Det blev mitt 4e år på raken som jag körde Mörksuggejakten, jag börjar känna igen banan och eftersom det inte var många dagar sedan jag kom hem från Sydafrika så blev det ingen tur till Rättvik för att köra hela banan, vilket jag brukat göra tidigare år. Pappa och jag åkte bara dit dagen innan för att kolla det värsta ”blöthålet” och sista 9 kilometrarna, vilket alltid är bra att känna till.
Jag fick min nya Pronghorn-ram i veckan, en svart den här gången, samtidigt blev också min landsvägscykel klar så i torsdags hade jag lyxet att vara ute och testa två nya cyklar på samma dag! Riktigt bra cyklar dessutom!
På tävlingsdagen var jag lite nervös, jag satte lite press på mig själv att köra bra för jag ville verkligen försvara titeln från ifjol, samtidigt så kände jag mig inte säker på formen, om jag skulle känna mig trött efter VM och den långa resan, eller om VM-formen skulle sitta i.
Starten gick och det gick ovanligtvist lugnt genom staden, det var trångt och jag tog det ganska lugnt, jag kunde se Kajsa och Emmy fram tills vi började den tuffa backen upp till Vidablick, det var också i början av backen som bilen släppte fältet. Det gick inte så fort uppför vilket gjorde att det blev trångt och mycket trassel och svårt att ta sig fram. Jag kände att jag hade bra tryck i benen uppför och tog nog i allt jag hade för att vara först på toppen och ta hem första bergspriset. Någonstans i huvudet fanns minnet av backarna från förra helgen och plötsligt kändes inte den här så lång…
Det gick bra genom blöthålet där det bara var att kliva av och springa för det var för mycket vatten, och lera har Sydafrika som tur är lärt mig så den tekniska stigen ner i leran var inga problem. Det var en klunga på ca 15 killar en bit framför mig och jag fick jobba hårt för att komma ifatt, jag var med in på nästa stig men sen ut på asfalten igen så blev det lucka en person framför mig, jag gjorde en rejäl spurt för att ta mig om honom och ifatt klungan, vilket lönade sig och jag lyckades hänga med dem ett bra tag, det var starka killar som jag i tidigare tävlingar inte kunnat hänga med. Till slut tappade jag dem inne i skogen och jag körde lite blandat ensam eller med en eller två andra personer. Vid ett tillfälle i skogen gör man en 180 graders sväng och ser då de som kommer efter, jag hade en liten klunga strax bakom mig och däri satt Emmy! Jag fick ordentlig fart på benen för jag trodde inte att hon var så nära. Jag såg henne inte på ett tag men så när jag precis svängde upp i backen till andra bergspriset så såg jag henne bara ca 50 meter bakom igen! Ännu en gång blev det fart;) och jag kunde ta hem andra bergspriset. Jag körde på som en tok och jag tror ren adrenalin tog mig uppför en riktigt brant asfaltsbacke med ca 10km kvar, kändes som jag flög upp. Jag hade inte någon bra draghjälp på de sista grusvägarna och när vi svängde in på sista stigen, vilken är ca 5km lång, så tror jag att jag såg Emmys klunga precis bakom, ca 10 meter. Jag kände ett självförtroende på stigen då det är den åkningen som passar mig bäst och tänkte att om jag bara kör kontrollerat så kommer det här at gå bra! Jag kunde ohotad och helt slut gå i mål 49 sekunder före Emmy.
Det blev en kul tävling och jag fick kämpa hårt mot slutet! Tack Emmy för det hårda motståndet! En lite kul notering var att den här banan var 8km kortare än VM banan förra helgen och tog 1tim47minuter kortare i åktid! Säger lite om skillnaden på terrängen:-)
Nu ska det bli otroligt skönt att ha 2 tävlingsfria helger och kunna koppla av lite mentalt. Det blir förstås ganska hård träning eftersom SM är nästa tävling om 3 veckor!
