Jag har fortfarande svårt att förstå att jag faktiskt vann både Cykelvasan och Långlopps SM igen!!
Jag hade en tung inledning på säsongen och de tävlingar jag körde var långt under min kapacitet och det har varit många tankar på varför det inte har gått så bra som tidigare.
Jag var iväg till Spanien i maj och körde Andalucia bike race (5 dagars etapptävling och första deltävlingen i UCI XCM serier) med blandade resultat, jag och Irina fick en etappseger med oss från prologen och sen blandade dagar med pallplatser och riktiga djupdykningar vilket inte är likt mig. Vi blev 3a, 2a, 4a, 5a och 2a och vi slutade till slut på en 3e plats totalt vilket vi ändå var nöjda med.
Nästa resa gick till Italien och Schweiz för att köra Sella Ronda Hero (måste vara en av världens vackraste tävlingar) och sedan XCM EM. Dessa två tävlingar gick på höghöjd och med timlånga klättringar, inget av detta hör till mina styrkor, ändå tyckte jag nog att jag borde kunnat prestera lite bättre. I Italien blev det en 12e plats och på EM blev det en 14e plats efter att bakväxeln gick sönder med 10 km kvar, men jag tappade nog bara 2 placeringar på det....
Första loppet i Sverige blev Fjällturen och återigen kände jag knappt igen mig själv och formen var definitivt bortblåst. Efter det gjorde jag några förändringar i min träning och började känna mig bättre och bättre vecka för vecka. Som del i träningen körde jag ett motionslopp på Orust och sedan ett i Älvdalen, bara för att få köra hårt med nummerlapp och varje lopp jag körde kändes bättre. Men jag visste inte om det skulle vara tillräckligt med tid till Cykelvasan och SM!
Jag var sjukligt nervös inför Cykelvasan, onsdagen var en ren plåga, att bara sitta hemma och vara lat för att samla energi och trampa igång på kvällen var riktigt jobbigt! Tur att jag har mitt jobb att göra så att jag kunde skingra tankarna lite! På torsdagen skulle vi åka hemifrån kl 12 och kl 11 när Craig skulle kolla lufttrycket på däcken ser han att vi har satt på ett 2.35 däck istället för mina vanliga 2.2!!! Det var bara att byta däck precis innan vi skulle åka, lite halvstressigt!
Det var ovanligt att starta kl 16.15 och även att vara på Cykelvasan med så lite folk omkring! Det var många starka tjejer på startlinjen och jag hade 7 st som hade stor chans på att vinna tävlingen och visste att det skulle bli väldigt tufft med en pallplats, klart att jag hoppades men inget jag räknade med, en vinst fanns aldrig i tankarna, det trodde jag var helt omöjligt med den formen jag haft hittills i år. Emma satte hög fart uppför första backen och jag satt som 2a men kände inte att jag kunde ta över dragjobbet på toppen utan gjorde det lite senare. Första spurtpriset var inte ens att tänka på, jag höll mig hela tiden långt fram men ville inte slösa energi på det. Det var lite hetsigt i klungan när vi var innen i skogspartiet i början och det märktes att många tjejer inte hade tävlat på länge!
Det var en jämn hög fart och det gick bra att sitta med. Vi tappade nog någon lite här och var men vi var fortfarande en stor klunga. Jag gick inte på några spurtpriser förrän vi kom till Evertsberg. Strax innan hade jag nästan tappat klungan och kände att jag behövde spara lite på krafterna men i Evertsberg satt jag perfekt positionerad så när vi kom till sista kurvan innan raksträckan upp så kunde jag inte hålla mig längre utan gick! Och fick en bra lucka! Det var kul och gav lite självförtroende, kanske att jag ändå hade en chans på en pallplats....! Det gick lite halvhårt i Lundbäcksbackarna och Nellie attackerade uppför Oxbergsbacken men luckan blev aldrig så stor att jag trodde att hon skulle kunna hålla undan och klungan var snart tillsammans igen. Där hade vi tappat Elisabeth som hade blivit farlig i spurten. När vi närmade oss sista spurtpriset kände jag att jag ville testa benen lite igen och gick fram när vi svängde in på stigen som går mot kontrollen och tryckte lite extra och kände att jag fick lucka. Det var skönt och behövligt inför spurten!
Det blev en jämn fart mot slutet och vi var 7 tjejer som skulle göra upp om pallplatserna, så stor klunga har vi aldrig varit till mål. Jag började känna att jag ville ha Emmas hjul genom sista kurvan vid Zornmuseet (målgången hade ändrats vilket jag hörde kvällen innan på lagledarmötet, som tur var visade de en bild på hur det såg ut, annars hade jag inte haft en aning om vad som kom). Emma gick mycket riktigt först men jag satt snett bakom henne till vänster och tror att det var Nellie jag hade bredvid mig, personen bredvid tog kurvan lite för bredd med mig på utsidan så jag kom inte ur kurvan som jag ville och då hade Emma redan fått lucka. Instinktivt började jag jaga ikapp och jag trodde definitivt att det var för tidigt för jag når henne precis vid rondellen där det egentligen är läge att dra igång spurten! Hildegun har suttit på mitt hjul och vi tar varsin sida av Emma och jag tittar åt sidan och ser Hildegun starta en rejäl spurt! Det kändes som att jag fick krafter från högre makter och bara drog i cykeln så mycket jag bara kunde och det nästan svartnade för ögonen men jag brydde mig inte utan kände bara att jag måste framåt! Jag vågade inte ens sätta upp armarna (kunde nog inte heller) för jag var rätt att någon skulle passera på linjen men det visade sig att jag hade en klar seger!
Jag kunde inte fatta att jag faktiskt vann min 5e Cykelvasa!!! Hur hände detta!???
Tack alla som stöttat mig i detta och tack till alla som skickat meddelanden efteråt!!! Det värmer verkligen!
Det blev en sen kväll att komma hem och i säng efter detta!!
Fredagen blev massage, packning och resa till Trollhättan för årets XCM SM som gick i söndags.
Jag var riktigt trött på lördagen och kände knappt att jag ville cykla, jag tror att det tog mycket på kroppen då det var en kvällstävling och sen en resdag, men det är bara min egen teori. Mot kvällen började jag känna mig bättre. Det blev ännu en nervös dag, ibland känner jag att jag skulle kunna sluta cykla enbart för att slippa denna nervositet. Men jag vet att det är helt okej att vara nervös ;)
Jag kände mig lite nostalgisk på söndagmorgonen då det kanske var sista timmarn som Svensk mästarinna vilket jag varit sedan 2013 och jag fick ju ett bonus år då det inte var något SM förra året, det är en lång tid! Vi startade kl 11.15 och det var i stort sett samma tjejer som var med här som på Cykelvasan. Åsa hade tillkommit med fräscha ben och Sandra hade fallit bort pga sjukdom, men annars var det väldigt lika. Jag hade inte så mycket taktik mer än att vara så långt fram som möjligt på första stigen som kom efter bara någon kilometer och sen göra allt jag kunde för att ingen skulle komma loss. Tävlingen blev egentligen helt idealisk!
Åsa satte fart uppför startbacken och fältet drogs ut och när vi började närma oss första stigen lyckades jag gå fram, jag hade inte räknat med att gå först in där, så det var över förväntan. En bit ner på stigen hör jag Emma säga att hon skulle passera och att jag skulle ta hennes hjul, jag har inga problem med att sitta två så jag släppte förbi henne. Jag tittade bakåt vid tillfälle men såg ingen!! Vi hade fått lucka direkt! Efter det var det bara att köra, vi ville båda hålla undan! Jag fick slita hårt första 45 minutrarna, Emma var grymt stark och jag är seg i starten.
Sen kom jag in i det bättre och det kändes som att vi körde bra ihop. På andra varvet på sista stigen halkade jag till och lyckades precis parera en rejäl krasch, jag kom av cykeln och fick starta om, Emma fick lucka, men så gick det bara några meter och så var jag i backen rejält! Upp igen och Emma hade plötsligt försvunnit, jag fick slita rejält hårt för att komma ikapp igen, vilket jag till slut gjorde! Jag var lite nervös för de sista 3 korta backarna, jag väntade mig att hon skulle attackera men hon måste också ha varit trött då attackerna uteblev och vi närmade oss upploppet tillsammans. Väl där fick jag än en gång lite på min spurt! Emma drog tidigt genom sista kurvan men jag lyckades igen vinna spurten!
Jag var så otroligt lättad att kunna behålla min fina tröja och att inte behöva ta bort texten på bilen ;)
Denna vecka gick verkligen över förväntan och det är väldigt skönt att känna att formen är på väg tillbaka!
Tack alla för alla snälla meddelanden och all support!! Nu ser jag fram emot ett VM och Cape Epic i Oktober, fram tills dess blir det träning!