Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Nytt år och första tävlingen

2018-01-22

Jag tog verkligen en paus från allt efter sista tävlingen förra året, det var ett långt år och jag var väldigt trött. När jag gick igenom året och såg att jag inte hade varit riktigt sjuk eller skadad på hela året förstod jag varför jag var så trött. Tidigare år har jag alltid fått en naturlig paus när något hänt, så 2017 var ett otroligt bra år på många sätt. Jag räknade ut att jag sovit hemifrån 105 nätter och det i 52 olika sängar. Det blev 52 tävlingsdagar totalt under året!

Träningen drog igång i början av december och dag 3 kände jag att något hände i ryggen på vägen hem och det gjorde otroligt ont. Jag hade ont i 4 veckor och det hindrade den första uppbyggnaden en del, jag hade ont när jag gick men det gick bättre att sitta på cykeln vilken var en fördel! Till slut efter några vändor till kiropraktorn och en magnetröntgen gick det över av sig självt. Jag lider verkligen med de som har konstant ryggont, det är hemskt och påverkar ens energinivå en hel del. När ryggen till slut var bra igen så var olyckan framme igen. Jag hade haft en tekniklektion och vi var klara och skulle ”bara” rulla ner till platsen där vi startat och helt plötsligt försvann mitt framhjul under mig, jag koncentrerade mig inte och det är då det händer… Jag slog i höften och armbågen hårt och fick ett stort skrapsår på armbågen. Efter någon dag svullnade det upp och blev rött och jag fick antibiotika av läkaren. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde inte köra stig alls på onsdagen förra veckan. Samtidigt fick jag en otrolig tandvärk och gick till tandläkaren som sa att jag måste dra ut en tand, men bäst att inte göra det nära en tävling.

I fredags skulle vi åka iväg till årets första tävling och jag hade bestämt mig för att fatta mitt beslut på fredag morgon under träningen. Armen kändes bättre även om det fortfarande inte var bra, jag ville gärna tävla samtidigt som jag förstod att det skulle göra ont att köra i 6 timmar med en sådan arm. Samtidigt fick jag ett meddelande från Caron som skulle följa med och köra bilen från start till mål och även langa flaskor till oss, hon hade blivit magsjuk under natten och kunde inte åka… Jag började texta alla jag kunde tänka mig och till slut hittade vi en person som kunde köra bilen och en annan som kunde langa flaskor. Medans vi packade bilen ringde larmbolaget och sa att något var fel på vårat hemlarm och vi blev tvungna att vänta på att service-killen skulle komma ut och fixa det. Nu började jag alvarligt fundera om någon försökte stoppa oss från att åka iväg till tävlingen, var det inte meningen att jag skulle köra den här tävlingen?

Attakwas sägs vara den tuffaste en-dags-tävlingen på den Sydafrikanska kalendern och det stämmer nog med 122 kilometer och 2900 meters klättring genom väldigt tuff och krävande terräng.

Allt kändes bättre på lördagsmorgonen när starten gick klockan 6.32! Eftersom det här var en UCI tävling och första deltävlingen i den internationella Marathon världsserien så startade vi tjejer ensamma. Det var ett starkt startfält vilket visade sig då vi fortfarande var 6 tjejer vid första vätskekontrollen efter 45 km. Jag hade känt mig stark fram dit men höll tillbaka lite i utförsbackarna för armens skull och för att jag inte ville krascha igen. Jag gick först uppför den tekniska uppförsbacken efter vätskekontrollen för att kunna ta mitt eget spår. Ariane kom flygandes förbi utför och lite så körde vi en bit. Till slut kom vi till en brant backe där jag inte kunde hålla Arianes tempo och hon fick en lucka, Sabine Spitz gick också om mig och de två försvann. Jag hörde att jag hade tappat de andra men tittade aldrig bakåt förrän jag var i mål. Ungefär samtidigt som jag tappade Ariane och Sabine började det regna och jag tog det extra försiktigt på de hala stenarna, jag körde om många herrar som stod med punkteringar och till slut såg jag Sabine stå och fixa en punktering. Jag körde nu som 2a. Efter halva loppet kommer vi till grusvägar och andra halvan är bara på grusväg, här regnade det ordentligt och det var svårt att se, jag funderade om jag skulle ha glasögonen på som skydd för leran eller av för att se bättre… Jag kämpade på i min ensamhet utan att se Ariane framåt eller någon annan bakåt. Det är tufft att motivera sig att trycka allt man har i flera timmar helt ensam.

Efter allt som hade hänt innan tävlingen och med min arm så var jag otroligt glad över att gå i mål som 2a, det hade jag absolut inte väntat mig av dagen. Jag var till slut hela 12 minuter efter Ariane som körde ett helt fantastiskt bra lopp! Hon har haft 2-3 tuffa år så jag är glad för hennes skull att hon fick den här segern. Craig vann sin klass och det var med stor lättnad som vi firade med en stor Milkshake på vägen hem!

Det känns bra att tävlingssäsongen är igång och jag ser fram emot de kommande tävlingarna, nästa är redan på lördag! Just nu sitter jag med en tand mindre och en lite svullen mun… 

 

Resultat Attakwas:

1. Ariane Lüthi 5:45:11
2. Jennie Stenerhag 5:57:11
3. Sabine Spitz (Germany) 6:01:31
4. Yolande de Villiers 6:01:32
5. Candice Lill 6:06:05
6. Robyn de Groot 6:12:52

 

 

 

 

 

 

 

Antal kommentarer: 1

2018-01-24 15:21:36 - amaLia, jeaahl@icloud.com

ä n t L i g e n
har saknat dina inlägg
Grattis och krya på dig
(heart)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)