Förra lördagen körde vi Omloop van Borsele i södra Holland, efter 34km var det färdigåkt för min del. Jag var på väg fram i klungan när tjejen framför mig tvärbromsar, jag väjar för att inte köra in i henne men eftersom jag är nära vägkanten så kommer jag av vägen och tappar balansen, i det ögonblicket ser jag ett träd 1 meter framför mig, sen minns jag att jag ligger på marken och skriker av smärta. Exakt vad som hände är svårt att säga men av mina skador så verkar jag instinktivt ha satt upp armen framför ansiktet.
Vänster armbåge är helt krossad, på sjukhuset hade de ett fint ord för detta, översatt så var det bensallad! Underarmen i samma arm är också av. Jag fick en fraktur i vänster kindben, så jag är ganska blå i ansiktet. Läkaren sa dock att jag haft tur, hade den kraften som krossat armbågen så totalt tagit i ansiktet så hade jag inte skrivit dessa rader…
Sen att jag har så ont i ryggen att jag knappt kommer ur sängen och att mitt högra knä gör ont och underbenet är helt blått och svullet känns som småsaker…
Jag kördes förstås i ambulans till närmaste sjukhus där man röntgade så gott som hela kroppen och konstaterade skadorna. Det behövdes opereras och ett alternativ var att ta upp mig till norra Holland där laget håller till, dels för att jag skulle ha folk omkring mig och dels för att en av lagets managers även är maneger på ett sjukhus. Så, hårt drogad av smärtstillande åkte jag med sportdirektören 2,5 timmar i bil, som tur var sov jag hela vägen!
Jag väntade på att opereras på söndagen men eftersom ingen visste vilken tid det skulle bli så fick jag inte äta. Efteråt konstaterade jag att jag hade ätit 2 krentebollar (holländskt bullbröd) på 30 timmar, gissa om jag var hungrig. Läkaren var nöjd med operationen, han hade med en ståltråd sytt ihop alla benbitar och det liknar en armbåge igen, det sitter även två skruvar och en ca 2 dm lång spik i armen. Spiken ska tas ut om 6 veckor så då blir det en ny operation.
Jag fick stanna kvar på sjukhuset i 5 dagar, mest för att man ville att skadan i ansiktet skulle stabiliseras. Så på torsdagen fick jag äntligen lämna sjukhuset och på fredagen kunde jag åka hem, så nu är jag hemma i Falun och kommer att stanna här tills jag är återställd och kan tävla igen. Det är skönt att ha familjen omkring sig i en sån här situation när jag är helt handikappad och t.o.m. behöver hjälp att klä på mig. Fast jag måste säga att nu har jag märkt vilket bra lag jag är i, alla har ställt upp otroligt mycket, de har hälsat på, kommit med presenter och kläder jag behövde, skickat kort, blommor, sms och så vidare. Det är i svåra situationer lagandan märks!
Så nu är det rehabilitering som gäller, så fort ryggen och knät känns ok så kan jag börja trampa inomhus, fast det dröjer nog minst en vecka till.