Jag är alltid lika nervös inför en viktig tävling och att försvara Svenska mästartröjan kändes otroligt viktigt! Så självklart var jag nervös. Vi bestämde oss för att åka till Ånnaboda kvällen innan tävlingen för att jag skulle kunna sova längre på morgonen. När vi vaknade där så strålade solen men strax innan jag skulle börja värma upp började det regna, bara för att sluta lagom till start och sen fick vi lite regn under tävlingen. Vi hade i år fått damstart för första gången på ett SM och det tackar vi organisationen för, även om det är lite tråkigt att inte fler kommer till start, jag hoppas att det växer och att fler tjejer lockas att köra SM när vi har en egen tävling!

Det var ett litet fält som drog iväg 45 minuter före herrarna, så det var inte mycket publik vid starten som var i botten av en lång och stundvis brant backe. Åsa Erlandsson tog täten uppför och jag tyckte det var en lagom fart så la mig på hennes hjul, efter en stund tyckte jag att det var väldigt tyst bakom och vände mig om men såg ingen annan cyklist! Jag blev förvånad att vi kom loss så tidigt men tänkte att nu är det bara att köra på ihop med Åsa som är en stark cyklist. Vi körde på bra och samarbetade bra men efter ca 40 km började jag känna att Åsa började bli trött. Vi kom till ett stigparti som jag kände till och jag försökte öka tempot lite, jag visste att det kom ett ganska tekniskt ställe och när jag tagit mig förbi hörde jag att Åsa fick lite problem där, då drog jag på allt jag kunde och hade fått en liten lucka när vi kom ut på nästa grusväg, jag fortsatte att köra på så hårt det gick och kunde se hur luckan växte. Därefter blev det solokörning vilket kan vara väldigt svårt ibland när man inte har någon som helst koll bakåt. Tar man i för lite så att de andra kommer ikapp eller tar man i för mycket så att man själv kroknar?? Det är en balansgång och jag bestämde mig för att köra så hårt jag kunde utan att få för ont i benen, låter kanske konstigt men det är bästa förklaringen.

Jag ville så gärna vinna tävlingen så att jag skulle få behålla min tröja och jag var riktigt nervös de sista kilometrarna eftersom jag vet att en tävling aldrig är över förrän jag korsat mållinjen och vad som helst kan fortfarande hända med cykeln även om man har en stor ledning. Det var så otroligt skönt att nå toppen på sista backen och bara få rulla ner till målet och på målrakan kunna sträcka armarna i skyn som Svensk mästarinna för fjärde året i rad! Det är en ära att få bära de gula och blå färgerna ännu ett år!

Ett stort grattis till Nellie som lyckades passera Åsa och ta silver medaljen och till Åsa som höll bronset efter att ha kämpat hårt och vågat satsa i början!

Tack ÅBRO för allt stöd! Nu kan vi behålla årets kläder ett tag till :-)

Jag och Åsa vid varvning

Foto: Eva Önnemar

Seger!!!

Pallen tillsammans med Nellie och Åsa

Emil och jag - 2 glada Svenska mästare!