Det här skriver jag mitt i natten dagen efter VM i Laissac (Frankrike), jag har för mycket smärta för att kunna sova, det går inte att ligga ner så jag provade att sitta och sova men det gick inte så bra… Det här är inte den rapporten jag vill skriva och inte vad jag hade väntat mig av gårdagens VM. Jag trodde också att jag hade förbrukat min otur för i år med en fraktur i handleden i Februari och en hjärtoperation i Mars, nu hoppas jag att 3 brutna revben ska vara det sista för i år.

Jag hade blivit uttagen att representera det Svenska landslaget som en av 4 cyklister, så jag och Craig reste ner till Laissac i Måndags förra veckan för att vara här en vecka innan tävlingen, jag för att hinna träna på banan och Craig för att jobba som massör åt Topeak laget. De första dagarna bodde i huset som Squirt ordnar till alla sponsrade cyklister under VM och i torsdags flyttade jag in i huset som landslaget skulle bo i och Craig flyttade över till sitt lag. Fredrik Edin kom ner med samma flyg som oss och vi bodde tillsammans mesta delen av veckan och tränade lite ihop. Det var en bana som man behövde se innan tävling, den var tuff och teknisk och väldigt lerig då det hade regnat väldigt mycket veckorna innan vi kom ner, vi hade dock tur och hade sol mestadels av veckan och banan hann torka upp lite också.

På torsdagen kom Calle Friberg ner och på fredag eftermiddag anslöt Gustav Larsson, som var den 4e åkaren för landslaget, och även Anders och Marcus som var våra ledare. På lördag morgonen skjutsade Anders ut mig på banan så att jag fick köra 2 ställen som jag tyckte var speciellt tekniskt svåra och jag ville känna att jag behärskade dem, det gick bra och jag kände mig redo för söndagens tävling.

Vi var ca 55 tjejer som startade kl 8.20, jag hade startnummer 52 då jag inte hade kört någon kvaltävling innan och alltså inte fått några poäng alls, det gick bra och redan efter några hundra meter var jag nästan längst fram. Jag höll mig runt de första när vi började första klättringen men kunde inte hålla riktigt så halkade ner en bit. Jag låg nog placeringar 9-13 mest hela tiden med lite skiftningar och jag tyckte att benen kändes lite stumma i början men mellan första och andra langningen började det kännas bättre och jag kom in i en bra rytm som jag kände att jag kunde hålla länge. Vid andra langningen låg jag 11a och hade några tjejer inom synhåll och jag var på väg mot det andra av mina partier som jag tränat extra på. Men jag kom aldrig fram dit… Helt plötsligt när jag är inne på en stig i skogen med mycket kurvor så säger det helt plötsligt pang när jag slår hårt i backen! Jag såg inte så bra och är inte helt säker på om framhjulet bara försvann så som det kan göra ibland eller om jag slog styret i ett träd, det gick så fort. Jag tror att jag slog i sidan av ryggen i ett träd men jag är heller inte helt säker på det, allt jag hörde var det där otäcka ljudet när ett ben i kroppen bryts och smärtan bak i revbenen var omedelbar. Jag låg kvar en stund och skrek av smärta innan jag kunde resa på mig så att fortsätta fanns inte som ett alternativ. En snäll Fransman kom och hjälpte mig och vi gick upp tillbaka till vätskekontrollen där jag fick träffa en läkare. Craig var där och Anders och Marcus också. Jag fick åka fransk ambulans till sjukhuset i Rodez där jag röntgades och det konstaterades att det var fraktur på 3 revben vilket ett är av och rör på sig när jag andas och rör mig. Jag har nog haft spricka i revben några gånger tidigare men att känna att det rör på sig är något nytt…

Det här ändrar förstås en massa planer för sommarens tävlingar och det känns jättetråkigt, jag hade precis börjat känna att formen var på väg tillbaka efter hjärtoperationen. Nu är det bara att bita ihop, acceptera vad som hänt och se framåt! 

Kollar banan med Fredrik, Craig och Lars

Laissac välkomnar VM

Severac - l'Eglise där vi bodde

Innan start.

Några hundra meter in i tävlingen

Samma ställe....