Efter Cykelvasan åkte jag och Craig till Schweiz, vi mötte upp med Katie från Kapstaden på flygplatsen i Zurich och spenderade en natt hos Robert som var så snäll att hämta oss och sedan dagen efter skjutsa oss till Davos där vi skulle vara i en vecka innan Swiss Epic började. Syftet för min vistelse här var att vänja mig vid den höga höjden och även att köra brant och tekniskt utför, inget av dessa saker är någon av mina starka sidor och det kommer ett VM längre fram i höst som går här i Schweiz på höghöjd och med sjukt branta nedförsbackar.
Vi hade en fantastisk vecka med fin cykling i strålande fint väder, även om vissa pass inte blev som planerat då vi inte riktigt hittade och en dag fick vi vada över en flod där det var riktigt strömt och lite läskigt. Via sociala medier upptäckte jag att jag hade några kompisar som bor i Davos, det var kul att träffa Nina som gick i Sollefteå på skidgymnasium samtidigt som mig och som jag inte sett sedan den tiden, och även Hielke som jag visserligen träffade för 2 år sedan på Cape Epic.
Sista dagen innan tävlingen började kom regnet, det bara öste ner på morgonen och vi trotsade vädergudarna och stack ut och körde ändå. På ett sätt var det bra då det visade sig bli mycket regn och lera de första dagarna av Swiss Epic.
Etapp 1 Davos till St Moritz 86km 2800 meters klättring
Väderleksrapporten sa ösregn mest hela dagen och det stämde. Det kändes inte alls kul att cykla iväg från vårat fina boende i ösregn och bli dyngblöt redan innan start. Det blev mycket funderingar på hur mycket kläder vi skulle ha på oss, det blev till slut både regnjacka, pannband och vinterhandskar, vi skulle ju upp på höghöjd där det kunde vara kallt i regnet. Jag var också lite nervös för hur halkigt det skulle bli i leran och jag kände mig lite osäker på Katie och mig som lag och hur starka vi skulle vara tillsammans. Vi startade tillsammans med elitkillarna och det var en liten klunga som körde ut ur Davos. Vi var bara 6 damlag och så fort det började gå uppför föll alla damlagen ur klungan, i de här tävlingarna får vi inte sitta på hjul på killarna så det var bra att inget av damlagen kunde sitta med. Tyvärr kunde inte Katie gå med alls så vi fick sänka tempot och bara köra vårt eget race. Jag tror att jag redan där och då knäppte av tävlingsfokus i huvudet. Det blev inte bättre av att första riktigt långa utförsbacken var mer överlevnad för min del då det var väldigt brant och halt och här kom A klungans herrar i hög fart och ville om vilket också stressade mig lite. Det regnade hårt och jag kunde knappt se något när vi passerade första vätskestationen nere i Filisur. Jag började känna mig seg, eller egentligen var det som att jag inte hade slagit på knappen för tävling, jag var liksom inte med i matchen riktigt. I en liten utförsbacke med väldigt hala rötter halkade jag och cykeln åkte in i en stubbe och broms och växelreglaget böjdes, som tur var kunde Katie böja tillbaka det innan jag fick upp rätt verktyg. När vi började den långa klättringen på ca 25 km så höll Katie ett högre tempo än jag väntat mig och även om jag försökte så ville inte kroppen köra fortare. Det var väldigt frustrerande eftersom både puls och watt var lågt och jag borde vara den starkare av oss två, men mentalt kunde jag inte få kroppen att tävla, om det var för att vi hade startat sakta och jag inte var inställd på att tävla eller om det var vädret eller att jag behövde en dag för att komma igång, vet jag inte… Det blev en lång dag i sadeln och vi kom i mål som 4e lag ca 14 minuter efter segrande laget.
Det blev även en lång eftermiddag då allt tar längre tid när det är lerigt, vi åkte till vårt nya boende i St Moritz där vi skulle bo i 2 nätter och fick stå i duschen och klä av oss för att inte få lera överallt, det tog en stund att skölja ur kläderna som kändes som de aldrig blev rena. Vid kl 16 åkte vi tillbaka till tävlingsområdet och skulle hämta ut cyklarna som vi lämnat in på cykeltvätten, Katies cykel hade inte ens blivit tvättad än (även om det var 3,5 timmar sedan vi lämnat in den) och min var halvtvättad. Det såg ut som en krigszon men skitiga cyklar överallt och folk som försökte göra något åt sina kära ägodelar! Vi började med att försöka få rent dem, sen såg vi att vi behövde byta alla 4 bromsklossar (alltså båda fram och bak på båda cyklarna). Vi hade också upptäckt ett fel på min cykel, vilket vi upptäckte redan på lördagkvällen men cykelaffären sa att det inte går att göra något åt det då jag behöver nya delar från Silverback, detta var förstås inget som gick att få fram så fort så jag fick köra tävlingen med ett fel på ramen vilket gjorde att mitt bakhjul vobblade och det kändes som att något skulle lossna, man kan säga att triangeln bak inte satt fast riktigt utan det fanns ett glapp där. Vi gjorde ett försök att få den att sitta hårdare men det krävde att vi (rättare sagt Craig) plockade av vevpartiet och tog isär triangeln och dämparen. För att göra en lång historia kort så spenderade vi 3 timmar ute med cyklarna. Inte helt idealiskt för återhämtningen…
Etapp 2, St Moritz till St Moritz, 65km med 2500 meters klättring
Idag var jag inställd på tävling och jag var riktigt sugen! Katie skulle försöka köra lite hårdare i början och försöka hänga med så länge som möjligt. Starten gick kl 8 och igen tog det inte lång tid innan vi började köra uppför och damlagen föll ur klungan, vi var nog lite närmare idag men vi var inte riktigt med, Katie orkade inte. Jag kände mig väldigt pigg idag och kunde köra riktigt bra utför också, jag gillade terrängen runt St Moritz bättre än Davos. I början av banan gick det ganska mycket upp och ner och det kändes bra. Den långa klättringen började efter 38 km och det var 15 km uppför till den högsta toppen på 2543 meter över havet! Efter 6 km på en grusväg som måste haft en lutning på ca 7-8% i snitt kom vi till en vätskekontroll, jag trodde att vi var på toppen men det fortsatte uppför en bra bit på en stig som delvis inte var cyklingsbar. Katie hade det tungt och jag fick vänta en hel del. Jag tänkte för mig själv att det var tur att det var så dimmigt att jag inte behövde se stupet bredvid oss, stigen var smal och vi var högt uppe så jag gissade att det var brant bredvid oss. Här uppe blev vi familjära med el-grindarna de har i Schweiz! Vi hade kört igenom många ”grindar” som ser ut som en startpinne på en slalomtävling, dessa är förstås bara att köra igenom då de böjer sig, men efter att jag gått igenom en stålgrind som jag fick ta i för att få upp och jag sedan kom till en större grind med ett handtag ovanpå, så trodde jag självklart att handtaget var till för att öppna med… men så var inte fallet! Jag fick jordens stöt när jag satte handen på handtaget för att öppna grinden!! Här skulle man också bara köra igenom med däcket före. Strax bakom mig hör jag hur en tjej skriker högt, en tjej i ett mixlag hade fått samma erfarenhet som mig! Senare kom Katie och gjorde precis samma sak!! De resterande 6-7 av dess grindar körde vi rakt igenom, vi hade lärt oss en läxa!
Jag kunde ta det relativt lugnt och njuta av utsikten när vi kom ovan molnen på toppen och det var väldigt vackert vid Lake Lej Alv och sedan från liftstationen vid Corviglia började vi en superfin handbyggd stig nerför slalombacken där man kört VM i alpint! Vi njöt av de ca 10 km som vi hade utför till målet!
Idag hade vi också en bättre eftermiddag men soligt väder och mindre cykelmek!
Etapp 3, St Moritz till Lenzerheide, 80km med 2200 meters klättring
Vi gick tillbaka till strategin att Katie fick börja lugnt och inte bränna för mycket från början samtidigt skulle det vara en lång platt sträcka innan vi började klättra så jag hoppades att vi kunde sitta med de andra tjejerna där. Över första lilla knölen tappade Katie men jag lyckades få oss tillbaka till klungan och vi kunde sitta där tills 19 kilometersmärket där klättringen började. Det var först några kilometer vilket kändes som rakt uppför, det var lite tråkigt att låta de andra tjejerna köra iväg men Katie hade inte mycket i benen idag. Vi fick lite andhämtning när vi körde längsmed en bergskant där stigen var några decimeter bred med stenar och rötter och ett stup på vår vänstra sida, det var bara att koncentrera sig på att titta rakt fram och inte på stupet, det gick bra men lite läskigt var det nog. Sedan började vi klättra uppför Albula pass (det som vi kommit ner första dagen), Katie fick hålla i min ficka och få lite draghjälp. Jag kände mig stark idag. Väl på toppen var det bara att börja de 30 kilometrarna utför! Det tog dock längre tid än väntat, det var inte helt enkel cykling. Jag måste säga att jag började känna mig mer och mer säker på stigarna och jag körde saker som jag inte skulle provat för en vecka sedan och den tekniska utförskörningen (och den höga höjden) var ju mitt huvudsyfte med den här resan och det gick bara bättre och bättre dag för dag! Det var dock vissa helt sjukt svåra partier som vi fick kliva av cykeln och den 350 meter långa ”portage section” där det var obligatoriskt att gå var t.o.m. svår att gå med en cykel, det var så brant både uppför och nedför!
Jag fick mer och mer problem med cykeln och stannade hos meken på en av vätskestationerna för att se om de kunde skruva åt det som var löst i ramen mer men det gick inte, även om jag visste att det inte skulle lossna så var det en otäck känsla att köra så och jag tror att jag hade kunnat köra lite fortare utför om jag inte hade det här problemet.
Katie hade en väldigt tung dag idag och jag satt på distanspuls och de sista 20 kilometrarna uppför till målet gick väldigt sakta. Droppen var nog när ett damlag som inte ens tävlade i UCI kategorin passerade oss, då gick luften ur Katie ännu lite mer.
Det var jättekul att komma in mot Lenzerheide och köra delar av XCO världscupsbanan där man sett på TV att de kör, speciellt delen där de kör på de hala rötterna på skrå.
Etapp 4, Lenzerheide till Lenzerheide, 48km med 2150 meters klättring
Det här var den så kallade kortare och lättare dagen, 48 kilometer låter ju inte så långt men med 2150 meters klättring på den korta biten kan bara betyda en sak, brant! Det var egentligen 2 backar, den första började nästan direkt och gick uppför tills 18 kilometer. Det var en senare start idag, 8.30 och lite varmare så för första gången kunde vi köra utan jacka eller väst! Idag var vi med och tävlade för första gången och det var superkul! Vi satt länge som andra lag och det var kul att i alla fall se vad som hände i damtävlingen. Jag kände mig igen stark, men det är också lätt att säga när jag inte tagit i så mycket de tidigare dagarna och de andra tjejerna har haft en tight tävling, då är det klart att jag känner mig fräsch jämfört med dem! Efter ca 16 km kom vi till en stig som tog oss till den sista biten av grusvägen uppför, där fick jag låta de andra tjejerna köra iväg och vänta på Katie. Vi var ändå fortfarande före Kathrin och Corina som ledde tävlingen! De kom dock och bombade om oss nedför, de är grymt duktiga utför! Det var en jätterolig lång utförsåkning nerför berget till dalen och armarna fick bekänna färg! Sen var det bara att börja klättra igen och det här måste varit en av de brantaste backarna jag kört, absolut det brantaste på hela den här veckan och det var helt klart kvällens snackis när vi åt middag med några vänner från Sydafrika! Jag lyckades hålla mig på cykeln hela vägen upp där många fick gå, jag såg det som en utmaning att försöka ta mig upp cyklandes. Vi passerade igen Kathrin och Corina på vägen upp men de försvann utför! Jag väntade in Katie och jag tycker att vi körde bra utför också, jag körde framförallt bättre än vanligt, Katie är redan duktig utför på tekniska stigar. Vi kom på en 5e plats och var bara 6 minuter från pallen vilket var det närmaste vi varit på hela veckan.
Även om vi varit ute i nästan 3,5 timmar så kändes det skönt med en kort tävlingsdag och lite mer tid för återhämtning och vila på eftermiddagen. Det är lustigt när man tänker på det att här tycker vi att 3,5 timmar är kort och om en endagstävling i Sverige är 3,5 timmar så är det väldigt långt!
Etapp 5, Lenzerheide till Davos, 65km med 2350 meters klättring
Sista dagen! Det var blandade känslor av att det skulle bli skönt att komma i mål och det är alltid skönt när det är över, samtidigt så kände jag mig inte trött och började komma in i det här och tycka att utförskörningarna var riktigt roliga så jag hade absolut kunnat köra några dagar till. Jag tror att Katie var av en annan åsikt, hon var nog mest glad över att det snart var över.
Vi började uppför samma backe som igår och jag märkte direkt att det skulle bli en lång dag. Katie var trött och det var ingen mening att jag hade krafter kvar och hon var trött så jag sa till henne att ta min ficka och vi körde uppför, vi var på en 4e plats på toppen av den 6 kilometer långa backen men sedan kom de 2 lagen som var bakom och körde om oss utför. Det gick fort utför i ca 20 kilometer och var delvis tekniskt. Vi körde till vätskekontrollen i Filisur vilket hade varit på samma plats i 3 etapper, så vi började känna igen oss här. Det var skönt att känna igen så mycket av banan, dels körde vi delar av första etappen baklänges, sen in på en stig som vi hade kört förra veckan i träning och sista backen hade vi kört uppför 3 gånger innan tävlingen började. Det var en lång backe upp till Rinerhorn men jag kände mig fortsatt pigg och jag hade riktigt roligt utför Äbirugg som vi också hade tränat på förra veckan.
Vi var nog båda ganska lättade när vi väl kom i mål, tyvärr hade vi tappat 5e platsen totalt och slutade på en 6e plats, men vi slutförde i alla fall den här tävlingen och vi båda hade blivit en erfarenhet rikare!
Det var lite annorlunda att vara på en tävling och starta med de tjejerna som jag brukar tävla med och på en tävling som jag dessutom vunnit tidigare, men inte vara med och tävla utan ta det som ett träningsläger. Men jag var inställd på det redan från början och jag ville köra den här tävlingen med en kompis och jag fick ut det jag ville av veckan, bra höghöjdsträning och bra teknikträning! Så jag är nöjd! För några månader sedan funderade jag på att strunta i VM i år eftersom de är sådana hektiska utförskörningar men nu ser jag fram emot den tävlingen istället! Och jag och min dropper post från Bike yoke har blivit riktigt bra kompisar!!
Vi hade en fantastisk kväll efter sista etappen, vi åkte tillbaka till Robbie och fick en Schweizisk middag med ost fondue, biff-tartare och Mövenpick glass! Och Sydafrikanskt vin förstås!
Nu är vi tillbaka i Sverige och jag ska få ordning på cykeln så att den är redo för VM och de tävlingar som är helgerna innan men först ska hardtailen få åka en sväng till Norge och Birkebeinerittet till helgen!
Några fler bilder:
