Det blir mer och mer sällan som jag uppdaterar hemsidan, detta beror mycket på att jag jobbar så mycket så det finns inte tid till att skriva. Just nu sitter jag i bilen på väg ifrån Långlopps-EM som gick i Tjeckien igår. Nedan följer en rapport från EM men först ska jag ge er en liten uppdatering om vad som hänt sedan sist. Vill du bara läsa om EM så skrolla en bit ner :)
Senast jag skrev (i slutet av november) så hade vi precis kommit hem till Grycksbo för att spendera en vinter i Sverige, Craigs första i hela sitt liv och min första på 18 år. Allt var nytt och spännande i början. Craig fick lära sig att skotta snö vilket han aldrig gjort tidigare, eftersom han nästan aldrig sett snö! Vi köpte vinterutrustning för cykeln och kändes oss som bambi på hal is i början med dubbdäcken men efter ett tag kom vi på att det var otroligt bra grepp med dem! Min bästa investering var elvärmda strumpor och barmitts!! Sådant hade jag inte tänkt på fanns tidigare. Vi köpte längdskidor och jag skrapade ihop 700km inklusive Vasaloppets Öppet spår vilket var målet med träningen. Med en cyklists svaga överkropp så fick jag så klart ont i ryggen några veckor innan loppet och träningen gick inte så bra på slutet så i slutändan var jag nöjd bara att genomföra loppet, och kanske att jag får försöka ta revansch nästa år.
Jag hade inte alls mycket motivation till att träna under vintern, speciellt inte inne på trainern men körde förstås lite ändå eftersom jag och Craig skulle åka till Sydafrika för att köra Cape Epic som ett mixat lag. Vi såg båda fram emot att ha semester i värmen efter en lång vinter och att bara få cykla under 8 dagar, det har verkligen varit en omställning att jobba heltid och se en sak som Cape Epic som semester :). Jag såg också Cape Epic som ett perfekt träningsläger inför den svenska säsongen eftersom vinterträningen inte varit så mycket att hänga i julgranen. Men inget blev som planerat!
Vi landade i Sydafrika på onsdagen och grillade förstås med våra kära granner samma kväll, varför vänta liksom. På lördagen började jag känna mig konstig, vi körde intervaller och min puls betedde sig väldigt underligt och strax efter passet kände jag mig sjuk. Vi hörde att grannen också hade blivit dålig samma morgon. Han bestämde sig för att ta ett Covid test på måndag morgon även om jag inte hade en tanke på att det kunde vara Covid så gjorde jag också ett test. Jag kunde inte tro vad jag såg när det visade positivt!!! Någon dag senare var Craig också sjuk i Covid så det blev varken Cape Epic eller träningsläger för oss:( Istället låg vi inne och såg på Netflix i ca 2 veckor (på sin höjd tog jag en promenad med grannens hund) innan vi var starka nog att träna igen och det var lagom till att vi skulle åka tillbaka till Sverige där vintern fortsatte....
23e april, Kolmårdsbiken, Norrköping
Jag började hitta lite motivation i samma takt som snön smälte men det tog lång tid innan pulsen reagerade som vanligt när jag började köra intervaller, jag tror att Coviden tog längre tid än jag ville erkänna att försvinna. Första tävlingen i Sverige blev Kolmårdsbiken i Norrköping, en tävling som jag aldrig kört tidigare. Jag ville bara köra den för att få känna på att tävla igen även om jag visste på startlinjen att jag inte alls var i närheten av någon tävlingsform och att jag inte skulle ha en chans mot Amanda Bohlin som jag visste hade tränat bra över vintern.
Jag gjorde dock vad jag kunde och tog spurtpriset efter bara några kilometer men det tog också döden på mig. Jag kunde inte andas och om det berodde på att jag just haft Covid, att det var mycket pollen eller att jag helt enkelt var otränad, vet jag inte! Banan bestod av 3 looper och vi startade tillsammans med herrarna, Amanda fick en lucka tillsammans med några herrar och jag såg henne hela loop 1 och 2 men när jag gick ut på 3e loopen kände jag att jag inte närmade mig och gav upp och tog mig mer eller mindre bara i mål. Det var lite jobbigt efteråt när jag fick frågor i stil med ”vad har hänt” och ”tog du verkligen i allt du hade idag”, andra hade högre förväntningar på mig än vad jag själv hade.
7e maj, Billingeracet, Skövde
Det var sedan 2 veckor till nästa tävling och jag fick in bra träning där emellan så det kändes lite lite bättre men ändå inte i närheten av någon form. Det var Billingeracet i Skövde och vi åkte ner på torsdagen för att besöka de cykelbutiker som är våra kunder och vi åkte till några fler runt Skövde på fredagen fram tills det var dags att sätta upp tältet där vi skulle ha försäljning på tävlingsområdet under kvällen. Det var kallt och blev ingen bra uppladdning inför en tävling.
Jag var nervös inför starten, jag trodde inte att jag skulle hänga med de andra uppför startbacken. Som tur var så var det damstart och det brukar inte var riktigt lika hårt som när vi kör med herrar, även om det på inget sätt går sakta! Jag var förvånad på toppen av startbacken då jag var med Nellie men ingen annan! Det var iallafall ett lite positivt besked. Hanna Millved var inte långt efter och anslöt strax och lite senare kom även Fanny Kjellqvist ikapp och vi blev en liten grupp på 4 som höll ihop. Jag hade inte speciellt bra självförtroende eftersom formen inte var där än och i efterhand tror jag att jag gav upp innan för jag ”visste” att jag inte skulle hänga med Nellie uppför sista backen. Det sprack upp strax innan vi kom till sista backen och jag var förvånad att jag var den enda som gick med Nellie, hon satte fart uppför en kortare backe och fick lucka men så kom jag nästan ifatt utför och när vi gick in i ”strupen” så hade hon bara ca 50 meter på mig. Men det var inte mycket att göra upp där och jag var riktigt nöjd med att jag ändå blev 2a för dagen, innan start hade jag inte gissat att jag skulle vara på pallen idag.
Samtidigt så kändes det förstås lite tråkigt att min fina vinstrad bröts då det var första långloppscupstävlingen som jag startat och inte vunnit sedan juni 2014, det blev 27 vinster i rad. Undra hur länge det tar innan någon tar det rekordet ifrån mig.
Efter Billingeracet åkte jag och pappa till Göteborg för att besöka fler kunder. Under en dag klev jag in i 12 cykelbutiker och vi var borta från boendet i 10 timmar och hann med en snabb macka på en bensinmack som lunch, det var en stressig dag som tog hårt på krafterna! Så det gick bort några dagar från återhämtningen och träningen men sedan fick jag till bra träning igen!
22 maj, Lida Loop i Stockholm
Lida Loop var 2 veckor efter Billingeracet och det kändes som att formen var uppgående iallafall och jag såg verkligen fram emot att tävla och var peppad! Men de sista 12 timmarna innan start blev inte så bra. Vi skulle bo i husbilen den natten eftersom vi bara åkte till Lida över en natt. Vi satte upp tälten inför morgondagens försäljning och ställde iordning det mesta, det kändes som att det tog hela kvällen. Sen blev vi varse om att det skulle vara ett bröllop på Lida Friluftsgård den kvällen och jag kan lova att det var fest! Det var ett liveband som spelade till kl 02.00 och vi var närmaste grannarna!! Jag sov inte en blund den natten och kl 06.45 var jag uppe och började plocka fram varor i tältet! Jag stod och sålde tills att jag insåg att jag var tvungen att byta om. Jag värmde upp lite men var inte fokuserad och kände mig vimmelkantig av trötthet på startlinjen. Jag var besviken eftersom jag hade känt mig så peppad dagen innan!
Det blev en märklig tävling och absolut inte så som jag hade förväntat mig! Petra Kjellberg satte en otroligt fart uppför slalombacken aka startbacken och jag fick gå aningen hårdare än planerat för att gå med, Amanda var precis på mitt hjul men sen ingen mer. Vi tre kom iväg och när jag vände mig om på en lång raksträcka såg jag ingen! Jag tänkte att vi kanske tog fel väg, samtidigt så hade vi en motorcykel framför oss.... Till slut såg vi klungan men de var långt efter. Petra släppte efter ett tag och jag kämpade för att hänga med Amanda som körde ruggigt hårt! Det höll i 17 minuter!!! Sen var jag tvungen att släppa, jag hade aldrig klarat det tempot hela vägen. Sedan körde jag själv, länge! Jag hörde inga tider varken fram eller bak utan körde bara i ingenmansland och tog i så mycket jag kunde förmå. Vi hade startat 8 minuter efter tävlingsherrarna så vi fick ropa lite då och då att vi ville passera och med ca 8-9 km kvar började jag höra Nellies röst bakom mig och strax var hon ikapp mig. Jag höll henne bakom mig på stigarna så att jag fick köra mitt tempo men hon gick om och drog på hårt i en uppförsbacke på asfalt men jag hade inga problem att gå med och då insåg jag att det skulle bli en spurt om andra platsen. Nellie drog de sista kilometrarna vilket var perfekt för mig och jag var lite tveksam på taktiken inför spurten men bestämde mig för att vänta och gå precis när backen in mot mål börjar så när det svänger lätt och börjar gå uppför la jag in en ordentlig spurt och kunde gå iväg! Så det blev min tredje andraplats för året, nöjd med det men lite besviken att jag inte kunde gå med Amanda i början.
Några dagar efter Lida Loop packade Craig och jag bilen och for upp till Norrland på en 6 dagars jobbresa. Jag höll 2 föreläsningar hos Skellefteå AIK cykel hos Team Sportia i Umeå. Det var jättekul att få berätta om det 19 åren jag har varit tävlingscyklist med alla med och motgångar som varit! Det blev förstås många butiksbesök och många timmar i bilen, och väldigt lite cykling. Det är svårt att få till bra träning under jobbresor.
Vi var tillbaka hemma i Grycksbo 2,5 veckor innan EM och jag körde igång ett formtoppningsblock för att göra vad jag kunde inför EM i Tjeckien. Träningen gick riktigt bra och jag började känna hur formen gick uppåt igen. Jag har för långt kvar till en riktigt bra form för att hinna till EM men det var skönt att känna att det går uppåt och att den träningen jag gör fungerar. Fast efter så här många år på cykeln så borde jag ju veta vad som fungerar för mig och inte ;)
Craig fick möjligheten att åka till Leogang och jobba för Cannondale factory team så jag var ensam hemma sista veckan innan avresan och visst saknade jag min träningspartner och massör (ja min pojkvän också förstås) men jag var jätteglad för hans skull att han fick den här möjligheten. Han gjorde dessutom ett så bra jobb att han nu blivit frågad om han kan jobba mer för dem, jag är jätteglad för hans skull. Det betydde att jag körde ensam ner genom Sverige och hämtade upp honom i Malmö på måndagkvällen innan vi tog färjan över till Tyskland, han hade just flugit från Tyskland till Köpenhamn och tagit tåget över till Malmö.
19e juni, EM i Långlopp i Tjeckien
Det är långa resor och 29 timmar efter att jag lämnat Grycksbo kom vi fram till Krompach i Tjeckien där vi skulle bo i 6 nätter. Vi upptäckte att vi bokstavligen bodde på gränsen mellan Tjeckien och Tyskland då stenarna som markerar landsgränsen fanns på gården där vi bodde. Vi insåg också att tävlingbanan gick precis utanför dörren. Vi bytte om och körde de sista 28 kilometrarna på banan, den verkade ganska enkel och terrängen var väldigt lik Sverige.
På onsdagen körde vi till starten och körde de första 63 kilometrarna fram dit där vi bodde, sen fick Craig cykla till starten för att hämta bilen ;). Det höll på att sluta illa då en distansring under min styrstam sprack!! Utan den går det inte att cykla! Men som tur var hade Craig en sådan i bakfickan, vad är oddsen på det liksom!? Så vi kunde fixa och fortsätta. Mot mitten av banan fick vi ändra uppfattning om den, det var så branta backar att det nästan inte var bra för benen att köra dem så nära en tävling och utförsbackarna var ganska tekniska! Det skulle bli en tuff dag, det insåg vi! 6,5 timmar efter att vi lämnat boendet var jag tillbaka! Helt slut fast jag hade iallafall sett hela banan;)
Jag hade inte förväntat mig så branta backar, de syntes inte på banprofilen och i verkligenheten var det ca 500 meter mer klättring än vad banprofilen sa. Så vi hade inte tagit med någon 32 klinga utan jag hade bara min 34a, det var ett stort misstag!
De sista dagarna blev mest att vila, ut och kolla feed zones och rulla igång benen. Jag träffade de från Squirt Tjeckien på tävlingsområdet och det var skoj att träffa kollegor!
Amanda Bohlin var också där för att köra EM, det var kul att ha en annan svenska där och kul att lära känna Amanda lite bättre!
På tävlingsdagen sa prognosen sol och värme, det skulle bli 33-34 grader varmt så det var skönt att vi tjejer startade kl 8.30 redan, innan det hade blivit riktigt varmt. Jag var som vanligt väldigt nervös och hoppades förstås på att få med mig ett bra resultat i mitt absolut sista EM som elitcyklist, samtidigt så visste jag att det inte var realistiskt med någon toppplacering. Vi hade masterstart i några kilometer och strax efter den släppte oss så blev det hög fart då alla ville in tidigt på första stigen, jag kom in lite längre bak i klungan men hade inga problem att gå om när det gick lite uppför och var lite bredare. Det var en tidig krasch i en utförsbacke på asfalt med rullgrus på, jag såg att det skulle hända då många körde ganska hetsigt, man vinner ingen tävling på en posistion nedför efter bara några kilometer, det är så onödigt! Jag passerade Amanda i en liten backe och tänkte hela tidien att hon nog snart kommer ikapp mig men istället hörde jag henne heja på mig vid 4e vätskestationen, hon hade inte haft någon bra dag och sen kraschat och klivit av istället.
Jag tyckte att det kändes riktigt bra i början och var med första klungan i ca 45 minuter, men sedan tappade jag lite uppför en backe och kom inte ikapp mer. På en lång stig hamnade jag efter en tjej som inte körde så bra på stig vilket förstås inte hjälpte. Jag gick igenom första feed zone efter 28 km på 10e plats. Efter det fick jag stångas med mina egna tankar. Det gjorde ont i varje liten del i kroppen uppför de branta backarna och jag försökte att inte titta upp för att se vad som kom utan bara koncentrera mig på att trampa i nuet och så länge jag trampade så skulle jag till slut komma upp! Efter 63 kilometer så visste jag att den värsta klättringen var över men då började kramperna komma istället! Craig hade kommit bort sig när han skulle ta sig från vätskestation 4 till 5 så jag fick inga fler flaskor och det hade jag verkligen behövt. Jag fick stanna på de officiella vätskestationerna för att fylla min flaska med vatten. Jag fick en annorlunda motivation på slutet då jag faktiskt bara ville komma till målet så fort som möjligt och få slut på lidandet och det motiverade mig till att köra på hårt. Jag hade haft sällskap länge av Alice från Holland som jag tävlat mot i många år när jag hittade den extra motivationen och i mål var jag 2 minuter före henne, samtidigt så var det bra att jag körde ensam för jag skrek rakt ut av smärta när de värsta kramperna satte in.
Jag var helt helt färdig när jag kom imål som 16e tjej, jag hade inte kunnat gjort bättre idag, jag var självklart besviken över ett dåligt resultat men så otroligt nöjd över att jag inte gav upp och kämpade emot de tankarna som sa till mig att hellre hitta på en ursäkt för att stanna. De tankarna som sa att jag absolut ville ta mig i mål på mitt sista EM var starkare och vann!!
Jag kan ju även tillägga att jag var äldst i elitklungan idag ;)
Även om jag fortfarande är fast besluten (och har aldrig varit mer säker på att ett beslut är rätt) om att sluta efter den här säsongen, så är jag otroligt motiverad att fortsätta den här träningen som ändå går uppåt mot mitt sista mål som är VM i Danmark den 17e September, vilket också kommer att bli min sista tävling som elitcyklist :)
Nu får vi se hur lång tid det tar innan jag uppdaterar er igen ;)