vi och åt en hamburgare, sen hittade vi våra väskor vid lastbilen och vi letade rätt på våra små tält. Vi gick till duscharna och sen blev det lite tid för att prata med folk innan lunch, det här har jag inte råd att lägga energi på under vanliga etapptävlingar så allt var väldigt skoj!

Det skulle bli väldigt mycket regn under natten och då Alexa från Squirt sa att de hade en container med 2 madrasser i som var tom så tackade vi ja till erbjudandet om att sova i den, toppen att vi skulle slippa bli blöta! Under tiden vi satt i det stora mattältet kom ovädret in och det började blåsa storm. Vi gick och la oss och även med öronproppar så var det ett himla liv!

Vid kl 23 vaknar jag till och ser att Annemie är uppe, hon ska gå på toaletten och det behöver jag också. Vi går ut och ser att det är en massa bilar som kör upp och ner och folk överallt, vi går och frågar vad som pågår? Dom tittar frågandes på oss och undrar om vi inte har fått meddelandet?? Vilket meddelande? Våra telefoner har varit på ljudlöst så vi har inte läst att hela tävlingsområdet måste evakueras då stormen är för hård och det är farligt att vistas där, tält osv blåser bort. Dessutom är det en brand i närheten och det finns risk att den sprids. Det kommer 20 bussar som fraktar iväg oss alla (säkert ca 600 av de 850 tävlandes, resten har nog sovit hemma eller på guest house), vi hann bara ta det viktigaste och lämnade våra väskor i vår container. Vi åker till en skola där alla får sova i en stor sal på madrasser som de också kört dit från tälten! Vi är i alla fall i säkerhet!

30e Oktober, etapp 2

Vi vaknar vid kl 06 och får veta att kl 08.30 går bussarna till ett annat ställe där vi ska få frukost så vi sitter och pratar med andra medtävlande och bara väntar, ingen vet om det blir tävling eller inte då det är regn och sol om vartannat. Till slut bestäms det att det blir 40 km istället för 66 km och det blir start kl 11. Vi åker tillbaka till tävlingsplatsen och vi gör oss klara. När vi rullar iväg till starten är det kallt och regnar i massor. Jag hade ju kört banan 3 dagar tidigare och vet hur halt det blir om det blir regn, jag kan se på Annemie att hon inte är speciellt sugen på att köra och inte heller att förstöra cykeln i leran. När någon säger ”jag förstår inte varför ni gör det här” så känner jag att jag har ju absolut inget att köra för, mitt ben skulle nog bara vara glad över en vilodag och det vore onödigt att riskera att ramla, och jag frös och kan inte säga att jag heller var speciellt sugen. Så vi tog ett snabbt beslut att inte köra och återvände till vår lilla container och bytte om igen. Ungefär hälften av startfältet hade tagit samma beslut som oss.

Annemies mamma kom och hämtade oss och vi spenderade eftermiddagen hemma istället, cyklarna lämnade vi på tävlingsplatsen så att vi inte skulle lockas av att inte köra sista dagen, vi ville ändå gå i mål i Hermanus (igen).

31a Oktober, etapp 3 Oak Valley till Hermanus, 72 km – 1350 meters klättring.

När klockan återigen ringde 04.30 var jag ändå glad att jag vaknade hemma i en varm säng och den känslan bekräftades ännu mer när Craig släppte av oss i Oak Valley och det var +6 grader och alla såg ut att frysa. Starten gick kl 7.10 och det blev en fin dag när solen väl tittade fram. Regnet hade gjort banan och stigarna perfekta, den mjuka sanden hade packats en del och var bra att köra på. Annemie var mycket piggare och starkare i dag än i första dagen så vi fick en bra resa ner till kusten. Jag hade så otroligt roligt och pratade med en massa andra cyklister samtidigt som jag såg utsikten som jag aldrig tidigare sett även om jag kört den här tävlingen 7 gånger!

Alla var glada och nöjda efteråt och hela gänget som rest ner med Pathfinder körde i mål och hade gjort bra prestationer! Fast alla verkade lite trötta under avslutningsmiddagen på kvällen när vi var tillbaka i Stellenbosch. Nästa år hoppas vi på att fler deltagare hänger med på den här resan från Sverige!