Jag hade lite extra pirr i magen och nervositet inför den här tävlingen. Det här är alltid sista tävlingen innan Cape Epic och liksom ett sista litet test på hur formen är. För två år sedan slutade det med ett ”varför skulle jag köra den tävlingen, var det inte onödigt” då jag ramlade lite lätt och slet av baksidalårmuskeln (eller 2 av de 3 man har) i vänster ben och det blev operation och hela året var förstört med tanke på cykling och tävlingsresultat. Samtidigt så var det en ny bana och vi skulle åka igenom tunneln där jag föll på förra årets Cape Epic, då åkte vi utför vilket är helt galet, och nu skulle vi åka uppför, något jag har gjort många gånger tidigare utan problem, men minnena fanns ändå kvar från sist jag var i den tunneln. Så det var lite annorlunda nervösa känslor den här gången.
Mina konkurrenter för dagen var Amy McDougal och Ariane Lüthi och det skulle bli hårt från start eftersom vi startade med herrarna. Efter att startbilen svängt åt sidan och det var frifart så var jag och Amy snabbt ensamma, Ariane åkte av från början. Jag satt bakom Amy och tempot var högt när hon helt plötsligt kör omkull i en kurva. Hon var snabbt uppe på cykeln och några herrar kom ikapp oss och vi satt i en liten grupp de första 10-14 kilometrarna där det var platt. När vi kom till första långa backen tyckte jag att det gick lite sakta och jag hade bestämt mig att jag skulle köra på hårt idag så jag gick upp i front och tryckte på lite extra, jag blev förvånad när ingen följde med utan jag blev ensam. Jag tittade bakåt någon gång och såg att jag fick en stor lucka. Jag försökte köra på så fort jag kunde utför men kände att det var uppför som jag öppnade luckan mer. Jag var helt ensam utan att se någon varken före eller efter när jag kom till tunneln, för första gången någonsin hade de satt en lampa mitt i tunneln och i början stod det en kille med en stark lampa och lyste upp den. Det lustiga var att när jag väl såg där inne så insåg jag hur brant det verkligen är och jag förstår inte att vi faktiskt tävlade utför igenom där i mörkret. Till historien hör också att det var en tävling här för två veckor sedan där banan också gick utför, då fick 5 personer åka till sjukhuset efter att de kraschat just där…. Så det var på tiden att det sattes upp lampor.
Vi körde många nya fina stigar på slutet av banan vilket var jätteskoj! Jag körde med en nya Wahoo bolt och hade glömt att ställa in den så att jag såg distansen så mot slutet var jag lite osäker på hur långt jag hade kvar men tittade bakåt lite då och då utan att se någon av de andra tjejerna så jag kunde ta det lugnt på slutet och köra säkert och gå i mål oskadd, vilket var huvudmålet med dagen! Jag vann med ca 6 minuter över Amy och 7,5 minut över Ariane. Kroppen kändes bra och jag var nöjd med hur formen är så här 2 veckor innan Cape Epic. Nu ser jag fram emot ett av årets största mål!! Den 15e mars kör vi igång!!
