Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Brons på EM i Långlopp!!

2019-07-07

Inför 2019 satte jag upp EM som mitt högsta mål för året, det skulle vara i Norge vilket var nära hemma och troligtvis en terräng som var något likt det jag är van vid, det var heller inte på hög höjd och tidsmässigt låg det bra till. Jag har jobbat mot det här målet länge och jag måste säga att jag var väldigt nervös under veckan innan tävlingen. Sista veckan är det inte mycket träning och jag vill inte göra mycket annat som tar energi samtidigt så blir det lite långtråkigt att bara vila och vara slö, det är lätt att man överladdar.

När vi kom till Kvamsfjellet i måndags började Craig känna sig sjuk och det bröt ut i en rejäl förkylning, vi gjorde vad vi kunde för att jag skulle hålla mig frisk genom att sova i olika rum osv men det är svårt när man ändå bor i samma stuga. Jag var förstås väldigt rädd att bli sjuk till tävlingen och jag kände mig nojig dagarna innan och tyckte att jag hade ont i huvudet och bihålorna men samtidigt så var jag inte sjuk, så kanske var det bara inbillning.

Jag skulle köra för det Svenska landslaget och vår mekaniker David kom upp tillsammans med Michael Olsson på tisdagen och bodde med oss i stugan och på torsdagen flyttade vi över till Hotell Rondablikk och förbundskapten Fredrik Edin anslöt tillsammans med Emmy Thelberg och landslaget var komplett. Vi var ett bra gäng och hade även langningshjälp av Craig och Jennie (Michaels flickvän), det var en bana där det var omöjligt att hinna till vätskestationerna i tid för både damer och herrar med bara 2 personer.

På startlistan fanns det många bra namn och en medalj skulle bli tufft och för en Europeisk mästartröja skulle det krävas en toppendag där allt stämde och gick som planerat! Jag hade höga krav på mig själv, speciellt eftersom det här var årets mål. Vi hade även en plan A och en plan B för efter tävlingen. Blev det medalj skulle vi stanna kvar då det var prisceremoni på kvällen men blev det inte medalj skulle vi köra de 7 timmarna hem för att köra Mörsksuggejakten dagen efter. Så vi packade bilen och checkade ut innan tävlingen som startade kl 12.15.

Det var som vanligt kallt och jag hade lite beslutsångest över hur mycket kläder jag skulle ha på mig. Jag bestämde mig för armvärmare och knävärmare, jag vet ju att mina ben inte fungerar när de blir kalla och det skulle bli väldigt kallt uppe på fjället. På första raden där de bästa åkaren stod var det många med knävärmare så jag var inte ensam.

Vi var 40 tjejer som rullade iväg i masterstarten och farten höjdes direkt vi släpptes. Efter bara några kilometer gick vi in i ett skogsparti och jag kände att jag lätt kunde gå om och komma ut på nästa grusväg bland de första. Efter ca 5 km kom en lång och brant backe som tog oss till början av stigen över fjället. Jag gick först upp i backen men blev omkörd av Blaza och Mara nära toppen och gick in på stigen som 3a. Det var ett ”gå parti” ganska snart och jag kunde gå förbi Mara och var precis på Blazas hjul när vi kunde börja cykla igen. Jag låg verkligen på max och snart började hon få lucka och strax efteråt blev jag passerad av både Mara och Siri från Finland. Jag kämpade så hårt jag kunde men de 3 seglade sakta men säkert iväg och jag började få dåliga tankar om att tävlingen redan var över från början, det var trots allt bara en medalj som räknades för dagen, av samma anledning tittade jag aldrig bakåt, det var bara framåt som gällde. Jag såg de 3 där framme på långt avstånd men lyckades först inte närma mig alls, i ca 1 timme låg jag på ensam 4e plats men så på platten uppe på fjället tyckte jag att avståndet började minska lite och jag fick ny energi och precis när vi kom till första vätskekontrollen efter ca 1tim20min var jag ikapp!

Vi vände och körde nästa parti av fjället vilket var mest utför, jag låg som 4a men ändå med och kände att jag hade kontroll men så fumlade Mara till det på ett tekniskt parti och vi kom efter de andra två, jag lyckades gå om henne och till slut komma ikapp de första men så var det min tur att strula till det på nästa tekniska parti och vi hamnade lite efter igen. Vi lyckades ta oss tillbaka och därifrån var vi alla 4 tillsammans hela vägen. Banan ändrade karaktär ungefär halvvägs från stenig fjällterräng till mer skog och grusvägar. Jag kände att det brände i benen varje gång som det gick uppför eller där farten ökade så jag kände inte att jag hade min bästa dag. På den 9 kilometer långa asfaltssträckan fick jag bita i ordentligt för att sitta med när Mara attackerade gång efter gång för att försöka bli av med oss andra, hon lyckades inte där och då men Siri åkte av en gång och kom tillbaka, så jag visste att hon verkade lite trött. Med 2,5 km kvar gick vi in i sista backen, Blaza som inte dragit mycket gick upp i täten och gick på hårt, jag kunde först följa med bra men så attackerade Mara hårt och jag hade inte en chans att svara och jag kunde inte heller följa Blaza som försökte svara. Jag tittade bakåt och såg att Siri hade släppt och allt jag hade ben för var att försvara 3e platsen och i alla fall en medalj. Jag kunde se att Blaza troligtvis tänkte likadant om sin silvermedalj så även om vi var 4 tillsammans så nära mål så kom vi i mål väldigt utspritt.

Jag är jättenöjd med min medalj, målet var hela tiden att ta en medalj på EM så jag lyckades med det! Samtidigt så är det självklart att det någonstans finns en liten besvikelse över att missa tröjan när den ändå var så pass nära och inom räckhåll.

Nu i skrivandesstund dagen efter så har jag vaknat med en förkylning, ont i halsen och huvudet och täppt i näsan och bara nyser. Så det fanns nog en förklaring till att jag inte var på min absoluta topp samtidigt som jag är otroligt tacksam att kroppen lyckades hålla tillbaka förkylningen tills loppet var gjort innan den slappnade av och gav vika för bacillerna! Så nu blir det några dagars vila och ta det lugnt (även om jag gjorde mest det förra veckan också) och det var nog tur att det blev plan A att vi stannade kvar här i Kvam istället för att åka iväg till Mörksuggan där det kanske ändå hade blivit en DNS.

Senare idag fortsätter vår lilla turne till Hede i Härjedalen där vi ska vara under veckan fram till Fjällturen nästa lördag, hoppas att både jag och Craig är helt friska till dess!

Ett stort tack till alla som var med och hjälpte till under EM och ett lika stort tack till alla mina sponsorer som gör det möjligt för mig att satsa på min cykling, utan er skulle inte det här vara möjligt!!