Igår var det den stora dagen här i Sydafrika. The Cape Argus Pick and Pay Cycle tour för att skriva ut det korrekta namnet. Veckan innan frågade någon mig om jag var redo för VM på söndag, (ett skämt med lite sanning i) så stort är Argus här, det sänds live hela dagen på TV, från kl 6 på morgonen till kl 14 på eftermiddagen. Jag kan nog jämföra det med Vasaloppet hemma, många vet vem som vann den tävlingen men ingen vet vem som vann SM… Av de 35000 startande cyklisterna fanns det några kändisar med också, Jan Ulrich körde för en välgörenhetsorganisation och Hanka Kupfernagel (regerande världsmästarinnan i tempo och cykelcross) och hennes pojkvän Mike Kluge (världsmästare i cykelcross 3ggr) körde i någon motionsklunga.

För första gången skulle vi tjejer starta för oss själva, tidigare har vi startat med herrar och det har inte riktigt blivit en tävling mellan oss utan vi har bara suttit med i klungan. Som alla tidigare år så var vi 50 tjejer, kändes lite när vi var ensamma. Bara efter ca 25 km kom seniorerna ikapp oss, de hade startat någon minut efter oss, det blev en väldigt stor klunga eftersom de var ca 200 personer. Jag väntade på att de skulle separera oss vilket brukar ske i ”ladies only races” men detta hända aldrig, efteråt fick jag höra att dagen innan hade det bestämts att när herrarna kom ikapp oss skulle vi köra med dem. Så det blev inte alls en så taktisk tävling mellan lagen som jag hade väntat mig, istället blev det en ganska snabb tävling där det gällde att hålla sig på cykeln i den stora klungan, det här är en tävling som är känd för alla sina krascher. Inte förrän efter ca 80 km när vi kom till de tuffa backarna började det hända saker. Chapmans peak är den längsta backen, här tappade vi en del tjejer fast det var svårt att veta hur många eftersom vi fortfarande var så stor klunga. Jag skulle gissa att klungan halverades här och på nästa backe tappade vi ytterligare några stycken. När vi väl kom till mål var vi en rätt samlad klunga och det blev lite rörigt när det var två klasser i samma klunga som egentligen spurtar var för sig. Inom sista kilometern var det 2 ordentliga krascher, jag bara hörde hur cyklar gick sönder och folk som skrek, gällde att inte bli påverkad. Med 300m hade jag en perfekt position bakom några herrar och som första tjej men jag blev passerad precis innan mål och slutade 5:a i en tajt spurt. Det var samma resultat som 2006, självklart hade jag velat förbättra den siffran fast jag är ändå nöjd att jag inte kraschade och jag hade bara bra spurtare framför mig. Så nästa år får jag ta nya tag och försöka förbättra min placering. Vann gjorde återigen Cherise Taylor, den unga tjejen som vann för tre veckor sen i Johannesburg.

Igår hade vi 38 grader varmt och jag tyckte synd om de motionärerna som var ute hela dagen, de sista startade kl 10.15 och de beräknades komma i mål ca kl 17, det är tufft i den värmen och i de backarna! Själv låg jag vid poolen hela eftermiddagen och njöt av solen. Innan tävlingen hade jag hållit mig ifrån solen så mycket som möjligt så nu fick jag ta igen lite.

Nu har jag bara 9 dagar kvar här nere innan det bär iväg hem till Sverige lagom till påsken. Det ska bli kul att träffa familj och vänner, speciellt lilla Maria, min brorsdotter som jag aldrig har träffat, hon föddes samma dag som jag kom ner hit till Sydafrika.

Det dröjer ett tag innan det blir tävling igen, första tävlingen i Sverige går 19:e april. Så nu blir det en hel del träning istället.