Det är dags för en uppdatering här och just nu har jag förstås ganska mycket tid till att skriva. Det är dag 4 av ”21 days of lockdown” i Sydafrika vilket betyder att vi inte får gå ut på 3 veckor.

Jag tar det från början!

Fredagen den 13e (!!) mars var en konstig dag. Jag och Nadine cyklade iväg på morgonen för att bara köra ett rullpass på en timme som också inkluderade lite fotografering och avslutades hos vår mekaniker som skulle göra cyklarna tävlingsklara för Cape Epic som skulle starta 2 dagar senare. Strax efter vi var klara började ryktena komma från lite olika håll, hela Specialized hade dragit sig ur Epic p.g.a. Coronaviruset som börjat sprida sig runt om i världen. Italienarna hade redan fått förbud om att komma till Sydafrika så de var redan strukna ur startlistan. Ryktena blev bekräftade och vi tyckte att det var riktigt tråkigt då Annika och Jenny skulle vara det tuffaste motståndet och vi ville ha en tuff tävling. Något senare kom informationen om att Ghost-laget också dragit sig ur. Nu började det kännas lite tråkigt men vi var fast beslutna om att inte låta det störa vår uppladdning utan vi skulle köra hur det än blev! Jag behövde prata med Nathalie från Cape Epic om något annat och när jag ringde henne vid kl 14.00 sa hon att tävlingen skulle bli av men kanske med några modifikationer, det skulle komma ut ett pressmeddelande under eftermiddagen. Vi bara väntade och fick liksom inget gjort då vi hela tiden uppdaterade på telefonerna för att se om någon information kom ut. Vi gick och åt middag för att fördriva tiden och Craig ringde och sa att laget han skulle jobba för hade bestämt sig för att inte köra utan de skulle åka hem till Tjeckien dagen efter. Nu började vi få en obehaglig känsla av att det skulle bli ett väldigt tomt Epic och udden liksom gick av. Vid kl 19 började jag få meddelanden från ”säkra källor” att det inte skulle bli något Epic!! Jag ville inte tro det förrän vi fick det officiella meddelandet. Organisationen hade fått meddelande från regeringen kl 18 att de inte fick köra tävlingen och de hade inget annat val än att ställa in. Det var som att någon drog undan mattan under fötterna på oss!

Jag kände mig så otroligt redo, jag kände mig i bättre form än någonsin tidigare, jag hade satt personligt rekord (i watt) på mina 4 minuters intervaller och 10 minuters intervaller, jag hade satt personligt rekord på 2 av mina utförsbackar (på 4 och 7 minuter), jag kände mig säker på tekniken och jag kände mig starkare än någonsin tidigare och vågen har aldrig tidigare visat så lite. Jag var helt enkelt redo för att kanske göra mitt sista försök i att vinna Cape Epic igen! Nadine var lika redo! Så vi hade chansen, en chans som vi aldrig kommer att få veta om den var realistisk eller inte.

Jag blev jätteledsen och tom, jag fick ”flashbacks” till för 2 år sedan när läkaren ringde 2 veckor innan Epic och sa att jag inte skulle köra, skillnaden nu var bara att nu skulle ingen köra! Telefonen gick varm av alla meddelanden från vänner som var ledsna för vår skull och även alla stackars svenskar som var här och skulle köra, det blev mycket stress för dem att försöka komma hem.

Nu i efterhand så vet vi förstås att det var det enda alternativet för organisationen, det hade varit väldigt konstigt om vi hade tävlat i Cape Epic samtidigt som länder stängdes och precis alla idrottsevenemang blev inställda!

Det blev först en känsla av att inte vilja träna alls, vad var meningen liksom, men när det värsta lagt sig bestämde Craig och jag oss för att åka iväg och köra i områdena där Epic skulle vara, jag hade ju bokat och betalt för boenden där vi inte skulle få tillbaka några pengar då vi avbokade sent och Craig skulle ju ändå jobba under Epic så han hade inte bokat in några klienter. Första dagen körde vi med några av killarna från min sponsor Fairtree, det var kul att köra med dem men finansmarknaden kraschade totalt den måndagen så de var ganska stressade och åkte hem samma eftermiddag. Craig och jag stannade helt utan plan, vi hade inte bestämt vilken dag vi skulle åka hem eller hur långt vi skulle cykla varje dag. Varje morgon stack vi ut helt utan att veta om vi skulle köra 2 timmar eller 5 och det var nog det bästa vi kunde göra för den mentala hälsan! Inget program att följa eller någon strikt diet, så vi avslutade nästan varje dag med en milkshake!

Det blev 6 dagars cykling på helt fantastiska stigar och områden och den sociala distansen var det inga problem med, vi såg nästan ingen alls när vi var ute!

När vi kom tillbaka hem till verkligheten var det dags för presidentens tal som blev 24 timmar försenat då han hade en massa möten först och man kan förstå att det var mycket som behövde bestämmas innan han kunde meddela landet att vi skulle gå in i ”lockdown” i 21 dagar! Allt stängs förutom det absolut väsentliga som mataffärer och sjukhus (och några fler saker som bensinstationer, veterinärer, vaktbolag osv men på en mindre skala). Det blev diskussioner på sociala medier efter att hälsoministern sagt att det var okej att ta hunden på en promenad eller ta en lite joggingrunda, då hoppades vi att vi kanske kunde cykla också. Men polischefen rättade till det här och sa att ingen får vara ute med eller utan hund!! Det här är det bästa som presidenten kunde göra, ett land som Sydafrika skulle inte klara av att viruset kommer in i kåkstäderna då det smittas så otroligt fort!

Så nu sitter vi hemma. På ett sätt är det ganska skönt, det är ingen stress för vi har hur mycket tid som helst, inget som MÅSTE göras idag för vi har hela dagen imorgon också! Jag har bakat och påbörjat ett jätteprojekt med att städa ur skåp, lådor och garderober, sådant som man ALDRIG har tid med. Samtidigt är det lite svårt med motivationen att sitta och cykla inomhus när det är soligt och varmt ute och när jag inte har en aning om när nästa tävling blir! Många internationella tävlingar har blivit inställda och fler och fler tävlingar i Sverige blir nu inställda.

Så länge vi har lockdown går heller inga flyg så om det blir förlängning efter 21 dagar så vet jag inte när jag kan flyga till Sverige, fast just nu känns det inte som att någon vet något om något! Framtiden är ännu mer oviss än vanligt. Fast en sak vet jag, jag kommer att vara tillbaka och slåss om pallplatserna på nästa års Cape Epic!!

En bild från fotograferingen fredag den 13e...  

Fredag kväll efter beskedet att Cape Epic blivit inställt, vi sörjde Epic med vänner, rött vin och glass ;) 

Etapp 1 av Cape Epic med min sponsor Fairtree och några fler.

Vår utsikt från boendet i Tulbagh

På topp! Etapp 2

Det var väldigt varmt under etapp 2 och vi fick fylla på med vatten där vi kunde hitta det! 

Milkshake i Tulbagh efter en lång och varm cykelrunda! 

Etapp 3 startades i en stor grupp men snart var vi ensamma, gick inte att hålla ihop så många. 

Craig äter den godaste hamburgaren han någonsin ätit på "Bully & Koos" utanför Tulbagh, kan verkligen rekommendera den här restaurangen om någon har vägarna förbi!

Craig och jag i Wellington, vi hade iallafall kul ;) 

Etapp 5 i Wellington 

Vi hittade ett favoritställe för milkshake även i Wellington ;) 

Cyklade upp Bainskloof pass 

Utsikt över Wellington från Bainskloof pass 

Craig med sin kära Silverback på högsta toppen av etapp 5, vi körde den här svängen 2 gånger för det var så fint! 

Craig njuter av en till Milkshake i Wellington på "Bains coffee" 

Solnedgång på boendet i Wellington 

Det blev många milkshakes den veckan och det här var helt klart den bästa!! Fanns på "Perfect place" i Wellington 

Vi ville inte åka hem till verkligheten så vi stannade strax utanför Stellenbosch på Hillcrest för en sista Scones och smoothie på vägen hem.

Sista rundan i Jonkershoek innan vi gick in i Lockdown... Vi var hemifrån i 6 timmar (inklusive en låååååång fika), ville inte åka hem eftersom vi visste att vi skulle sitta hemma i 21 dagar efter det här.

Dag 1 av lockdown, gjorde chokladbollar och ett försök till scones ;)