Att bryta revben gör ont! Jag har nog någon gång tidigare trott att jag haft ett brutet revben fram tills jag verkligen bröt revben! Det var några veckor med riktigt ont och det gjorde mer och mer ont vilket förstås oroade mig, sen helt plötsligt så blev det lite bättre och hoppet växte för att det sedan skulle göra mer ont igen. Så där höll det på i 6 veckor.
I helgen var det så till slut dags för mig att få tävla igen, det var nervöst och jag kände mig osäker på hur formen var, det är alltid svårt att säga hur en tävlingsform är jämfört med hur det känns på träning. Jag och Craig åkte iväg till Strömstad i torsdags i nya Skoda bilen från Bilmetro i Borlänge och i fredags körde jag lite på banan i ösregnet för att se de nya partierna på Grenserittet. Mina vanliga konkurrenter (Hildegunn och Borghild) från de senaste två åren var inte på plats utan nu var det nya utmanare. Det hårdaste motståndet, om det blev en spurt, skulle bli Emelie Moberg som kommer från Halden och är landsvägsproffs i Team Hitech och är en grym spurtare, många sa till mig innan att jag absolut inte vill komma till en spurt med henne.
Vi tjejer har egen start på Grenserittet fast vi är grupp nummer 4 att gå iväg, så vi har mycket folk framför oss på banan. Jag försökte sätta lite fart från början men det var ingen som var intresserad av att hjälpa till så att en grupp kunde gå loss och det kändes som en landsvägstävling, någon jag inte tycker är speciellt kul, så när vi kom fram till det nya partiet av banan vilket var mer tekniskt och hårt än övriga banan lade jag i en extra växel och kunde gå ifrån övriga tjejer.
Det var fortfarande ca 50 km kvar av banan så jag ville heller inte gå för hårt så att jag inte skulle orka hela vägen. Jag körde om klunga efter klunga med herrar men så till slut när jag hade 18km kvar så ser jag hur 4 av tjejerna kommer upp bredvid mig. Det var bara att ställa in sig på plan B vilket var spurten, jag hade helt klart för mig att det var först uppför sista lilla backen på ca 150 meter för att vara först i sista svängen och sen ge max till mål (ca 200 meter). När vi hade ca 6km kvar åker vi nedför en smal teknisk utförslöpa, Ingrid Bö Jacobsen (silver medaljör på VM i sprint 2015) kom om 2 killar som resten av oss hamnade bakom och kom iväg. Jag jobbade hårt för att ta in henne igen. När vi närmade oss målet gick en tjej upp och drog, det blev perfekt för mig för när hon kroknade var vi nästan framme vid sista backen och jag gick förbi även om det var lite tidigare än planen. Därifrån kunde jag gå först och hålla hela vägen in i mål och kunde ta min 3e raka vinst i Grenserittet med hela 2 sekunder, min största seger här!
3a Ingrid Bö Jacobsen, jag och 2a Emelie Moberg
Efter prisutdelningen var det en 5,5 timmar i bilen hem till Falun för att packa upp och förbereda för söndagens Finnmarksturen.
Jag var väldigt trött under uppvärmningen i söndags! Vi hade egen start för damerna 30 minuter före herrarna och jag tackar arrangörerna som ordnar så att vi får det! Jag kände mig seg i första backen när Louise Rundqvist satte farten. Hon, jag och Felicia kom loss ganska tidigt och körde ihop tills första skogspartiet, efter det var det bara jag och Felicia kvar. Jag tänkte försöka gå loss själv men varje gång jag ökade farten lite så hängde hon med. Jag kände att jag inte vågade gå på för fullt i skogen och när vi kom till trapporna vid ABB så tvekade jag och tog det säkra före det osäkra och sprang upp. Felicia körde upp och fick en liten lucka och eftersom vi närmade oss bergspriset fick jag gå på max för att ta hem priset vilket verkligen tog på krafterna. Jag började inse att det skulle bli en spurt idag igen och tog det lite lugnare för att ha lite krafter kvar till slutet. Med ca 1km kvar tänkte jag gå först in på en stig och försökte gå om men Felicia ökade och tryckte sig förbi, så då bestämde jag mig för att vänta ända in till det sista och med ca 3-400 meter kvar gick jag om och kunde ta hem helgens andra spurt.
Det var otroligt kul att få tävla igen och att vinna var en bonus!
