I helgen var det dags för Bockstensturen, en av mina favorittävlingar, det är den längsta av Långloppscupens tävlingar och den har också mycket teknisk körning så den är rolig och utslagsgivande. Det börjar bli rutin att åka dit med den långa bilresan ner och bo på samma ställe och den långa resan hem efter prisutdelningen. Det var 5e året på raken som jag var ner till Varberg och det blev även 5e vinsten på raken.

Jag trodde det skulle vara torrare än tidigare år men allt var sig likt och det var toklerigt ute i skogen, det hade regnat mycket kvällen innan och halvvägs genom loppet kom det en skur till. Under uppvärmningen märkte jag att något inte stod rätt till med mina växlar, vid de tyngsta växlarna ville det inte riktigt fungera och jag hoppades bara att det skulle fungera under tävlingen. Vi startade med herrarna och det gick fort när vi precis hade lämnat Varberg, min tyngsta växel ville inte hoppa i så jag satt med en otroligt hög kadens och hade stora problem med att hänga med killarna på platten. När vi kom ut i skogen gick det bättre då tyngsta växeln ändå inte skulle användas men ibland ville det inte växla alls oavsett vilken växel jag hade. Jag kom ifrån de övriga tjejerna tidigt och hamnade i en liten klunga på ca 4-5 killar och lyckades köra med dem ungefär halva loppet. Inne på ett riktigt lerigt parti sprack den lilla klungan upp och en bit senare halkade jag till och for rakt in i en buske, det tog en stund att komma upp och få ordning på cykeln och då var alla borta och jag var helt ensam med 40 km kvar. Det är ibland svårt att motivera sig att trycka på precis allt man har när man inte ser någon annan tävlande så jag blev lite besviken när jag tittade bak med ca 10km kvar och ser en stor herrklunga närma sig snabbt! Jag blev förstås lite rädd att de andra tjejerna skulle sitta med där. Jag hade tur att det inte var någon tjej med där och kunde ta det lugnt de sista kilometrarna mot mål för att ta emot segerkransen!