När jag träffade hjärtspecialisten efter vad som hände på Cape Epic fick jag höra att jag behövde genomgå en EP (Electrophysiology) studie på mitt hjärta att ta reda på exakt vad som var fel och en cardiac ablation för att åtgärda felet, om de fann det förstås. Det var tydligt att jag hade SVT (SupraVentrikulärTakykardia) men det finns några olika typer av detta. Så på dagen 2 veckor efter att jag blivit tvungen att avsluta Epic blev jag inlagd på hjärtenheten på Panorama sjukhuset i Kapstaden för att bli opererad av Dr Gopal, som hade blivit klart för mig är bäst i landet på denna typ av operationer. Jag blev otroligt väl omhändertagen av all personal på sjukhuset! Narkosläkaren var intresserad av mountainbiking så vi hade något att prata om när de förberedde mig för operationen, vilken jag skulle vara vaken under. Dr Gopal var tvungen att först framkalla arytmi i operationssalen för att säkert veta exakt vad som var fel och för att kunna göra detta var jag tvungen att vara vaken och enbart få lokalbedövning, hade jag blivit sövd hade nerverna i hjärtat vilka utlöser takykardin också sovit. Jag var helt avslappnad och även om jag var vaken slumrade jag till då och då och tyckte att operationen gick fortare än de 1,5-2 timmarna som det tog, det var lite häftigt att vara vaken och höra vad de sa under operationen. Allt utfördes via katetrar som fördes in i ljumsken på båda sidorna och upp till hjärtat. Min största oro innan operationen var att doktorn inte skulle hitta något och att jag skulle vara där i onödan. Dr Gopal kunde på första försöket få hjärtat att rusa och det var väldigt tydligt vilken typ av SVT jag hade.
Jag hade den vanligaste typen av SVT kallade atrioventrikulär nodal re-entry takykardi (AVNRT) som är vanligare för kvinnor än män. Det är när man har en extra väg i AV-noden och orsaken till detta är okänd och man har den från födseln. Det finns några bra förklaringar om vad som händer på denna webbsidan.
När Dr Gopal hade hittat felet kunde han bränna av den extra vägen och efter det försökte han få hjärtat att rusa igen men utan framgång, vilket var ett bra tecken eftersom det betydde att felet var åtgärdat och jag troligtvis aldrig kommer att uppleva det här igen. Jag stannade på intensiven över natten för observation och pulsen och blodtrycket kollades var 15e minut. Doktorn var väldigt nöjd med hur allt såg ut och jag fick åka hem dagen efter operationen. Under de följande dagarna var jag tvungen att vila från cyklandet men kunde snabbt återgå till vanliga vardagssysslor. Cykla kunde jag göra en vecka efter ingreppet.
Det är alltid svårt att bedöma hur mycket och hårt man kan träna efter en sån här sak och eftersom det är hjärtat vi pratar om så ville jag självklart inte få några bakslag. Jag var väldigt nervös i början och kände nog efter lite för mycket för jag tyckte det kändes konstigt när jag tränade, pulsen var högre än vanligt och på watt-mätaren såg jag lägre siffror än vanligt… Om det var oro och nervositet eller om något var fel kunde jag inte riktigt avgöra, nu efteråt vet jag att det bara var oro. Under 2 veckor tränade jag bara lugna pass för att låta kroppen återhämta sig ordentligt.
Så äntligen var det dags att prova hur allt kändes! Jag och Craig hade blivit inbjudna till den nya 2 dagars tävlingen ”Cell C Arabella Challange” vid det lyxiga hotellet Arabella ca 1 timmes bilväg hemifrån och redan vid operationen hade jag bestämt mig för att delta även om jag inte visste om jag skulle tävla eller bara delta, det skulle jag inte bestämma förrän på startlinjen. Eftersom etapperna bara var 50km och det var en solo tävling (till skillnad från alla andra etapptävlingar där vi kör i par) så var det en perfekt tävling för mig att testa kroppen i. Jag var väldigt nervös vid starten eftersom jag inte ens hade kört ett intervallpass sedan operationen och inte hade en aning om hur kroppen skulle kännas eller reagera. Vi gick rakt in i en 10km lång backe från starten och mina ben och lungor gjorde ont, men på ett bra och igenkännligt sätt!! Det känns bra att ta i så mycket igen och jag kunde se på min pulsmätare att pulsen överensstämde med känslan och jag kände mig riktigt nöjd (jag vet, det är konstigt hur något som gör så ont och är så jobbigt kan kännas så bra…). Jag hade hårt motstånd från Carmen som satt fastklistrad på mitt hjul i 22 kilometer och gjorde att jag fick ta i ordentligt. Jag lyckades köra ifrån henne i en teknisk utförslöpa och sedan såg jag henne på avstånd då och då. Jag var överlycklig när jag gick över mållinjen efter 52 km för att jag hade lyckats pressa mig själv till max under ett helt lopp, att jag vann etappen var bara en bonus, största segern var att allt fungerade med hjärtat och kroppen!
Eftermiddagen spenderades i solen vid poolen på hotellet tillsammans med alla andra cyklister, det var verkligen lyxigt att en tävling kunde arrangeras vid ett så fint hotell!
Andra etappen hade kortats ner till 40 km men inte lättare på något sätt! Det var en hård etapp med mycket stig och det var upp och ner hela tiden, och massor med sand!! Det skulle vara mycket stig från början så det gällde att få en bra start, vilket alla visste, så det blev stenhårt från startskottet och nu visste jag från början att jag kunde ta och jag tror jag körde max hela första timmen! Vilket jag senare fick betala för när benen började stumna… Jag fick en bra start och kunde vara i ledning från start till mål och vann etappen 2 minuter före Carmen. Det var 2 hårda dagar och en perfekt helg för min del för att se att det bara är att tuta och köra nu.
Stort tack till Stillwater Sport och Arabella för inbjudan till den här helgen!! Vi kommer gärna tillbaka nästa år! :-)
