Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Första tävlingen efter skadan - och vinst!

2018-07-09

Målgång. Foto: Evelina Utter DT

Min tävlingspremiär blev en vecka tidigare än planerat. Förra måndagen körde jag mitt första pass utan att känna av benet alls och då kände jag att nu var jag redo att köra en tävling. Det skulle bara vara för att testa benet i en tävlingssituation och jag skulle pressa det så hårt jag kunde så länge det gick, gjorde det ont skulle jag kliva av och målet var enbart att ta mig i mål! Så jag anmälde mig till Mörksuggejakten och åkte till Rättvik på ”4 månader-efter-operation-dagen” och körde igenom banan, jag ville känna att jag hade koll på banan när jag sen skulle köra med en massa folk omkring mig. Det var skönt att få friska upp minnet och se de partier som ändrats sedan jag sist körde Mörksuggan för 3 år sedan.

Jag var väldigt nervös inför tävlingen, jag kände att många hade förväntningar på mig att vinna och vara tillbaka i tävlingsform, vilket jag visste att jag inte var och ville tona ner förväntningarna. Jag skulle vara nöjd om jag tog mig i mål och om jag skulle kunna ta mig upp på pallen skulle det vara en jättebonus, att vinna tävlingen hade jag inte en enda tanke på! Mest nervös var jag för starten som är hektisk genom Rättvik, jag ville bara komma till backen upp till Vidablick så att klungan kunde spridas ut.

Jag fick stå längst framme tillsammans med Emil med våra Sverigetröjor men redan uppför slänten var jag en bit bak, det gick lugnt fram till första rondellen sen blev det trängsel och jag backade när någon kom nära… Jag såg hur Emmy och Åsa försvann där framme men jag ville inte ta några risker. När vi kom till backen började jag köra på. Ungefär halvvägs upp kunde jag köra om Emmy, jag blev lite förvånad, men Åsa kom jag inte ikapp förrän en bit efter toppen där hon tog bergspriset. Jag var helt plötsligt i ledning vilket jag försökte att inte tänka på utan bara följa min plan att pressa benet så hårt jag kunde så länge som möjligt. Jag höll mig väldigt fokuserad och försökte hänga med i de klungor jag hamnade i men de ändrade konstellation ganska ofta. Vid Farfarsbron fick jag bra spår uppför den branta backen och Ulf stod och ropade tider, Emmy var 25 sekunder bakom, första tanken var att ”det här håller aldrig” sen återgick jag till ”pressa så länge det går”. Jag höll på att tappa ett bra hjul och kämpade verkligen allt jag hade på stigarna för att komma ikapp, samtidigt hade jag Oscar med kameran bakom mig som undrade hur benet kändes!!! Jag kunde inte svara, benen var så trötta att de höll på att ramla av! Jag började se Emmy bakom mig lite då och då men tänkte att så länge jag är före så har jag en chans! Jag är otroligt nöjd över att jag lyckades hålla mig lugn och inte blev stressad över att hon var med i samma klunga. Med ca 6km kvar inne på en stig fick jag lucka och körde på men snart var hon ikapp igen. När vi kom in vid målområdet för att gå ut på de sista 2 kilometrarna var Emmy 8 sekunder bakom och jag fick ta i precis allt jag hade, nu började jag känna att jag verkligen ville vinna eftersom det var så nära. Vilken känsla det var när jag gick in på upploppet och vände mig om utan att kunna se henne! Jag lyckades vinna med 15 sekunder och det kändes som en enorm seger bara att ha genomfört en tävling endast 4 månader och 3 dagar efter att min baksidalårmuskel blev fäst i små ankare i mitt sittben! Att sedan också vinna tävlingen var årets största bonus!!! Det skulle ju ta 6 månader innan jag kunde tävla….

Jag var helt slut men otroligt glad och lycklig och kunde knappt sluta le! Sen tog det mig 2 timmar och 15 minuter att kissa så mycket som antidoping ville ha i koppen, jag var nog lite uttorkad då jag inte haft tid att dricka mycket under loppet.