Det var ett tag sedan jag körde en etapptävling och inte minst tillsammans med Robyn, min senaste var Sani2C i Maj och tillsammans med Robyn hade jag inte kört tillsammans med sedan Epic och då var hon inte i slag, så vi var lite osäkra på vår gemensamma form. Jag kan inte längre säga att jag är ny inom mountainbike då jag åkte iväg för att köra min fjärde Cape Pioneer för någon vecka sedan. Craig körde också och det var även hans fjärde.
Banan hade gjorts om en del och istället för att börja i Oudtshoorn så startade vi nu i Mossel Bay och under veckan passserade vi Oudtshoorn för att sedan även avsluta där precis som alla tidigare år. Prologen i Mossel bay var lite märklig med start på asfalt men så brant uppför att det knappt gick att cykla, sedan ganska tekniska stigar som var fantastiska att cykla på och efter det var det mest plant på ett industriområde, inte någon bana som jag skulle skynda mig tillbaka för att köra…
Det var endast 4 damlag med, vilket var synd för organisationen som lyckats få UCI status på tävlingen. Vårt tuffaste motstånd var Esther Suss och Cathrine Wiliamsson som tävlade för Sasol, det visade sig att det skulle bli en hård kamp för oss.
Prolog i Mossel Bay, 13 km
Esther och Cathrine startade 1 minut bakom oss på prologen, det var bara att ge max från start för att de inte skulle komma i fatt oss. Jag hade riktigt bra ben och kände mig stark under den korta tävlingen som tog oss 34 minuter. Robyn hade det tyngre men hängde i! Vi vann med lite drygt 1 minut och fick ta på oss den rosa ledartröjan på kvällens prisutdelning.
Prolog
Etapp 1 Mossel Bay till George, 111 km, 2052 meters klättring
Första etappen startade i Mossel Bay och planen var att vi skulle köra på stranden, det funkade inte med ebb och flod då det var för mjukt på stranden precis när vi skulle starta, så vi fick en neutral start genom stan istället, ca 10 km på 34 minuter, det gick verkligen sakta! När vi släpptes blev det kaos då alla skulle igenom ett smalt passage och sedan var det trotoarkanter m.m. Vi hamnade lite efter Esther och Cathrine i kaoset och fick jaga hårt för att komma ikapp. Vi var tillsammans länge på de öppna grusvägarna i backarna men när vi hade 500 meter kvar till en vätskestation så halkade Robyn efter i uppförbacken och vi var tvungna att släppa. De andra kom iväg från vätskekontrollen tillsammans med en kille och vi såg dem få draghjälp så länge vi kunde se dem och vi kämpade ensamma. Det var som att någon knäppte av en knapp i mig och efter det kände jag mig också seg. Vi kämpade så gott vi kunde men såg dem aldrig mer och var ca 8 minuter efter i mål. Vi anlände i George nästan 5 timmar efter att vi hade lämnat Mossel Bay…
Etapp 2 George till Oudtshoorn, 86km, 1253 meters klättring
Igen fick vi starta med en neutral start som var så långsam att det knappt gick att balansera cykeln, det gjorde verkligen mina ben sega. Efter ca 30 min fick vi köra och då var vi redan i botten av ett pass så det var klättring på en gång. Det sved ordentligt i benen! Passet går brant uppför först, sen ner en bit innan det går uppför länge, jag kände mig pigg på den första delen men sen var det som att någon slog av strömbrytaren igen och vi var tvungna att lämna klungan med de andra tjejerna och tyvärr var vi sedan ensamma hela vägen till Oudtshoorn. Cath och Esther hade suttit med en klunga hela vägen så att vi bara tappade 17 sekunder från andra vätskekontrollen till målet såg vi som en positiv sak! Vi var ca 5 minuter efter i mål och ca 12 min efter sammanlagt. Det var 39 grader varmt den dagen så jag var väldigt tacksam för poolen vid Guest houset som vi bodde på, La Pension.
Neutrala zonen varje dag
Starten av Montague pass
Etapp 3 Oudtshoorn till De Rust, 92km, 1950 meters klättring
Det här var den beryktade Kammanassi dagen! Förra året hade vi en otroligt tuff dag där och Robyn och jag, som körde tillsammans även då, förlorade ledartröjan i Kammanassi. Efter ännu en lång neutral zon hade vi en lång ganska platt grusväg framför oss så det var lätt att sitta med i klungan. Av någon anledning så hamnade vi och Sasol tillsammans på en gång och körde tillsammans länge tills jag var tvungen att släppa igen även om vi såg dem ända tills vi kom till Kammanassi och vid andra vätskekontrollen var det endast 40 sekunder som skiljde oss åt. En bit in i Kammanassi passerade vi Cath och Esther när de stod och fixade en punktering, kameramannen som var där precis då sa att vi just promenerat oss till ledningen i en cykeltävling, bra gjort! Det är så tuff terräng där att ingen kan cykla så det var bara att gå uppför med cykeln och på något ställe var vi även tvungna att gå nedför… Vi tog det otroligt försiktigt för att hålla materialet intakt, det är en stor del av mountainbiking. Jag ramlade säkert 5-6 gånger under dagen, vet inte vad som pågick, kanske var jag bara trött! De sista 20 kilometrarna var utför eller plant och jag hittade extra energi och kände mig stark igen, en härlig känsla! Det var skönt att gå först över linjen den här dagen och vi hade vunnit med 19 minuter och tagit över ledartröjan igen.
När vi passerar Esther och Cath
Kammanassi är tufft...
Craigs partner hade punkterat tidigt på etappen och de hade inte passerat oss så jag började bli lite orolig. Jag fick höra av en annan åkare att han hade ramlat och var skadad så jag gick till tävlingsledaren och krävde att de tog reda på vart han var! Vi fick veta att tävlingläkaren ute på banan hade tagit hand om honom och att han var på väg till målet. Han hade skurit upp armen som behövde sys och skadat ett finger som behövde röntgas då man misstänkte att det var brutet, som tur var så var det bara illa slaget, inte brutet. Tyvärr var skadorna dock för stora för att han skulle kunna fortsätta så Craigs Pioneer tog slut där…
Craig körde bra i Kammanassi fram till kraschen...
Craig på väg mot mål med bandage på arm och ben.
Etapp 4 De Rust till toppen av Swartberg pass, 65 km, 2111 meters klättring
Kul att starta i rosa igen och mina ben kändes bättre på morgonen. Efter neutrala zonen så hade vi en bit på öppna grusvägar igen och vi satt bra med i en klunga tillsammans med de andra tjejerna. Sedan hade vi lite otur, vi kom in på ett stigparti och de kom in före oss, sedan klämde sig 2 herrlag in precis framför oss, och helt i onödan, herrlagen tappade kontakten då stigen gick uppför ganska länge och vi hade ingen chans att komma om. Stigen och stigningen var längre än jag hade trott och när vi till slut kom ut på en grusväg igen så var tjejerna borta, vi kunde se dem på en väg sittandes i en klunga. Det var tungt att kämpa ensamma så när vi kom till de avslutande 9 kilometrarna som gick rakt upp med 1000 höjdmeter så hade jag inte mycket krut i benen kvar och det gick långsamt uppför…. Jag tyckte synd om Robyn som var tvungen att vänta på mig uppför, hon var mycket starkare än mig i de långa klättringarna. Vi kom i mål ca 11 minuter efter och tröjan gick tillbaka till Cath och Esther.
Etapp 5 Prins Albert till Calitzdorp, 108 km, 2223 meters klättring
För första gången i tävlingens historia skulle vi köra upp Swartberg pass från andra sidan. Efter etapp 4’s målgång cyklar vi nedför på den sidan till tävlingsområdet i Prins Albert, så jag har kört utför många gånger men aldrig uppför. De hade också infört ett bergspris och gjort några lite komplicerade regler. Då det finns tjejer i mixade lag som också skulle kunna vara med och tävla om priset så var en regel att ingen fick röra varandra, alltså inte hjälpa varandra med en hand i ryggen, vilket betydde att Esther, som var starkare än alla oss andra, inte kunde hjälpa Cathrine, det skulle vara till vår fördel. Om ett damlag skulle ta hem priset var det cyklist nummer 2 i laget som räknades och om det var en tjej i ett mixat lag så räknades hon som en solo-tjej. Igen hängde jag med hyfsat i början men fick släppa efter ett tag, vi höll samma avstånd till Cath och Esther länge så de var bara aningen starkare. En liten tjej i det ledande mixade laget kom ifatt oss och körde länge med oss och när hon attackerade med några serpentinsvängar kvar så kändes det som att jag höll på att sprängas av syran i benen, det var verkligen inte min vecka… Vi körde på så fort vi vågade utför och efter ett tag kom vi ifatt Cath och Esther och körde tillsammans ett tag. Jag hade som vanligt problem uppför och vi tappade dem, fast jag tar med mig hur bra stigarna och det tekniska gick under veckan och den här dagen var det mycket stig så jag hade ialla fall skoj! Med tanke på att det här var tävlingens ”Queen stage” och vi ”bara” var 4 min 40 sekunder efter så var det ändå ganska okej, fast en total seger var som bortblåst förstås.
Den här kvällen bodde vi på ett ställe mitt ute i ingenstans, det fanns bara lampor i ett rum + köket, ingen mobiltäckning och på kvällen såg vi en mus springandes över köksgolvet. Det var så tyst att man kunde höra en nål falla och så mörkt att jag nästan blev rädd, jag kan säga att jag sov som en stock. Ganska coolt ställe måste jag säga!
Etapp 6 Calitzdorp till Oudtshoorn, 68,5 kilometer, 950 meters klättring
Jag var lättad över att det var sista dagen! Vi var lite sena till starten så jag hann inte värma upp men det brukade ju alltid vara långa neutrala zoner men inte den här dagen! Så det sved ordentligt i benen när de släppte oss och alla drog på max! Det var en kortare och plattare etapp än de övriga dagarna så vi hängde med Cath och Esther även om vi fick jaga hårt när jag hade fått en pinne i däcket och nästan punkterade. Jag blev nästan skrämd av ljudet då pinnen slog mot ramen då den satt fast i däcket, jag stannade och tänkte dra ut den men något fick mig att hoppa på cykeln för att rulla bort till Robyn som var framför mig och blev tillsagd av andra åkare att jag hade problem. Jag vet inte om pinnen bröts av eller drogs ur för plötsligt blev det tyst och tätningsvätskan sprutade överallt och snart hördes det där häftiga ljudet när vätskan tätar och det slutar spruta! Punkan hade fixats av sig själv, perfekt!! Vi jagade ikapp och var med dem resten av tävlingen. Vi förberedde oss båda på en spurt men på något sätt kändes det som att det inte var meningen att vi skulle vinna, men ca 1-2 km kvar går vi genom sista kurvan på sand innan det bara var asfalt kvar till målet och min cykel bara försvinner under mig, jag har ingen aning om vad som hände men jag ramlar och krånglar lite innan jag kommer upp, vi jagade men det var lönlöst och vi kom in på en andra plats någon sekund bakom.
Kul stig sista dagen!
Det blev till slut en andra plats ca 7-8 minuter efter Esteher och Cathrine, inte så tokigt med tanke på hur jag kände mig, samtidigt som det inte var det resultatet vi hade hoppats på när vi kom till Mossel Bay en vecka tidigare…
Nu några dagar efter tävlingen är jag fortfarande trött, en längre vila skulle sitta fint men tyvärr har vi en viktig 3 dagars tävling nästa helg. Wines2Whales vilket är en av mina favorittävlingar så hoppas att benen och kroppen vill vara med då!!