Jennie Stenerhag

Senaste nytt

SM guld mot alla odds!

2018-08-06

Efter Fjällturen åkte jag ner till Italien för ett höghöjdsläger och för att köra på VM banan men redan under Fjällturen började jag få lite ont i benet och det förvärrades av de långa och branta backarna där nere. Benet var helt enkelt inte redo för det än. Craig kom från Sydafrika dagen innan vi åkte till Italien och som ofta händer vid långa flygresor så blev han förkyld och det tog inte många dagar innan jag också blev sängliggandes, fast för mig blev det en mildare variant och var över på 2 dagar. Förkylningen och det onda i benet var en kombination som gjorde att jag avstod tävlingen Alta Valtellina som jag var anmäld till i Bormio. Det var bara en vecka före SM och jag ville spara mig inför den tävlingen. Att ha den Svenska mästartröjan betyder väldigt mycket för mig när jag åker runt och tävlar så jag ville göra allt jag kunde för att behålla den.

När jag kom hem till Falun hade jag stora förhoppningar om att benet skulle bli helt bra och inte göra ont alls när jag fick cykla på platt mark igen, men det blev inte så mycket bättre. Efter en vilodag på torsdagen före SM och många timmar med massage från Craig så kändes det kanske aningen bättre, fast jag var otroligt nervös på fredagen! Jag blev nästan så nervös att jag mådde dåligt, jag var helt säker på att det skulle bli en spurt om tröjan och jag kände mig osäker på om jag ens skulle kunna hänga med de andra ända till mål.

Det var damstart fast det fanns en bestämmelse att vi fick hänga på herrar 40 och 50 när de kom ikapp oss, de startade 4 minuter efter oss. Det fanns i alla fall en regel så att det var lika för alla, vilket är bättre än att inte veta, fast jag tycker fortfarande att det är fel att vi får ta hjul på herrar när vi gör upp om SM-medaljer! Jag kom sist iväg uppför startslänten och en liten pojke hade stått bredvid min mamma och sagt ”hon med nummer 1 åker sist”! I vanliga fall släpper min nervositet så fort startskottet har gått men nu behövde jag komma ut från arenan innan jag var med i matchen. Jag missade också helt när vi kom till första stigpartiet och gick nog in där som nummer 10 och tänkte att det nog var kört från början, men det gick inte så fort längst fram så jag hade lite tur. Redan efter ca 10 kilometer kom vi till första bergspriset och Sandra satte en himla fart uppför, jag fick bita i precis allt jag hade och lyckades precis ta priset före Sandra. När jag tittade bakåt såg jag att vi hade en stor lucka och sa till henne att nu kör vi, jag tyckte vi jobbade på bra tillsammans men mina ben var helt slut efter rycket vi gjort uppför!! Emmy körde väldigt starkt och kom ikapp oss ensam, det var precis innan herrarna kom ikapp oss 3, vi gick med en bit men ingen av oss kunde hålla deras tempo. Jag gick först in på ett längre stigparti och tappade herrarna som låg framför precis då och vi åkte själva ett tag, tills nästa lilla klunga med herrar kom, så höll det på en stund. Ute på en väg tog vi rygg på en kille men när jag tittade bakåt var inte Emmy med längre och själv låg jag precis på gränsen till vad jag klarade av, så jag släppte killen och jag och Sandra körde ensamma länge. Strax innan jag fick langning var Emmy ikapp igen tillsammans med några herrar och vi 3 tjejer körde en längre sträcka i den här herrklungan. Emmy tappade till slut och vi såg henne inte mer och mina krafter började ta slut, benet gjorde ont mest hela tiden, även om adrenalinet dämpade lite! Sandra såg superstark ut och jag tänkte att om jag inte får kraft från övre makter snart så går det här aldrig! Vi kom till ett längre skogsparti och jag gick in först på stigen och hade Sandra på hjul, men några minuter senare när jag kom ur skogen och ut på en väg tittade jag bakåt och personen bakom var inte Sandra utan en kille! Jag blev lite förvånad och tänkte någon sekund på vad jag skulle göra, det var långt kvar och långt att köra ensam. Jag bestämde mig för att köra på och se hur länge det kunde hålla och när hon kom ikapp så skulle jag förbereda mig på spurten. Jag såg henne bakom några gånger och i Övralidsbacken (där jag hade tänkt att jag skulle försöka gå loss) så hade jag cirka en minut. Jag körde på så hårt jag kunde och hamnade i en liten klunga med killar ute på grusvägarna, det kändes moraliskt fel men samtidigt var jag tvungen att spela spelets regler och fick senare höra att vi 3 tjejer som var först hade suttit i varsin herrklunga på det partiet! Mot slutet tappade jag killarna och var helt slut och försökte trycka på det jag kunde för att ta mig solo till mål.

Jag var så otroligt lättad över att ta hem mitt 6e SM guld och jag var precis lika förvånad att det gick vägen!! Jag hade väldigt ont och när adrenalinet började släppa så blev det bara värre. Precis efter målgång tänkte jag att jag kanske skulle vilja köra Finnmarksturen på söndagen men beslutet att inte köra var ganska enkelt med tanke på att Cykelvasan är redan nästa helg och med tanke på hur pass ont jag haft under veckan som varit. Ibland måste man vara klok och tänka framåt!

Det här var helt klart min skönaste seger av alla SM guld jag har! När jag låg på operationsbordet för 5 månader sedan blev jag tillsagt att ta bort tankarna på att starta på SM, det skulle vara för tidigt!

Hela läkeprocessen är 1,5-2 år tills all ärrvävnad osv är helt läkt, så det är en lång process som pågår där inne, så att jag har lite ont just nu är inga konstigheter alls utan helt normalt, jag måste bara ta hand om benet. Nu ser jag fram emot CykelVasan på lördag där vi får hårt motstånd från våra Norska grannar!!