Efter bara 72 timmar hemma i Falun efter vår resa till Schweiz var det dags att packa bilen igen, fast den här gången var det ”bara” till Norge och Birkebeinerittet. Vi sov i Rena då min vän Kristin som vi skulle bott hos blivit sjuk och inlagd på sjukhus, krya på dig Kristin! På fredag morgon åkte vi till Lillehammer för att köra sista biten av banan, för första gången skulle damerna köra samma avslut som herrarna och det var en bit som måste ses! Det blev en lång dag och 9 timmar efter att vi lämnat vårt boende var vi tillbaka, lite trötta!

Jag var jättenervös på morgonen, fast jag börjar tro att ju mer nervös jag är desto bättre går det. Jag cyklade ner till mötet kl 8 med kommissarierna och väntade en stund innan jag började värma upp. Jag var den enda utlänningen på startlinjen i år och jag hade inte så stor koll på de andra tjejerna förutom Elisabeth Sveum, som vann Cykelvasan, hon skulle bli tuff och hon skulle nog gå på spurtpriserna. Sen var det Marit Sveen och en landsvägstjej Ingrid Lovik som kunde bli farliga. Vi började lugnt uppför den första 13 kilometer långa startbacken med första spurtpriset på toppen. Ingrid attackerade några gånger och det var bara jag och Elisabeth som kunde följa med, jag märkte att Elisabeth hängde på ett snöre så när vi närmade oss spurtpriset gick jag fram och drog hårt så att hon inte skulle ha kraft att spurta, det fungerade och jag kunde ta hem priset och Ingrid var den enda som var med, Elisabeth var redan 13 sekunder bakom när vi gick över den linjen. Jag och Ingrid jobbade ihop i 3 kilometer fram till en lite längre nedförsbacke. En bit ner i backen hörde jag ingen bakom mig längre, hon hade släppt. Därifrån var jag ensam. Jag körde på hårt i skogspartiet och fram till nästa spurtpris som var efter 26 kilometer. Det kändes bra och jag matade på det jag kunde men samtidigt är det svårt att inte gå för hårt, jag visste att de värsta backarna fortfarande väntade. Efter det tredje spurtpriset efter 44 kilometer väntade 20 kilometer med mest uppför, det var en jobbig sträcka då det blåste en helt galen motvind och regnade. Jag försökte bita ihop och bara ta meter för meter så hårt ja kunde. Uppe på toppen vid det fjärde och sista spurtpriset fick jag höra att jag hade 2 minuter till 2an, fast jag visste inte vem det var. Nu gällde det att köra så fort jag kunde utför de 20 kilometrarna till mål. Jag tror mina veckor i Schweiz hjälpte här, jag tyckte att det gick mycket bättre än vanligt utför och det var en himla skön känsla att titta bakåt på en lång raksträcka med 6 kilometer kvar utan att se någon annan! Jag kunde ta det lugnt nedför den nya ingången mot Balettbacken och utför hela vägen till mål. Jag har länge önskat att kunna köra solo på Birken och nu fick jag göra det! Det var en härlig känsla att få ta emot kransen efter 70 kilometers solokörning! Självklart också en skön revansch för Cykelvasan. Det blev en segermarginal på 2.09 till Ingrid och 8.05 till 3an (Stine) och 4an (Elisabeth) som kom samtidigt över linjen.

Ett stort tack till organisationen på Birkebeinerittet för att vi har en egen start och nu också får samma ingång mot mål som herrar elit och slipper stångas med de andra herrarna som har startat innan oss när vi gör upp om placeringarna!

Efteråt blev det en lååååååång 6 timmars bilresa hem till Falun…