Nu har det snart gått 12 veckor sedan min operation och min rehab och återhämtning har gått helt över förväntan! Jag har världens bästa sjukgymnast i Stellenbosch (Sydafrika) och det är inte bara något jag säger. När jag var på återbesök hos läkaren för en vecka sedan var han väldigt imponerad över hur långt jag kommit på en sådan kort tid och läkaren skrev ett mail till sjukgymnasten för att berömma honom för hans jobb med mitt ben. Jag har nu kommit hem till Falun och träffade en sjukgymnast här i går som ska ta över rehabiliteringen och han var väldigt förvånad över hur bra mitt ben är så kort tid efter operationen (allt är ju relativt då 12 veckor är en lång period men för den här skadan är det kort). Så just nu känns det som att tävlingspremiären kan bli i mitten av juli istället.
Det tog några veckor innan jag kunde gå ordentligt och jag fick ont i vaden och knät (som varit låst i 6 veckor och vaden hade blivit kort), när det blivit bra så började andra knät att göra ont och jag var väldigt frustrerad. Sjukgymnasten fick förstås ordning på allt och när jag kunde sitta en timme på trainern två gånger om dagen så tyckte vi att det var dags att cykla lite försiktigt utomhus. Jag började väldigt sakta och körde 40 minuter åt gången på asfalt, sen vågade jag mig på någon snutt på grusväg och till slut körde jag 50 minuter bara på grusvägar och några med lite större stenar. Allt gick bättre och bättre och för en vecka sedan körde jag mitt första pass över 2 timmar, det kändes fantastiskt!! Jag vågade mig också på lite typ av intervaller (med sjukgymnastens tillåtelse) och började med 3x1 minut första gången, sedan la jag på en minut per gång med ca 3 dagar emellan tills jag var uppe i 6x1 minut. Mitt första intervallpass utomhus blev 5x1,5 minut (alltså 7,5 minuter totalt med intensitet). I tisdags vågade jag mig på ett 4x4 minuters intervallpass, vilken känsla det var att få ta i för fullt! Visst gjorde det lite ont när jag var klar men pulsen hade gått upp lika högt som den brukar innan skadan och jag var helt slut efter passet, jag har saknat den känslan!
I tisdags lämnade jag mitt hem i Stellenbosch för att flyga till Johannesburg för att på onsdag morgon vara med i en panel på ett direktsänt frukostmöte för Laureus Sports for good foundation. Det var en stor ära att få vara med på deras event som var för cykling, de gör mycket bra saker för barn runtom i hela världen! Jag hann tyvärr inte vara med på hela morgonen och höra de andra som var där för att prata utan var tvungen att åka till flygplatsen för att hinna med planet tillbaka till Kapstaden där Craig mötte mig på flygplatsen med mitt bagage i tid för mitt plan till Sverige.
Det var härligt att komma hem till Falun och får uppleva lite Sydafrikansk värme här i Sverige, det är fantastiskt skönt! Det blev en bra första dag hemma. Först körde jag ett pass på cykeln med min mamma och sedan på kvällen ett pass med min pappa, jag önskar verkligen att jag kommer att vara i sådan fysisk form när jag är 70 år som de är nu! Emellan cykelpassen var jag till Fysiocenter för att träffa en sjukgymnast som ska ta över jobbet att hjälpa mig med styrkan. Sen hann jag hämta hem min bil också, en supersnygg Kodiaq!! Jag har saknat den väldigt mycket medans jag var i Sydafrika.
Idag körde jag mitt längsta pass hittills! Vilken lycka att sitta 3 timmar på cykeln! Det är otroligt motiverande att hela tiden utvecklas så mycket dag för dag, jag ser stora framsteg hela tiden, tänk om man alltid kunde göra sådana här framsteg även när man inte är skadad:-) Jag är inte någon som gillar wattmätare och tycker egentligen inte att det är något som behövs för att träna och utvecklas men just nu är det otroligt roligt att se siffrorna gå uppåt :-)
