För några veckor sedan var vi till Slanghoek Valley och blev guidade runt på delar av det som kommer att vara en av Epic etapperna. Vår guide var Louis som stolt visade upp stigarna som han byggt, allt är handbyggt i Sydafrika så man förstår vilket jobb som ligger bakom det här. Vi körde då ca 70 km på lite över 5 timmar och det var väldigt varmt, jag trodde knappt att jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Så i lördags när vi skulle köra tävlingen TransBreede i det här området, på de här stigarna och distansen var 122 km, var jag lite nervös. Dessutom sa de vid starten att den beräknade segrartiden (för elitherrarna) var 6 timmar 15 minuter… Hur länge skulle då jag vara ute??
Carmen, Sam och Candice, alla från Team Dorma Karba, var på startlinjen och skulle bli mitt tuffaste motstånd för dagen. Banan började med ca 15 km på platta grusvägar blandat med asfalt och alla satt med i första klungan som leddes av Alban Lakata (regerande världsmästare i långlopp) och hans Canyon – Ergon lag. Klungan höll ihop tills vi kom till det första sandpartiet, det blev nästan tvärstopp i klungan och alla åkte omkring som bambi på hal is, det är speciellt att köra i djup sand! Jag hamnade bakom några killar som inte behärskade sanden och Candice kom iväg en bit, jag kunde snabbt ta in luckan och vi körde därefter tillsammans till kilometer 80. Vi fick lite draghjälp på en väg av några herrar men de körde ifrån oss. Vi satt länge bara vi och en till kille och det kändes inte som att någon var speciellt intresserad av att verkligen tävla, det var för platt och blåsigt för att någon av oss skulle kunna komma iväg. Craig hade punkterat tidigare och kom ikapp oss, jag tänkte att jag kanske kunde komma loss tillsammans med honom men även om han körde på hårt längst fram så var det ingen som släppte. Jag gick dessutom omkull i en sandkurva och skrapade upp min nyläkta armbåge… Det var otroligt tungkört med sand och sten precis hela tiden!
Jag kände igen mig när vi började närma oss vätskekontrollen vid 80 kilometer och visste att det var en brant backe precis efter. Jag fick fram så att jag skulle gå först genom kontrollen och vara först vid början av backen. Det här var min enda chans att komma loss och jag gav allt uppför! Jag hörde hur personen bakom fick kliva av cykeln där jag lyckades köra, jag tittade inte bakåt en enda gång utan koncentrerade mig bara framåt. En kille hade följt med mig men både Candice och Craig var borta. De sista 42 kilometrarna var tunga, det var så mycket stig, sand, sten, backar och blåst att det verkligen tog allt ur mig. Jag började titta över axeln mot slutet för jag trodde Candice skulle komma ikapp, även om jag körde om killar som jag inte brukar vara före. Jag vann med 20 minuter före Carmen som hade kört om Candice som totalt hade gått in i väggen och var 32 minuter efter i mål.
Min tid var 5 timmar 54 minuter och Alban som vann hade 5.14, så det var alltså ganska felberäknat när de skrämde upp oss vid starten! Jag hade så otroligt ont djupt inne i musklerna efter målgång, på ett annorlunda sätt efter all cykling i sanden! Fast på något sätt tyckte jag ändå inte att hela tävlingen var så hård som jag hade väntat mig och det visar på hur vår hjärna jobbar med förväntningar, hade jag inte väntat mig en väldigt jobbig dag hade jag nog upplevt det som fruktansvärt. Det var många som sa att de inte kan ha en så tuff bana!
