Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Sakarya MTB cup och ”för-VM” i Turkiet

2018-09-25

Redan före CykelVasan blev jag informerad om att Cykelförbundet hade fått en inbjudan till Sakarya MTB cup i Turkiet, en XCO och en XCM tävling där XCM tävlingen kommer att vara Långlopps-VM 2020, och jag skulle få damplatsen. Det sa jag självklart ja till. Dels så skulle det vara kul att tävla i Turkiet vilket jag aldrig har gjort tidigare, jag har inte ens varit i Turkiet och att se ett nytt land är alltid skoj, sedan är det alltid bra att se tävlingsplatsen och banan inför VM om 2 år, när chansen ändå gavs. Det har gått framåt med mitt ben även om jag kanske inte är helt bra så jag skulle bara åka för att se och inte ta resultatet så alvarligt, jag skulle också vara ärlig mot mig själv och bryta om det skulle göra ont. Två killar från Sverige skulle också få köra men de båda utvalda av förbundet fick förhinder så det slutade med att jag skulle åka iväg helt ensam. Och vilket äventyr det visade sig att bli…

 

Innan avresa försökte jag få kontakt med organisationen och få så mycket information som möjligt om var jag skulle bo, hur långt från starten det var, hur banan såg ut (längd, höjdmeter, brant, tekniskt), sådana saker som kan bestämma tex storlek på framklinga osv, och om möjligheten fanns att köra något på banan dagen innan. Men det gick i stort sett inte att få mer information än vad hotellet hette och det ändrades dessutom dagen innan avresa. Allt jag visste var att det skulle stå en chaufför och vänta när jag landade på Ataturk flygplatsen i Istanbul på fredag eftermiddagen.

 

Jag har aldrig sett så mycket folk på en flygplats vid passkontrollen, kön gick snabbt framåt hela tiden men det tog ändå 30 minuter, då kan du tänka dig hur lång kön var… Mycket riktigt stod det en man med en skylt och tog emot mig, detta var dock inte chauffören utan vi och 3 personer till stod utanför och väntade ca 30 minuter på att chauffören kom med minibussen. Det var rusningstrafik i 25 miljoners-staden Istanbul! Jag hade sett på Google maps att det skulle ta 2 tim 50 min att åka från flygplatsen till mitt hotell. Efter ca 3 tim 10 min stannar vi mitt i en stor stad och chauffören går ut och röker… Han pratar inte engelska alls och efter en stund förstår vi passagerare att han inte vet vart vi ska, inte vad våra hotell heter eller var de ligger… fast vi är i alla fall i rätt stad! 1 tim 10 min senare har vi åkt några varv runt stan och vi har varit till 2 hotell för att släppa av de andra 3 passagerarna, nu är det bara jag kvar och han har fått en beskrivning från det tidigare hotellet men vi hittar ändå inte utan stannar 2 gånger vid bensinstationer för att fråga var det här hotellet ligger… Jag är helt slut när vi äntligen kommer fram!!

 

Boendet var långt från tävlingsplatsen och det var mitt i en stor stad där man inte direkt stack ut och cyklade ensam. På lördagen var det XCO tävling men jag skulle bara köra XCM på söndagen, ändå ville jag åka till tävlingsplatsen och se stället och även cykla ur resan ur benen. Det skulle gå 2 bussar till tävlingen, en kl 8.00 och en kl 12.00, och kl 16 skulle jag hämta nummerlappen, så jag satt mest och väntade på morgonen och var redo kl 12 men den bussen kom kl 12.45 och vi var framme 13.15, killarna som var med på samma buss startade sin XCO tävling kl 13.30… Det var vanliga stadsbussar som körde oss fram och tillbaka till hotellet, jag vet att Craig inte hade blivit imponerad av sättet cyklarna transporterades och fick de och vi inte plats var det bara att klämma in ändå!!

 

Det mesta var kaos och oorganiserat och jag fick verkligen öva på att bara ta allt som det kommer och inte vara organiserad själv, det kostar bara energi att försöka ha kontroll över situationen… I efterhand önskar jag att jag hade kört XCO tävlingen också då banan inte var teknisk överhuvudtaget och det hade varit enklare att göra lika som alla andra. Vid frågan om jag kunde köra lite på XCM banan fick jag svaret att det inte var säkert och kunde finnas vilda djur… undra vad de har för vilda djur i Turkiet.

 

Nummerlappsutdelningen var också en historia i sig, de andra skulle ha samma nummerlapp och chip både lördag och söndag men efter målgång hade organisationen plockat av alla chip från cyklarna, jag tror de ångrade det när de kom på att alla nu skulle ha tillbaka sina chip… ett tag trodde jag inte att de skulle lyckas få fram en nummerlapp åt mig i allt kaos.

 

Banans längd var ett omtalat ämne de här dagarna. På hemsidan stod det 105km och vi skulle köra 3 varv på en 35 km lång bana, det kändes lite långt för mitt ben så när jag kom fram på fredagskvällen fick jag höra att det blivit kortare, vi skulle köra 88 km och 2 varv på banan. Senare sades det att tjejerna bara skulle köra 1 varv på banan och det var 12 km ut till varvet började och sen 12 km tillbaka och på något sätt skulle det bli någonstans mellan 62-65 km. Det visade sig till slut att damernas tävling mätte 52 km i verkligheten!

 

Jag sov dåligt under natten till söndagen, jag hade en hel del oro och stress över att inte veta något alls om banan eller terrängen, inte ha langning, och så förstås hur benet skulle kännas. Bussen skulle gå kl 8 och frukosten började kl 7 så jag bestämde mig för att äta först och sen byta om. Kl 7.10 frågar en kille om jag vet att bussen går 7.30…? Igen har något blivit ändrat i sista sekund… Då det inte fanns någonstans att lämna en väska vid start/mål och jag inte hade någon att ge saker till så åkte jag dit precis som jag skulle tävla, inget extra för uppvärmningen eller något till efteråt och inga extra flaskor, det var lite ovant och kändes lite oproffsigt när andra kom med sina extra hjul och service. Jag måste säga att det hade varit otroligt skönt att haft någon med mig.

 

I programmet stod det damstart kl 9 och herrstart 9.30 men självklart ändrades det, vi startade alla gemensamt kl 9.30 men bara för att köra 4 km till en annan start. Där väntade vi en stund och herrarna startade först och sedan körde vi 5 minuter senare.

 

Den platta delen fram tills ”varvet” började kändes bra men så fort vi gick in i första backen kändes det som att jag åkte baklänges när de andra bara seglade iväg. Min puls var superhög men jag kom ändå inte framåt, jag fick påminna mig själv hela tiden om att jag var här för att se banan och inte för en placering, det här är svårt ibland när man är tävlingsmänniska. Backarna var branta även om de inte var så väldigt långa, varvet var ca 30 km och mätte 1200 meters klättring vilket är en hel del på så kort sträcka. Jag körde mycket av och till med en tjej från Turkiet, hon klättrade bättre än jag men jag kom ofta ikapp henne utför fast stannade bakom henne då det var skönt för mig att ta det försiktigt på de tekniska delarna. När jag kom till den platta avslutningen hade jag en bit fram till henne men där var jag starkare och kunde gå ikapp och om. Egentligen var jag mest glad att köra med någon och hade önskat att hon hängt med till mål, som sagt så hade de sagt att banan inte var säker och på ett ställe såg jag en vakt ståendes med ett gevär… undra varför?? Fast jag är i och för sig van från Sydafrika. Resultatet är inget att skriva hem om men jag är väldigt glad att jag kom hit för att se banan och terrängen. Även om banan ändras till VM om 2 år så har jag en uppfattning om hur långa och branta uppförsbackarna är och hur branta och tekniska utförsbackarna är och vilket slags underlag det är i det här området.

 

Benet kändes okej under loppet, även om jag inte vågade ta i för fullt och pressa det för mycket men det är fortfarande långt till att det ska vara helt smärtfritt och det som blir intressant är att se hur det känns dagarna efter tävlingen.

 

Jag träffade lite nya trevliga personer också och direkt blev jag bra kompis med Renata från Tjeckien men som representerade Kuwait där hon bor. Hon körde inte heller XCO då hon hade kollat banan och inte tyckte om den. Jag träffade henne på frukosten i lördags och vi började prata direkt och umgicks precis hela helgen, jättetrevlig tjej och det var skönt att i alla fall ”känna” någon.

 

I det stora hela har det varit en bra resa och en värdefull erfarenhet, att det var lite kaos och ingen visste något om något hör till landet och det är bara att ta seden dit man kommer! Tack Svenska Cykelförbundet och speciellt förbundskapten Annie för att jag fick åka iväg på det här och representera Sverige! 

 

XCO banan vid tävlingsområdet

Cykeln klar för sin sista tävling ;) Ny cykelsponsor kommer att bli officiell om någon vecka! :-)

I väntan på bussen

Renata från Kuwait, vi blev snabbt bra vänner :-)

Vår "stadsbuss" är på G ;)

Det får plats många cyklar i en buss...

...bara man hänger upp dem

Före start av Sakarya MTB cup XCM (långlopp)

Trött och törstig efter målgång!

En bra affär som låg precis bredvid hotellet, med nötter, torkad frukt och kryddor.

När man är i Turkiet måste man ju köpa lite äkta Turkish delight ;)

Äntligen på väg hem, det var en kort helg som kändes väldigt lång....

Antal kommentarer: 3

2018-09-26 09:45:29

Vilken upplevelse i alla fall. Du klarade det trots alla ändringar och problem. Grattis och snart får jag krama dig i Cape Town. Barbro

2018-09-27 20:19:49 - amaLia

(star)
du är en stjärna
TAcK för underhållande läsning och fina bilder
var försiktig med ditt läkande ben

2018-10-04 14:11:28 - Elaine, Elainepetersson@outlook.com

Du är grym Jennie!! och en riktig förebild för oss andra tjejer (star) Tack :)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)