För första gången skulle jag köra CykelVasan på en heldämpad cykel, jag har de senaste åren kört en stel cykel med en Lauf-gaffel på, den har varit lätt och snabb! Då jag inte har någon cykelsponsor och enbart satsade på att behålla den heldämpade cykeln jag köpte förra året, samtidigt som jag inte var säker på hur pass återhämtad jag skulle vara när det var dags för CykelVasan, så köpte jag ingen stel cykel till den här säsongen. Så här i efterhand funderar jag om det kanske var dumt, jag kanske skulle köpt en lätt och spurtsnabb cykel ändå… ;)
Vi åkte upp till Sälen i torsdags och det är alltid lika kul att vara där och känna stämningen inför CykelVasan, det är ett fantastiskt arrangemang och alla är förväntansfulla inför sitt lopp, oavsett om det är öppet spår på fredagen, lördagens tävling eller något av de kortare loppen på söndagen, varje person har sin utmaning och att ett MTB lopp kan locka mer än 24000 personer att starta är helt otroligt!! Cykelsporten är stor och så himla kul att vara del av!!
Jag var som vanligt nervös men på något sätt var det lite mindre än förra helgen, CykelVasan är ändå ”bara” en tävling men SM betyder hela årets kläder och kändes på det sättet viktigare och jag var fortfarande så otroligt lättad över det! Vi hade hårt motstånd från Norge i år, Gunn Rita Dahle Flesjå var det stora affischnamnet och med mitt skadade ben trodde jag inte att jag skulle kunna hänga med henne så någon vinst i årets upplaga trodde jag inte på. Skulle det bli spurt så skulle även spurtkanonen Hildegun Hovdenak bli farlig, hon hade ju slagit mig tidigare på just det upploppet när hon vann 2014. Jag hoppades ändå på att jag skulle lyckas sitta med första gruppen och min förhandsgissning var att det skulle bli en spurt med de 2 norskorna och Hanna Bergman som alltid är väldigt åkstark.
Kl 07.30 startade vi i ett nästan 100 tjejer stort startfält, det är helt fantastiskt att se så många tjejer vilja ställa upp i tävlingsklass. Jag tror helt klart att fler tjejer skulle vara med och tävla om fler tävlingar gjorde rena damtävlingar. Det blev avvaktande från start, ingen ville dra och Åsa Erlandsson blev sittandes längst fram hela startbacken. Jag tror att alla tittade lite på Gunn Rita och hon drog inget alls och då satt alla andra också bakom. Efter backen blev det lite fart när Hanna, Jag och Sandra Salinger gick upp, med ca 1,5km kvar till första spurtpriset hamnade jag först, det var inte idealiskt men jag tänkte att om jag håller ett högt tempo så kanske ingen vill fram och jag kan ta hem spurtpriset och så blev det! Sedan kom det lite attacker från Hildegunn men jag märkte snabbt att hennes attacker var ofarliga då hon bara höll i några sekunder, det fortsatte så genom loppet. Gunn Rita satte hög fart förbi ”Merida sprinten” vilket är en 300 meter Strava sektion, då gick det rejält fort och klungan minskades. Vi var nog ändå ca 10-15 tjejer innan nästa spurtpris, jag kände inte att jag ville satsa på det då jag ville spara benen. Vi var snart bara 6 tjejer kvar och det gick lite ryckigt med fartökningar här och där, jag hängde lite på snöret och kände mig inte alls pigg, en gång var jag så illa ute att jag trodde att jag skulle tappa de andra och undrade lite varför jag hade tagit det där första spurtpriset, då skulle jag behöva stanna till prisutdelningen, annars hade vi kunnat åka hem efter målgång…
Vid bergspriset i Evertsberg hade jag en liten tanke på att kanske försöka mig på spurten men kom av mig när jag fick en flaska i huvudet av Linn Gustavssons mamma! Kanske behövs en lektion i langningsteknik där…. Vid Lundbergsbackarna försökte både Gunn Rita och Hanna att gå loss men jag lyckades bita mig fast även om jag var riktigt nära att få släppa omkring Oxbergskontrollen där jag tappade de första 3 precis vid toppen på sista backen och fick verkligen ta i precis allt jag hade för att komma tillbaka. Därifrån var vi bara 4 kvar. Vi samarbetade bra därifrån och egentligen hela vägen till Mora. Med 1 km kvar tog det tvärstopp och ingen ville dra, vi stod så gott som still förbi campingen vid Mora parken. Precis när man går upp på bron drog Gunn Rita, jag tänkte att det här kan jag absolut inte släppa och jagade ikapp, tyvärr fick jag inte hjul utan fick täppa luckan vilket kostade otroligt mycket energi! Jag täppte luckan men gjorde samtidigt uppdrag åt de andra två, ungefär samtidigt som jag är ikapp Gunn Rita och går om så kommer Hildegunn som en raket på min högra sida, jag försöker spurta så gott det går men mjölksyran bara sprutar i mina ben och precis innan linjen ser jag Hanna komma på min vänstra sida och tredje platsen är ett faktum. Jag är helt helt färdig och självklart besviken att det inte höll, även om jag några minuter senare inser att jag är väldigt nöjd och glad att jag hamnade på pallen i sån hård konkurrens!
Det var synd att jag blev den som täppte den sista luckan, samtidigt som jag inte vet om någon annan hade gjort det. Sen var det det där med cykeln… En cykelsponsor mottages gärna ;)
Strax efter Mångsbodarna. Foto: happyride.se
2 meter innan linjen... Foto: vasaloppet.se
Pallen med Hanna och Hildegunn. Foto: vasaloppet.se