Dagen efter tävlingen i Skaidi cyklade jag och Craig längs med vattnet till Hammerfest, det var en väldigt fin väg, våra väskor fick åka bil. På måndagen körde vi en 4 timmars runda med bästa guidningen av Odd Peder, det var nästan höjdpunkten på vistelsen i Norge, det var så otroligt annorlunda och häftig natur och terräng, det kändes som att vi cyklade på månen! Jag är väldigt glad att vi stannade kvar här några dagar för att få se det här också. På tisdag eftermiddag tog vi båten tillbaka till Alta för att ta flyget tidigt på onsdag morgon till Oslo för att därifrån flyga vidare till Istanbul. Det senare flyget blev försenat så vi kom inte fram till Sakarya förrän mitt i natten. På flygplatsen i Istanbul mötte vi upp med Michael Olsson som skulle göra resten av den här resan tillsammans med oss.
På torsdagen åkte vi iväg för att hitta banan och det varvet som vi tjejer skulle köra 2 gånger och killarna 3 gånger i tävlingen. Det var en väldigt jobbig bana och det var varmt så det skulle bli en tuff tävling. Tyvärr hade de räfflat på banan där det förra året fanns stigar så i år var det bara lös jord/sand/grus vilket gjorde det väldigt svårt att cykla på.
Starten av Sakarya MTB cup XCM gick kl 11.30 på fredagen. Jag och Micke hann köra igenom ett varv på XCO banan som vi skulle avsluta tävlingen med, den var lättkörd men ändå hård då det var så många korta branta backar och efter 88 kilometer och 2500 meters klättring skulle den nog kännas i benen. Jag var högst rankad av de 17 tjejerna som stod på startlinjen och det var ingen jag kände igen så kanske att det kunde bli en bra placering, men jag var mest nervös för värmen och distansen, även om jag är van vid värmen så var det länge sedan jag kört så långt i så varmt. De första 11 kilometrarna var platta ut till varvet började, där gick jag ifrån direkt i första backen och kunde sedan köra hela tävlingen ensam. Det kändes väldigt bra på första varvet och jag körde på hårt uppför för att ha tid att ta det lugnt utför. Det var väldigt svårt att hitta en bra balans mellan att ta i tillräckligt men ändå inte för hårt när jag körde ensam så länge. Herrarna startade 30 minuter efter oss och när Micke och 2 till killar körde om mig när vi började den brantaste klättringen kändes det som att jag stod still. På varv 2 följde jag ledarmotorcykeln men han körde fel så vi fick vända efter en stund, det visade sig att de flesta hade kört fel då några barn måste ha flyttat på snitslarna… Det var en lättnad när jag var klar med mina 2 varv och kunde köra de 11 kilometrarna på platten tillbaka mot målet, fast det var fortfarande väldigt tufft då det var en stark motvind. När jag kom till XCO banan åkte min motorcykel rakt fram och ingen visade mig in på banan så en liten förhoppning tändes att de tagit bort den men jag svängde ändå in vilket var tur eftersom jag skulle göra det. Jag var helt färdig av värmen och den långa åktiden och eftersom jag inte såg någon annan så tog jag det väldigt lugnt de 4 kilometrarna på banan. Vimmelkantig och trött gick jag över mållinjen och kunde konstatera att nästa års VM i XCM kommer att bli väldigt tufft! Endast 6 av de 17 startande tjejerna tog sig i mål och 16 av de 46 killarna som startade kom i mål, det säger en hel del om hur tuff banan var.
Micke körde superbra och blev 2a, endast 1 minut efter segrande Perikilis, så det var en bra dag för oss och det var otroligt bra att vi hade Craig där som kunde langa åt oss!
Det var lite lustigt på podiet när vi fick gå och hälla vatten i en brunn alla 3 medaljörer tillsammans för vi skickade vatten till Afrika, det var något projekt de hade ;)
Det blev en sen kväll då starten var sen och åktiden lång. När vi var tillbaka på hotellet var det bara att äta, packa och sova för att starta tidigt dagen efter med nästa resa.
Vi åkte tidigt på morgonen tillbaka till flygplatsen i Istanbul, tog flyget till Geneve och därifrån hyrbil till Grächen där vi nu befinner oss för att förbereda oss för årets XCM VM som går här om precis en vecka.
