Det blev ingen försvarning av titeln från förra året på Tankwa trek. Esther och jag kände oss i bra form och var laddade för 3 bra dagars tävlan och det var hårt motstånd på startlinjen. Eftersom det var en UCI tävling så hade vi egen damstart. Team Dorma med Candice och Helen satte bra fart från början och tempot var högt första biten av första etappen. Det var en platt start så klungan var samlad när vi kom till första stigpartiet, jag kände att vi satt lite långt bak i ledet och gjorde vad jag kunde för att passera så många som möjligt uppför men tyvärr hängde inte Esther med så när jag kom upp på toppen fick jag vänta lite och vi var efter igen. Team Dorma och Team Spur kom iväg och när vi passerade första vätskekontrollen var vi 40 sekunder bakom. Jag kände mig stark och jobbade hårt för att komma ikapp, jag fick konstigt nog hjälp av det andra Dorma laget… Vi kom snart ikapp och därifrån var det vi, Ascendis, Dorma och Spur som körde tillsammans länge. Team Spur fick släppa då Christina inte mådde riktigt bra. Esther och jag brukar klättra bra så min plan var att vi skulle gå loss i dagens längsta backe så när vi kom dit drog jag hårt, jag satt först uppför hela backen men vi lyckades inte bli av med Dorma och de var snabbare än oss nedför och fick en lucka till oss. Efter den andra vätskekontrollen hade vi en lång sträcka på asfalt och vi tog in på Dorma men samtidigt kom Ascendis ikapp oss. Jag var igen säker på att vi skulle gå ikapp Dorma i sista backen men jag kom så nära som ca 20 meter men tittade bak och Esther halkade efter. Vi körde uppför backen och de sista 15 km tillsammans med Ascendis men även om både Robyn och Sabine hjälpte till så kom vi inte närmare Dorma och de vann ca 1,5 minuter före oss. Ascendis gick i mål 5 sekunder innan oss.
Vi hade stora förhoppningar på andra etappen och hoppades att vi skulle ha återhämtat oss bättre än de yngre och speciellt Helen som inte kört etapptävlingar tidigare och då hela tävlingens tuffaste klättring var den dagen hoppades vi att vi skulle kunna göra något där. Det var en taktisk och avvaktande start men vi kunde redan där se att Helen var trött och även Robyn såg lite trött ut. När vi började närma oss ”Du Toits drop” en 3 km stig som tappar 300 höjdmeter (alltså 10% utför i snitt) och där det inte går att passera, höjdes tempot rejält och alla spurtade för en bra position. Jag var nära att tappa balansen över några gropar där det gick ruggigt fort. Strax efter hörde jag de andra ropa bakom mig och jag hörde att de sa Esther, jag vände mig om och kunde inte se henne, hörde att någon sa ”kraschade illa”! Jag vände direkt och körde tillbaka och såg Esther ligga på marken strax efter de där groparna och Ariane satt bredvid henne. Arianes partner hade inte startat idag så hon tävlade inte och såg kraschen och stannade. Esther hade ett stort hål i låret och det såg djupt ut och blödde en hel del! Som tur var så hade vi TV helikoptern precis ovanför oss och tillkallade dem, de kom ner och kallade på läkare som var snabbt på plats. Ariane och jag fick nog lite panik för till slut sa läkaren till oss att inte störa honom, han hade allt under kontroll. När jag hade lånat en telefon och ringt Craig (det var det enda numret jag kunde utantill) så att han kunde tala om för vår massör och mekaniker och läkaren hade fått Esther in i bilen och det fanns en plan för hur hon skulle komma till sjukhuset, så fortsatte jag och Ariane. Vi körde tillsammans ett tag men jag hade så mycket tankar som snurrade i huvudet så när hon körde på hårt uppför de långa backarna släppte jag och bara körde min egen fart till mål. När jag körde längs med vägen ca 2 km från mål såg jag Esther komma i bilen på väg tillbaka, så när jag kom till målet var hon där, ihopsydd med 9 stygn i benet. Hon hade tur att inget var brutet och hon hade heller inte förstört muskeln, det var bara ytligt även om det såg djupt ut, läkaren sa att hon kunde cykla efter 4-5 dagar! Skönt att höra att hon kommer att vara okej till Epic. Esther åkte tillbaka till Meerendal så det blev lite ensamt.
Sista dagen blev en bra träningsdag för min del, jag var ju utom tävlan så kunde bara köra på så hårt som jag kunde utan press. Alla startade tillsammans (lite konstigt att de ändrade reglerna sista dagen och tog bort damstarten). Jag fick inte blanda mig i damtävlingen eller vara i vägen för dem så jag körde iväg i en herrklunga på de öppna vägarna i början tills den första långa stigen. Därefter var jag ensam eller hade herrar på hjul ibland, jag jobbade hårt för att komma ikapp en klunga som jag såg framför mig och hoppades kunna sitta där men gick fram och drog i en backe och de släppte. Jag kände mig superstark idag och trivdes bra på stigarna. Det var lite roligt för jag hade en kille som jag känner på hjul förbi sista vätskekontrollen och han sa att han behövde fylla på med vatten men ville inte släppa mitt hjul och han satt där precis hela vägen till mål. Det var ett bra träningspass för mig.
Nu håller jag tummarna att Esther läker fort och kan göra de sista förberedelserna för Epic. Jag ser verkligen fram emot att tävla med henne igen!
Ett stort tack går till Cape Brewing company, Meerendal wine estate, Pierre vår mekaniker och Nicole vår massör, för att ni alla gjorde så att vi kunde ha en riktigt bra och rolig helg, trots att det inte gick som planerat!
