I fredags flög jag och Diana till Johannesburg för att där bli hämtad av hennes kompis Dave som skulle ta oss till Clarens där helgens tävling var. Det började inte så bra när Dave först sa att han var sen och sen när han äntligen sa att han var på flygplatsen så var han vid fel flygplats, Johannesburg har 2 flygplatser! Så efter 4,5 timmars väntan så kom vi iväg. När vi kom fram till Clarens efter 3,5 timmars bilresa så var det mörkt och sent så det blev ingen cykling, inte den bästa uppladdningen direkt…

Clarens ligger på 1880 möh och tävlingen gick så högt som till 2100 möh, jag har alltid haft svårt för höghöjdstävlingar och speciellt när jag tävlar emot tjejer som bor på höghöjd i Johannesburg. Det var en kall morgon när vi startade och bikupan som jag sov i (se bild nedan) var inte så varm, att det dessutom var fest till kl 03.30 där vi bodde hjälpte inte till för sömnen.

Det kändes bra i starten och vi var 4 tjejer som kom loss, jag, Robyn, Theresa och Candice. Jag fick lite problem på den första långa klättringen, det kändes inte som att jag hade det där lilla extra. Jag tappade lite men tog i kapp det utför och var tillbaka i gruppen, sen på nästa backe efter 27km tappade jag och kom inte tillbaka. Strax efter började en lång sträcka av öppna grusvägar, jag kunde se dem i ca 20km när jag satt ensam och jagade, fanns inte en chans att komma ikapp. Så jag körde ensam resten av tävlingen.

Med 7 km kvar kommer jag runt ett hörn på en smal stig och ser en fotograf, jag tittar på honom och för sent upptäcker jag att vi sa över en smal bro, kan inte varit mer än 50cm bred, jag tvekar och klickar ur pedalen och sätter ner foten, det är bara det att jag är redan halvvägs upp på bron så det finns inget under min fot! Jag faller och i fallet upptäcker jag hur högt upp jag var, bron var över ett ca 2 meter djupt dike, jag faller handlöst och slår i ansiktet först. Jag hör det där otäcka ljudet när ben slår i marken och är säker på att näsan bröts, jag reser mig och ser hur det forsar blod. Fotografen kommer ner och hjälper mig upp med cykeln, jag ska absolut fortsätta!! Precis när jag kommer iväg ser jag Yolandi Du Toit en bit upp, nu får jag bråttom! Jag känner efter i munnen att jag har alla tänder kvar och det har jag, tur! Jag spottar blod och det droppar från ansiktet ner på cykeln, mig, skor, det är blod överallt.

Jag lyckas hålla Yolandi bakom mig och blir 4a. Besviken på formen vilket jag tror är den höga höjden och det kändes också onödigt med en sådan krasch! De flesta hade gått över den bron, den var lite för farlig! Sjukvårdarna kom springandes till mig när jag kom i mål, det måste sett illa ut när jag har blod överallt! Jag blir ordentligt undersökt och som tur var så var inget brutet, jag tror jag hade änglavakt, det kunde gått riktigt illa.

Efter att jag blivit omhändertagen och rengjord...

Morgonen efter...

2 dagar efter....