Vilken vecka det har varit!!! Vi är jättenöjda och jag vill börja det här inlägget med att tacka en hel rad med personer! 

Vår sponsor Cape Brewing Company!! Utan er hade inte detta varit möjligt! Där ingår så många men framförallt Henrik och Andy!! 

Theresa, min partner som sa ja på en gång jag frågade om att köra en så tuff tävling med bara 5 veckors framförhållning!

Pronghorn för att ha skickat den bästa cykel jag någonsin har kört!! 

Swen och Tim för att ha servat min Pronghorn varje dag så att vi inte hade några mekaniska problem under hela veckan!!!

GripGrab för mina nya handskar, dom var toppen!

Terryn för massagen varje dag!

Craig för att ha varit en "stand in" hjälp även om han jobbade för 2 andra lag!

Diana och Nina för att vi fick bo hos era familjer när allt var fullbokat!

Självklart massor med fler personer som gjorde det möjligt för oss att köra den här tävlingen med så kort varsel! Jag är jätteglad över att det blev som det blev med sponsor och team-partner-byte 5 veckor innan start!

22 Mars

Jag och Theresa cyklade tillsammans för första gången dagen innan prologen, när vi var ute och provade banan. Vi fick prata ihop oss mycket eftersom det var svårt att se hur vi skulle köra ihop på en träningsrunda. Det blev lite stressigt den dagen med registrering i Kapstaden, intervjuer, testa banan och packa inför det här 8dagars-äventyret vi skulle ge oss in på, samtidigt som nerverna var i spinn.

23 Mars

Prolog 23km vid Meerendal

Jag var lite nervös, vi hade verkligen ingen aning om vad vi kunde förvänta oss, varken av oss själva som lag eller av konkurrenterna. Vad vi visste var att team Meerendal med Sally Bigham och Esther Suss samt Team RECM med Annika Langvad och Ariane Kleinhans skulle vara det tuffaste motståndet. Den som var sämst av de 4 på förra årets Långlopps-VM var 7a! Det kändes som att det skulle bli en tävling om 3e platsen för resterande lag.

Vi startade som damlag nummer 4. Trapporna som vi skulle nerför kom redan efter några hundra meter och de gick bra, jag var lättad och kunde komma igång, benen ville inte riktigt i början men snart kickade dom igång och jag kände mig stark. I de flesta uppförsbackarna drog jag Theresa för att se till att vi höll så hög fart som möjligt, jag hade den där pallplatsen i huvudet! Jag gillar verkligen den här banan, den är tuff med mycket upp och ner och mycket tekniska stigar! Vi körde om de andra damlagen och kom imål först, senare var det endast RECM och Meerendal som kom in på snabbare tid och vi fick för första gången kliva upp på pallen!

24 Mars

Robertson till Robertson 111km

Vi bodde på ett jättefint Guest house i Robertson, det var lite dimmigt när vi åkte till starten vid Arabella’s vingård. De första 20 kilometerna var platt och gick snabbt, vi kämpade hårt för att sitta med i klungan, jag hade lite svårt att komma igång, det tog ända tills första vätskekontrollen innan jag kände mig pigg, då började vi de långa branta klättringarna och de kändes bra. Vi passerade en hel del lag som fixade punkteringar, det fanns tydligen mycket vassa stenar, det gällde att köra försiktigt och inte för hårt.

Vid kontrollerna sa de att vi låg 2a, jag kunde inte förstå varför tills Theresa sa att vi faktiskt låg 2a, jag hade missat när vi passerade Ariane och Annika som stod och lagade en punktering. Vi körde i ett jämnt tempo de sista platta 30 kilometrarna och kom imål med ett stort leende på andra platsen!

25 March

Robertson till Robertson 102km

Dagens etapp fick smeknamnet ”the muddy day”. Det ösregnade när vi kom till starten och det tog ca 500 meter in i tävlingen tills vi var alla täckta i lera. Det var svårt att se något för leran i ögonen och också att se vart man körde i klungan. Det var en av de lerigaste tävlingar jag någonsin kört! Allt gick bra och vi låg på 3e platsen från start till mål. Vi såg Sally och Esther ett tag i början men så seglade de iväg. Jag kände mig pigg idag och tyckte att jag körde bättre i lera än vad jag har gjort tidigare, jag tappade dock motivationen de sista 10 km när jag inte kunde se något och leran aldrig tog slut. Efteråt fick jag gå till läkaren och få ögonen sköljda och sedan blev det antibiotika droppar i några dagar för att få bort infektionen som följde, jag var inte ensam…

26 March

Robertson till Greyton 134km

Den längsta etappen av årets Epic! Det började med en hel del vägkörning, tyvärr missade vi när klungan splittades och vi hamnade i en andra klunga. De första två lagen satt i första klungan och vi var tillsammans med Meerendals lag 2 med Milena och Hilke. Plötligt hörde jag ett ljud från mitt bakhjul och trodde en eker hade gått sönder, jag tittade ner och såg en stålvajer snodd runt baknavet, jag fick stanna och lirka loss den. Vi fick jaga lite för att komma tillbaka till klungan, vi kom ikapp men tappade Milena och Hilke i en uppförsbacke. Vi passerade dem igen vid en vätskekontroll och sen kom de flygande förbi oss på en stenig utförsbacke, ibland måste jag säga att jag önskade att min carbon-häst hade varit heldämpad;). Theresa hade en tung dag den här dagen och vi såg inte våra konkurrenter mer och kom i mål på en 4e plats.

Epic hade nu flyttat till Greyton, vi hade turen att bo hos min kompis Nina’s föräldrar på en gård utanför Greyton, det var jättefint där!!

27 March

Greyton till Greyton 88km

Det var dags för första stig-dagen! Det skulle bli en kul dag! Den första stigen kom redan efter 7km, det var en lång slingrande stig upp och ner, superkul! Theresa kom in på stigen ca 10-15 personer framför mig och det var omöjligt att passera någon så jag fick bara köra på min plats och köra ikapp när vi kom ut på en grusväg, jag fick jobba hårt för att komma ikapp och mina ben kände av gårdagens arbete i vinden. Mitt i etappen fick jag bra med energi igen och kunde verkligen ha kul på stigarna. Det var några branta backar mot slutet som kändes lite onödiga för trötta ben, jag var lite nervös att nästa lag skulle komma eftersom vår fart sjönk en del, det var med lättnad vi körde i mål som 3a igen!

Craig jobbade för Topeak-laget och de hade med sig en egen kock, vi blev inbjudna på middag i deras tält istället för i det stora mat-tältet, det var fantastiskt med ”riktig” mat!!

28 March

Greyton till Oak Valley 115km

”The Queen stage” med 2900 meters klättring. Många började känna av de långa dagarnas cykling för klungan höll en ganska behaglig fart från början, de lade inte i gasen i botten förrän vi kom till de första uppförsbackarna efter 15 km. Vi försökte att inte köra för hårt utan hålla ett jämnt tempo eftersom det skulle bli en lång dag. Den tuffaste backen på hela veckan var en 5 km lång backe med en medellutning på 10%, det var tufft och vi sa inte många ord på vägen upp… Samtidigt som vi hade många långa backar denna dag så blev vi belönade med långa utförsbackar på stigar som var fantastiska!

Sista backen gick under namnet ”False flat” och det stämde, det såg inte ut att gå uppför men det gjorde det och det kändes som evigheter på den bumpiga traktorvägen! På toppen stod något som liknade en kåta med en operasångerska på toppen som sjöng!!! Jag trodde att solen hade gjort att jag tappat förståndet och jag kunde inte förstå vad det var. Detta spektaklet var uppbyggt för Epic….!

De sista 4km var hur kul som helst, vi kom in på stigarna på Oak Valley som jag har kört så mycket att jag vet var enda sväng och sten, det gick att gasa på och ha lite roligt! Det var stora leenden igen när vi kom i mål som 3e lag! Nu började det närma sig slutet och vi kunde börja nosa pallplats i totalen!

Man kommer verkligen in i en rutin på en sådan här tävling. När vi kom i mål hoppades vi att någon (antingen Tim, Swen eller Craig) hade ställt in våra väskor med vår återhämtningsdryck i ”The winners lounge”, vi hade 15 minuter på oss från målgång till prisutdelning att byta om och göra oss rena. Swen eller Tim var där och tog våra cyklar. Sen gällde det att äta något och vissa dagar var det dopingtest. Sen iväg och duscha och hitta Tarryn för massage, vi väntade på varandra innan vi kunde åka iväg till boendet. Där gällde det att tvätta kläderna och flaskorna, sova en stund och sen packa inför morgondagen. Klockan 18 var det dags att åka tillbaka till ”race village” för middag och prisutdelning. Det var inte många minuter över under hela veckan!

Dagarna i Oak Valley bodde vi hos Mike och Gay på gården Lorrain utanför Grabouw, det var också en väldigt fin gård som vi hade tur att hitta via en kompis. Väldigt trevligt par och de hade en speciellt husdjur!

29 March

Oak Valley till Oak Valley 85km

Helt klart min favoritdag på hela veckan! Det var massor med stigar och jag hade kört alla tidigare, vilket hjälper otroligt mycket! Vi täckte alla de bra MTB-områdena Lebanon, Elgin, Paul Clover, How Hoek och Oak Valley, jag tror att jag fick energi bara från att veta vad vi skulle köra. Jag kände mig stark idag och Theresa kämpade på bra för att hänga med. Hon kraschade två gånger och gjorde illa axeln lite, men hon är tuff så hon kämpade på bra! Vi fick en till 3e plats och utökade vårt försprång till 4e platsen och hade nu 54 minuter.

När jag la mig på kvällen hade jag en obehaglig känsla i magen och hade svårt att somna, till slut gick jag på toaletten och blev lite förvånad när jag började spy, jag var ju inte sjuk…. Jag tror allt jag hade i magen kom upp men sen kunde jag somna.

30 March

Oak Valley till Lourensford 69km

Sista dagen!!! Och självklart regnade det! Tydligen skulle det här bli den blötaste Epic genom tiderna! Jag mådde helt ok även om jag hade en känsla av illamående, det kom mer och mer efter att vi startat. Vi låg 3a ett tag men snart körde Milena och Hilke om oss och jag kände mig helt orkeslös och kunde inte hänga med. Det blev en dag för mig att bara följa Theresa och överleva, jag var väldigt nervös mot slutet att vi hade tappat vår totala pallplats. Jag hade inte en tanke på dagens resultat utan allt som betydde något var den där totalen…. Vi rasade längre och längre bak och körde med cyklister vi inte tidigare sett under veckan. Efter den obligatoiska löpsträckan fick jag lite energi tillbaka på stigarna, men det var inte långvarigt och jag led verkligen mot slutet, magen krampade och energin var i botten.

Vi kom i mål på 4e plats för dagen och försvarade vår 3e plats i totalen. Det var massor med känslor som svämmande över när vi körde över mållinjen på en total pallplats i världens tuffaste MTB etapptävling och det i den tuffast damtävlingen under tävlingens historia! Det var både lättnad, glädje och smärta som fanns där. Jag ville bara bort från alla TV kameror och gick bakom ett hörn och lät tårarna komma, glädje och smärta på samma gång. När jag stod där kom mina stolta sponsorer och Craig gåendes mot mig och jag fick stora kramar, det var ett lyckligt ögonblick som jag sent kommer att glömma!!