Tiden bara rinner iväg och jag har hunnit avsluta min cykelkarriär sedan jag skrev sist, det känns lite konstigt att skriva så samtidigt som det känns otroligt skönt! Sista tiden fanns inte motivationen där, jag försökte hitta den och ibland intalade jag mig själv att den fanns där men helt i ärlighetensnamn så gjorde den inte det. Och är det något jag lärt mig under mina 19 år som elitcyklist så är det att den inre och sanna motivationen till att det är kul är grunden i all framgång! Den måste komma från djupt inne, vara ärlig och kan inte farmtvingas. Jag har verkligen sett skillnaden.
När jag började cykla hade jag en otroligt stark känsla av att det här var mitt liv och det här var för mig! Mina första år som cyklist gick inte alls enligt plan, jag fick en fraktur på ryggraden första året och blev övertränad andra året. Samtidigt hade jag en sådan otroligt motivation och driv, som jag idag har svårt att förstå! Mitt tredje år t.ex. drog jag iväg till Nya Zeeland för att köra en världscup på landsväg, jag hade aldrig tävlat utanför Sverige eller Sydafrika! Vad skulle jag hela vägen till NZ och göra på en Världscup!!!? Jag tog upp det här nu förra veckan men min stora stöttepelare i cyklingen, Åsa Mattsson, min mentala coach och som även hjälpt mig med min fysiska träning. Utan henne hade jag inte hållt på så länge som jag gjort! Hon sa att jag var så bestämt att det inte gick att prata med mig då 2006 när jag köpte min, genom hela livet, dyraste flygbiljett för att jag var fast besluten att jag skulle åka dit!! Jag väntade aldrig på att något skulle hända, jag såg till att det hände!
Detta driv och den inre motivationen, kombinerat med att jag har tyckt att träna och tävla har varit det absolut roligaste som finns, så har det aldrig känts som jag har uppoffrat något och det har gått bra och jag har fått en lång karriär på cykeln! Den har kantats med några olyckor och bakslag men jag har alltid tagit mig tillbaka till det jag tyckt varit roligast världen. Det fanns inget jag hellre ville göra och det resulterade i 767 tävlingsstarter runt om i världen! Ingenting har känts jobbigt utan bara kul. När andra sa att varje träningspass inte var kul så förstod jag inte vad de menade, jag tyckte varje pass var kul! Det var inte mitt jobb och ett måste utan min hobby som jag var lyckligt lottad att göra på heltid!
Så kom till slut den där tiden när det inte var kul längre och som jag sa så går det inte att tvinga fram. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att cykla!!! Och det kommer jag att fortsätta med, förhoppningsvis, resten av mitt liv! Men jag har tappat motivationen och glädjen i att tävla och mitt företag börjar kännas mer motiverande, utmanande och spännande att utveckla. Detta har nog varit en successiv process och ska jag vara helt ärlig så började den i och med att Cape Epic blev inställt 2020.
Man får gå långt tillbaka för att se hela bakgrunden till detta. 2017 var mitt drömår, jag och Esther vann 4 stora internationella etapptävlingar tillsammans, jag har för mig att jag hade 37 segrar det året (räknandes etapper + endagstävlingar) osv, det var en dröm! 2018 ville jag förstås upprepa detta men drog av 2 av 3 muskler i baksida lår så det året var borta (jag lyckades fortfarande vinna SM dock ) 2019 blev ett år att komma tillbaka och det gick lite tungt men i och med EM bronset så fanns ändå motivationen och jag gjorde nog min hårdaste satsning någonsin för att 2020 vinna Epic igen och målet var en VM medalj i Turkiet. Det skulle också bli mitt sista år som elitcyklist då jag kände att företaget började ta mycket tid och jag var ändå 45 år! Jag hade kul i min satsning och jag och min partner Nadine hade den där ovanliga men 100% lugna och säkra känslan (den innfinner sig inte ofta) att vi skulle stå högst på pallen på Cape Epic! Så när det var mindre än 48 timmar till start och tävlingen blev inställd gick något ur mig....
Vi hade lockdown i Sydafrika, var inlåsta i 9 veckor, och sitta på en trainer har aldrig varit min grej och jag ifrågasatte varför jag skulle göra det, det skulle ju ändå kanske inte bli några tävlingar. Jag tror att där och då försvann min djupa inre motivation. Jag hade jättesvårt att känna glädjen i träningen under 2020 och VM i Turkiet blev en riktig djupdykning. Jag ville inte riktigt sluta på det här sättet och visste att det skulle bli VM i Danmark 2022 och det kändes som ett bra mål att satsa vidare mot och som ett bra avslut på karriären.
Jag är glad att jag fullföljde min plan samtidigt som det kanske på något sätt blev aningen för länge. Jag hittade inte den sanna motivationen 2021 heller då det var inställda tävlingar igen och jag fick nästan panik när det blev av mot slutet av säsongen. Jag fick till en bra formtoppning till SM och Cykelvasan och är otroligt stolt att jag lyckades vinna dessa under 4 härliga dagar i augusti! Cape Epic (som blev av i oktober 2021) var ett rent slit och jag började få väldigt starka känslor av att jag inte riktigt ville det här längre.
2022 försökte jag allt jag kunde med att hitta motivationen och glädjen, jag tyckte det var så otroligt roligt att vara på tävlingarna igen och träffa alla glada cyklister, det är något jag verkligen älskar och tack vare mitt företag Right for Bike så kommer jag även i fortsättningen att få vara ute på tävlingarna och träffa folk!! Men drivet i tävlingarna fanns inte. Varje tävling blev en inre bekräftelse på att mitt beslut var rätt! Med tanke på att mina personsämsta kom på SM, EM, VM och Cykelvasan i år och att jag bara tävlade 11 tävlingar (mot 70 det året jag körde mest tävlingar och runt 50 alltid varit ”normalt” per år) så säger det en hel del. Jag är så klart väldigt stolt över att jag fortfarande lyckades vinna 3 deltävlingar samt totalen i Långloppscupen. Många har sagt att jag säkert kommer att tävla igen, men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det.
Jag känner mig klar och är glad att jag har slutat pga att jag vill, inte blivit tvungen för en skada eller brist på sponsorer eller familjesituation eller något annat, utan helt enkelt för att jag är klar med just det kapitlet och nu brinner för nästa! Det har gått 2 veckor sedan VM och jag har tyckt att det har varit så otroligt kul att cykla nu!!! Jag önskar och hoppas att jag kommer att bli som mina föräldrar som fortfarande cyklar massor vid 74 och 76 års ålder!
Jag tittar tillbaka på den 19 år långa karriären och är stolt över mina resultat. Höjdpunkerna har självklart varit vinsten i Cape Epic (2017) och EM medaljerna (silver 2016 och brons 2019), de 8 SM titlarna i XCM och 5 vinster i Cykelvasan slår förstås också högt! Att jag sedan vann SM på landsväg en gång (2009) är det kanske inte många som vet :)
Skulle ni vara intresserade av att höra mer om den här karriären så hör av er! Jag höll 2 föreläsningar om detta våren 2022 och gör gärna fler, det är alltid kul att dela med mig!
