Det var kul att tävla igen efter en 3 veckors välbehövlig träningsperiod, sedan att SMHI gick ut med en klass 1 varning för ovädret som skulle ligga precis över Norberg under tävlingsdagen var kanske mindre roligt… I sådana situationer är det bara att tänka att ”jag gillar lera och skitiga stigar” för att behålla den positiva inställningen till tävlingen och att det är roligt att tävla! Jag börjar bli van med leriga tävlingar så jag hade ändå en bra känsla och inställning i starten trots att regnet bara öste ner minuterna innan start!
För två år sedan kraschade jag efter bara några hundra meter i den här tävlingen så jag tog det väldigt försiktigt in på den första grusvägen och bara behöll min plats där utan att försöka avancera. Efter ca 3-4km kom vi fram till en publikplats och jag hörde speakern säga att jag var första tjej och hade Hanna på mitt hjul och när jag såg skylten med 100 meter kvar till bergspriset efter 7km tittade jag bak och såg att hon fortfarande satt där. Jag spurtade och tog bergspriset. Hanna och jag hade lämnat de övriga tjejerna bakom oss och körde i samma klunga tills vi närmade oss ”Trollstigen” efter ca 20km. Jag visste att den kom och då det är en lite längre och mer teknisk stig ville jag komma in där före henne, min taktik höll och när jag tittade bakåt efter stigen var slut såg jag inte henne mer. Vid publikplatsen efter 35km körde vi runt som en krok och när jag var på väg ut så såg jag henne komma in, hon kan bara ha varit 30 sekunder bakom.
Vi var så skitiga att speakern inte kunde se vem som var vem utan behövde kolla på datorn vem som hade passerat. Det var riktigt halkigt och skitigt där ute under loppet och en hel del cyklister stod längs banan och fixade punkteringar och här och var blev det några krascher också. Jag höll mig på cykeln hela vägen och även om Scott’en gnällde lite i växlarna och bromsarna pga leran så fungerade den felfritt hela loppet!
Jag körde ett jämnt och bra tempo och visste att Hanna kunde komma tillbaka närsomhelst vilket jag sett i flera lopp tidigare så jag såg hela tiden till att inte gå helt på rött ifall att det skulle bli spurt, säker på seger är jag aldrig förrän jag passerat mållinjen! Nu kunde jag slappna av strax innan mål, höja armarna i skyn och fira min andra seger i långloppscupen för i år.
Stort tack till mamma och pappa som var ute i regnet och langade dricka åt mig, som jag i slutändan inte ens tog emot då jag körde hela tävlingen på mindre än en flaska… Och bra kört till min bror Peter som fullföljde en sådan skit(ig) tävling som sin första i år, starkt jobbat!
