Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Fjällturen - vilken dag...!

2019-07-14

Jag tycker verkligen om att vara i vår fjällstuga utanför Hede i Härjedalen men den här gången blev det mest att vara inne och sova, jag blev dunderförkyld dagen efter EM och blev liggandes hela veckan, 3 av dagarna var jag inte ens utanför dörren… Självklart var Fjällturen ett stort frågetecken då jag absolut inte tränar eller tävlar sjuk då jag inte vill ta några risker. På torsdagen var jag tveksam till träning så gav det en extra dag och på fredagen kände jag mig redo att cykla. Vi körde en bit på Fjällturen banan och jag tog det lugnt men tyckte nog ändå att det kändes okej. Så jag bestämde mig för att köra tävlingen.

Det blev en tidig morgon då vi tjejer startade kl 8.30 och vi har en timmes körning från stugan till Funäsdalen, jag visste inte om jag bara var trött, nervös eller hade blivit lite sämre för det kändes inte så bra på uppvärmningen. Jag bestämde mig för att det var nervositet;)

Vi var ca 30 tjejer på startlinjen och det var ett bra startfält så det skulle bli en hård dag! Det gick lugnt uppför första asfaltsbacken ut ur Funäsdalen och tempot höjdes när vi kom ut på fjället för första gången. Vi blev snabbt en liten klunga på 4 som bestod av Nellie, Sara Öberg, Ida Jansson och mig. Vi körde på bra både på grusvägarna och i skogen. Efter ca 20 kilometer kör vi på en stenig stig utför, jag ligger bakom Sara och plötsligt kör Ida om mig, jag var inte riktigt beredd på det och än mindre beredd på att Nellie börjar köra om, hon kommer för nära mig och vi hakar i varandra! Vi kommer inte loss från varandra och kraschen är ett faktum, jag flyger upp i luften när cykeln stannar i sidled och jag hinner tänkta att där ryker ett nyckelben! Jag landade på sidan och benet tog hela smällen, helt mirakulöst reser jag mig upp och får fatt på cykeln och allt verkar helt! Tyvärr hör jag Nellie ropa bakom mig att hennes styre gått av, tävlingen var tyvärr över för henne där. Det var riktigt trist men vi hade tur att vi båda klarade oss från kroppsskador! Jag får jaga en bit för att komma ikapp Sara och Ida och det tog på krafterna så jag är tacksam för den lilla asfaltsbiten som är ny på banan för i år. När vi passerar Bruksvallarna och ska börja den 5 kilometer långa klättringen känner jag mig trött. Jag hade planerat att försöka attackera i backen men de planerna tas bort då kroppen inte känns bra. Vi ökar tempot lite när det blir brantare och Ida faller av och närmare toppen tappade även Sara så till slut är jag ändå ensam i ledning. Jag har lite svårt att avgöra hur hårt jag skulle gå, jag ville inte ta i för mycket och gå in i väggen eller göra något dumt med tanke på förkylningen, samtidigt så ville jag hålla undan. Jag tittade bakåt mycket mer än vanligt och såg ingen. Helt plötsligt tycker jag att mina bromsar sitter konstigt och känner efter och upptäcker att styret sitter löst! Jag försöker köra så och hålla det på ett speciellt sätt men till slut inser jag att det inte går och jag måste stanna. Jag har alltid mitt multiverktyg i fickan så att jag ska kunna nå det fort men jag brukar ju aldrig behöva använda det så den här gången bestämde jag mig för att ha det i sadelväskan, vilket gjorde att det tog lång tid att hitta det nu när jag behövde det! Jag får fram det och när jag hittar vilka skruvar som är lösa och vrider åt så passerar Sara och Ida, som nu är tillsammans. Jag blir nog lite stressad och hoppar på cykeln och kör ikapp dem. Väl ikapp känner jag att det nog inte sitter helt fast ändå, så jag stannar igen…. Jag får återigen jaga ikapp! Sara och jag är tillsammans när vi kommer till sista utförskörningen men Ida hade tappat oss. Jag körde bakom Sara utför och mot målet för att kunna dra igång en tidig spurt uppför sista motlutet mot mål. Det blev en hård spurt och jag var jätteglad att jag lyckades vinna den!

Glädjen blev dock kortvarig då Nellie direkt kom fram till mig och sa att Craig hade kraschat, dom hade plockat upp honom på vägen tillbaka efter hennes krasch. Tack Nellie och Ulf för all hjälp!! När jag vände mig om ser jag Craig vid ambulansen på en bår med nack-krage… Det blev en lång dag för oss då han fick åka ambulans till Funäsdalen där de tog honom i helikopter till Östersunds sjukhus för röntgen (det var den närmaste röntgen som fanns). Jag väntade in pappa som hade kört 35 km banan och efter prisutdelningen åkte vi tillbaka till stugan där jag släppte av mamma och pappa och alla cyklar och körde iväg till Östersund för att hämta Craig. Allt var bra och röntgen visade ingenting så han fick följa med tillbaka och 6 timmar efter att jag åkte var vi tillbaka i stugan, trötta men glada över att inget allvarligare hade hänt med någon av oss!