Jag har hittat mitt nya favoritställe för cykling!! Livigno!! Vilka vyer, vilka stigar och leder, vilka klättringar att träna i!!! Och god mat och bra priser. Kan inte bli bättre för en cyklist på träningsläger!!

Efter en vecka i Livigno med riktigt bra cykling och mycket vila (då jag hann göra en hel del admin jobb åt www.rightforbike.se ) så åkte vi vidare från Italien till Schweiz och Grächen. Det blev en mardrömsresa i bilen den dagen! Jag vaknade kl 03.00 av att det regnade hårt och då vi hade några bergspass att passera i Schweiz så blev jag lite orolig för snö och kollade Google maps, mycket riktigt så var ett av bergspassen stängt. Klockan 05.15 begav vi oss på vad vi trodde var den ”stora” vägen men som innebar både den långa tunneln och ett biltåg (det har jag aldrig testat tidigare). Jag visste inte att denna väg också innebar några bergspass. När vi strax efter klockan 6 är högst uppe på Flüela passet och det snöar och ligger ca 2-3 cm snö bredvid vägen och det är 0-grader så börjar jag bli orolig. Vi ser inga andra bilar förutom några som är översnöade. Craig har aldrig sett så här mycket snö i hela sitt liv och vi sitter i en hyrbil med sommardäck, det känns helt enkelt inte speciellt bra! Vi bestämmer oss för att testa att köra nedför. Snömängden bara ökar men man kan se att plogbilen varit där och det är vår halva av vägen som är plogad. En annan bil står bredvid vägen och en Fransk kille som satt på snökedjor på sin jeep undrar om vi tror det är ok för honom att fortsätta!? Som sagt, vi hade sommardäck, han snökedjor…. Jag ser framför mig hur vi när som helst kommer att glida av vägen och nerför stupet… Vi kör nerför hela passet utan att hastighetsmätaren visar mer än 25km/h! Efteråt pustar vi ut och skrattar lite lätt åt det hela, tills vi kommer till Oberalp-passet och ser snön igen!! Väl framme i Realp åker vi till biltåget, jättehäftigt! Tills vi är mitt i tunneln och vår hyrbil börjar tjuta och det är en blinkande röd lampa som säger ”Stanna bilen”, vi vet inte riktigt vad vi ska göra då det här bara fortsätter. Det var skönt att komma ut på andra sidan och där var det dessutom soligt och fint och sommar!! Jag var helt slut när vi kom fram efter de 7 timmarna det tog oss att komma till Grächen.

Det var bara att checka in på hotellet, hämta nummerlappar och väskor och byta om för att ta gondolen upp till toppen för att prova prologbanan. Det var riktigt tuffa 18 km med 2 längre branta uppförsbackar och några riktigt branta och tekniska utförslöpor. Jag var glad att jag hade införskaffat en sänkbar sadelstolpe för några veckor sedan, utan den skulle jag inte klara av veckan som väntade.

Det skulle bli kul att köra Swiss Epic, en tävling som jag velat köra flera år men SM har gått den helgen de senaste åren och därför har jag inte haft möjligheten. Så i år kunde jag och Esther köra tillsammans och det skulle bli vårt fjärde etapplopp som Team Meerendal/CBC i år! Vi hade tidigare kört och vunnit Tankwa Trek, Cape Epic och Transalps tillsammans!

Dag 1: Prolog i Grächen. Start på 2122möh. 18km – 650 meters klättring – 1150 meters utförskörning

Det blev en lång väntan på förmiddagen, vilket säkert var bra för Esther som hade kört ett långlopp dagen innan! Kl 12.45 åkte vi upp med gondolen, blev lite stressigt där uppe för vi hade glömt att kolla hur mycket tätningsvätska jag hade i hjulen (vilket nybörjarmisstag!!) och när vi kollade så upptäckte vi att det var nästan slut, så Craig fick ta gondolen ner för att hämta och upp igen. 20 min före start var han uppe igen och vi kunde fylla på! Jag var jättenervös! Esther verkade inte nervös alls. Vi gick ut sist av damlagen, klockan 14.08. Jag fick en bra start och kände mig väldigt pigg för att vara uppe på 2100 meters höjd, veckan i Livigno hade verkligen hjälpt! Jag vände mig om och ser att Esther hamnat efter och hon sliter hårt. Jag var ändå lugn eftersom det var precis lika på prologen på Cape Epic och det gick ju bra till slut. I efterhand så skulle jag ha kört på och hon kommit ikapp utför. Nu väntade jag på henne uppför och sen fick hon vänta på mig utför. Jag tyckte ändå att det gick mycket bättre i utförsbackarna än det gjort på träningen dagen innan och jag var glad att jag hade sett banan. Vi såg inte Ariane och Alice som hade startat 2 minuter före oss så när vi var i sista långa backen förstod jag att vi inte skulle vinna prologen. Vi var lite besvikna över att vi var så pass långt efter som 1 minut 54 sekunder, men man brukar inte vinna en etapptävling på prologen…

Dag 2: Etapp 1. Grächen till Leukerbad, 92 km – 3050 meters klättring

Den längsta etappen med mest antal höjdmeter kom direkt som första långa etappen! Det var tufft! Det hade precis börjat duggregna när vi startade kl 8, jag är inte van att tävla med så mycket kläder men var glad över att jag hade en rutinerad Schweiziska som partner, vi körde med knävärmare, armvärmare och vindväst och det behövdes idag, speciellt på slutet av etappen när det regnade och vi var högt uppe, då var det kallt! Vi lämnade Grächen och klättrade uppför från början, jag kände mig pigg och vände mig om men kunde inte se Esther. Jag körde med Ariane och Alice men fick släppa dem och vänta på Esther, hon kom snart igång och vi gick ikapp de andra och förbi, det verkade som att vi klättrade bättre än dem. Vi började köra utför på stigarna och snart var Ariane och Alice ikapp oss och när det blev ordentligt tekniskt så körde de ifrån oss. I varje etapptävling vi har kört tillsammans så har vi alltid sagt att vi tar det lugnt utför och på tekniskt för att inte riskera att få mekaniska problem (punktering) eller att krascha, det tappar man mer tid på. Det tog inte lång tid innan vi ser Ariane och Alice stå bredvid stigen med punktering. Jag kan erkänna att jag slappnade av lite och kunde köra lugnt utför utan stress. Vi körde på och klättrade bra uppför den första långa backen på ca 10 km och samma sak utför nästa långa backe. Dagens etapp bestod av 3 långa utförsbackar och 3 långa uppförsbackar och en platt sträcka innan sista uppförsbacken. Vi hörde lite tidsrapporter och det lät som att vi utökade ledningen hela tiden. Vi fick höra allt ifrån 7 minuter till 11 minuter och när vi kom till Leukerbad efter ca 5,5 timmar så hade vi vunnit med ca 15 minuter! Det kändes otroligt bra att få ta över ledartröjan.

Dag 3: Etapp 2. Leukerbad till Leukerbad, 70 km – 2500 meters klättring

Det var en kylig morgon i Leukerbad så det blev lika mycket kläder på den här dagen. Vi startade med en ca 5km klättring och vi gick ifrån de andra på en gång. Första utförsbacken var hektisk med riktigt tighta kurvor och Ariane och Alice kom ikapp, vi körde vi tillsammans ett tag och det märktes att de var lite stressade och tog lite onödiga risker. Alice kraschade på en stig utför, inget illa och hon var snart på cykeln igen. De kom iväg från oss men vi var snart ikapp och precis när vi kom ikapp i en kort brant uppförsbacke hörde jag hur Alice växlade lite fel och hon tappade kedjan inåt så den fastnade mellan kassetten och ekrarna, de fick stanna och fixa det. Detta var vid det obligatoriska gåpartiet vid 12 km, det var bara för brant uppåt med ett stup vid sidan av! Vi körde vidare i ett bra tempo och utan risker och det gick bra, det var mest utför och platt ett tag. Strax innan första vätskekontrollen hör jag tjejer bakom oss och det var tredje laget med Cornelia och Florence som kom ikapp. Efter kontrollen började en lång backe på ca 7 km och vi kunde lätt gå ifrån. Det gick bra uppför och vi hade en lucka på 3.45min på toppen. Nedförsbacken som följde var hemsk, det var ett så högt stup bredvid att jag knappt vågade titta ner, jag tog det väldigt försiktigt, jag är inte höjdrädd men här blir jag nästan det. Dagens stora höjdpunkt ( i dubbel bemärkelse ) var en hängbro ca 200 meter över marken som vi skulle ta oss över. Den var så smal att vi var tvungna att gå med cykeln framför oss på bakhjulet och styret lätt svängt, annars fick man inte plats, jag är glad att jag är kort och har en liten cykel! På slutet av bron var det så brant att jag knappt kom upp, jag försökte få fäste men det var inte lätt med cykelskor. Vi blev minst sagt förvånade när vi såg Ariane och Alice komma ikapp oss vid 48 kilometer! Så tävlingen var i full gång igen. Vi körde tillsammans till vätskekontrollen vid 51 km och därifrån var det 19 km uppför tillbaka till Leukerbad. Vi gick ifrån direkt och fick en lucka men den kändes aldrig stor. Det kom några partier med riktigt svåra och steniga stigar och då det hade börjat regna så var det halt. Med 5 km kvar vände jag mig om och såg Ariane och Alice inte långt bakom, vi ville så gärna få en till etappseger och pressade allt vi kunde. Vi vann med 2.59!! Det var skönt att utöka ledningen!

Dag 4: Etapp 3. Leukerbad till Leukerbad, 42 km – 1700 meters klättring

Den här dagen skulle egentligen varit ett individuellt tempolopp och starten skulle varit på toppen (vi skulle tagit gondolen upp) men eftersom det skulle regna så mycket och eventuellt bli snö på toppen så ändrades etappen till massstart kl 8 och vi fick cykla uppför istället, de hade tagit bort den högsta delen av banan. Det här betydde mer klättring och mindre uförskörning på halt underlag, vilket var till vår fördel! Jag kände mig superpigg från start och satte fart i första backen, Esther satt bakom, även om det vanligtvis är hon som sätter tempot i backarna. Vi hade en stor lucka på toppen och det gick helt ok utför, även om det var några väldigt tekniska partier. Vi körde länge utför innan A+A kom ikapp oss, det var nog runt 18km. Jag kunde inte riktigt matcha deras fart utför så vi kom lite efter. När vi började den 12 km långa klättringen så var vi ca 50 meter bakom och gick snabbt om. Det var en väldigt tuff backe och eftersom regnet hade börjat så blev det väldigt kallt när vi kom högre upp. Jag hade mixade tankar och känslor de sista kilometrarna uppför, å ena sidan ville jag bara att backen skulle ta slut eftersom jag var trött, men å andra sidan ville jag att det skulle gå uppför eftersom vi var starkare uppför och ju fler meter uppför desto mindre nerför, banan skulle ju vara 42 km! På toppen hade vi ca 10 km kvar, 5 km var på en stig längs med ett berg och de sista 5 km var utför på helt otroligt tekniska stigar och eftersom det regnade så mycket så var det halt som is och lerigt! Ariane och Alice kom ikapp oss mot slutet av stigarna tillsammans med några Flow åkare (man kan även göra den här tävlingen i stort sett bara utför, då får man åka gondol eller buss uppför), det blev kaos och jag blev stressad och körde rakt ut i en buske, jag höll mig dock på benen. Esther är en så otroligt bra partner så hon sa bara ”ta det bara lugnt, vi tappar mer tid på en krasch” så jag blev lugnare och då gick det mycket bättre. Vi var bara 24 sekunder efter i mål så även om vi missade etappsegern så tappade vi inte mycket tid i totalen, och det var det viktigaste.  

Dag 5: Etapp 4. Leukerbad till Zermatt, 85 km – 2800 meters klättring

Den här dagen var nog det kallaste jag någonsin tävlat i! Min Garmin sade -3 grader som kallast, +3 grader i medeltemperatur och +9 som varmast! Som tur var fick vi börja med en liten klättring på ca 5 km så att vi kunde få lite värme i kroppen. Det känns nästan som att historien upprepas varje dag, vi kör ifrån uppför och Alice och Ariane kommer ikapp och kör ifrån utför. I en sådan här tävling kör vi mer tid uppför än utför vilket är bra för oss. Det var inget annorlunda den här dagen, vi kom iväg i första backen och de kom ikapp nerför, det var en lång utförsbacke och när vi passerade Erich och Craig fick vi höra att vi var 1.38 bakom. Det var en platt sträcka där vi jobbade hårt och när vi kom till dagens längsta backe på 30 kilometer (med 2 korta utförsbackar mitt i) så såg vi dem och vi kunde snart gå om. Vi körde på bra uppför och det som kändes jobbigast var kylan, mot toppen var det frost i gräset bredvid grusvägen vi körde på. Stigarna utför var riktigt roliga och fina och vi körde på bra. Längst ner i backen var det otroligt tekniskt, jag tyckte det gick bra och det var kul att se att jag utvecklats under veckan, det här skulle jag inte kört i början av veckan. Det blev dock värre och värre och till slut fick jag kliva av och springa ner. Precis där kom Ariane och Alice ikapp och passerade oss. Det var precis i botten vid en vätskekontroll och de gick igenom den först. Därifrån hade vi 26 km kvar till Zermatt och banan gick längs med en å på fina fast jobbiga stigar och lite blandat med grusvägar. Vi kunde gå om de andra då det gick lite uppför. Det blev en mental utmaning idag då vi båda var trötta och bara räknade ner kilometrarna. Som tur var så var det inte så brant på slutet som jag hade väntat mig, det var bara de sista 5 kilometrarna som var branta. Vi lyckades hålla de andra bakom oss och ta en till etappseger och utöka vår ledning med 2.40 minuter.

Det var frost på bilen på morgonen....

Framme i Zermatt med Matterhorn i bakgrunden :-)  

Dag 6: Etapp 5. Zermatt till Zermatt, 47 km – 2100 meters klättring

Det var ännu en kall morgon och när jag under uppvärmningen mötte folk som var på väg till gondolen med skidor och pjäxor så blev jag lite orolig över veckans högsta topp som vi skulle upp på, gick det att åka skidor där uppe? Vår team manager Max lugnade mig och sa att de behövde ta 3 gondoler upp innan de var på glaciären på 3800 möh där de kunde åka skidor, vi skulle ”bara” upp på 2500 möh. För första gången under tävlingen hade det varnats för en väldigt teknisk utförsbacke (!). Jag som tyckte vi hade kört tekniskt utför mest hela veckan blev lite orolig för hur svårt det skulle vara nu när dom sa till om det i förväg…? Sedan skulle det även finnas stenblock som stack upp lodrätt över hela stigen och vilka var väldigt lätta att punktera på. Så med vår 18,5 minuters ledning hade vi bestämt oss för att köra på säkerhet idag och inte riskera någon punktering eller krasch, fast det är egentligen hur vi resonerar hela tiden.

Vi fick en bra start och kom loss direkt (som vanligt) uppför det 14 km långa klättringen upp till toppen av Schwarzsee. Vi passerade ett ställe där vi fick en väldigt fin vy av Matterhorn, även om det var svårt att uppskatta det fina när tårna höll på att tappa känseln och lungorna sippade efter luft på den höga höjden. Det var minus 3 grader på toppen. Vi hade några minuters försprång när vi började den tekniska utförsbacken och jag fick se dessa stenar som stack upp! Det var illa men allt är relativt i jämförelse med vad man är inställd på. Nu hade jag väntat mig så tekniskt att jag inte skulle kunna köra fast det var helt åkbart även om vi tog det försiktigt. Någonstans i nedre delen av backen kom Ariane och Alice ikapp oss (som vanligt), fast det som var ovanligt för veckan var att vi inte kom ikapp dem mer under etappen. Jag började känna mig riktigt trött i andra klättringen, vilken också var ca 10-12 km och när vi såg dem och bara var någon minut bakom så kunde vi ta det lite lugnt. Esther var också märkbart trött när backen bara fortsatte och fortsatte även om kilometervisaren sa att vi borde börja åka utför. Dagens 47 km (skulle varit 45km) blev nog de långsammaste jag någonsin kört i en tävling, det tog oss 3tim30min!! De sista 5 kilometrarna gick i stort sett rakt ner på en väldigt teknisk stig med massor av dessa stenblock som stack upp, nu tog vi det extremt försiktigt för att ta hem totalsegern. Det var kul att få avsluta hela veckan med en MTB bana längst ner mot Zermatt med en massa doserade kurvor som gav ett leende på läpparna.

Vilken känsla det var att gå över mållinjen som totalsegrare i Swiss Epic!! En tävling som jag länge velat köra och samtidigt hade otrolig respekt för då jag aldrig tidigare kört i sådana här branter (Transalps är backigt men inte lika brant).

Det har varit ett fantastiskt 2017 för mig och Esther med segrar i Tankwa Trek, Cape Epic, Transalps och Swiss Epic!!! Snacka om Dream Team

En otroligt stort tack går till Meerendal och Cape Brewing Company som har sponsrat oss på de här 4 tävlingarna, utan er hade vi inte kunnat starta! Vi har haft en helt otroligt bra och rolig vecka tillsammans med de som hjälpt oss under tävlingen, det var Craig som masserade, Erich som fixade cyklarna, Max organiserade allt och alla och Wayne tog alla otroligt bra bilder! Stort tack till alla, en etapptävling vinner man inte ensam!