Bara några dagar efter att jag kom hem från Swiss Epic packade vi Kodiaq’en och styrde mot Ulricehamn. Jag körde delar av banan på fredagen och det började regna under turen och banan var väldigt lerig och hal. Regnet fortsatte under hela dagen och natten. Jag var fortfarande trött efter bravaderna i alperna så allt det här gjorde att jag fick samla all mental och fysisk kraft jag hade för den här tävlingen.
Jag hade hårt motstånd på startlinjen då Hildegunn från Norge var på plats och även Emmy som jag fightades mot när jag började med MTB men som jag inte tävlat emot på några år då hon har satsat mer på landsväg, jag var osäker på hur stark hon skulle vara. Sen visste jag att Nellie var i bra form efter tävlingen i Israel också. Vi hade gemensam start med herrarna i år. Förra året hade vi damstart på den här tävlingen och jag var lite besviken över att man hade gått tillbaka till det gamla, speciellt när starten var omgjord och vi började direkt ut på skidspåren vid Lassalyckan och det kändes smalt och trångt i alla kurvor.
Starten gick och jag koncentrerade mig enbart på att hålla spår och komma iväg utan trassel. Det gick förvånansvärt bra och det var inte så farligt trångt som jag väntat mig. Jag tog i allt jag kunde då jag ville försöka komma iväg direkt för att ta första spurtpriset som var redan efter 8,7 km. Jag lyckades med det och inne på stadion kunde jag se Emmy ungefär en minut bakom som 2a. Nästa slinga började på mycket stigar med hala rötter och mycket lera, det var bara att hålla tungan rätt i mun och köra så gott det gick. Jag hamnade tillsammans med några herrar fast den lilla gruppen förändrades hela tiden då någon kom iväg och någon anslöt eller försvann bakåt. Redan efter 30 kilometer började jag bli trött, när jag såg någon jag kände ropade jag efter tider. När jag såg Ulf, Nellies sambo, vid andra spurtpriset, fick jag höra 3 minuter. Inne på stadion när jag gick ut på sista slingan (efter ca 40km) ropade pappa att jag hade varit 4,5 minuter före vid spurtpriset och Linda ropade att jag hade ca 5 minuter. Jag tänkte att om jag bara kan hålla ett hyfsat tryck så kanske jag kan hålla undan. Jag hade tappat några av herrarna som var dragvilliga i min klunga och blev lite irriterad på de som var kvar då de bara satt bakom mig och endast kom fram om jag bad om hjälp! Och när de väl kom fram så gick det så fort att jag inte hängde med, om de var så starka undrar jag varför de satt bakom en tjej… Jag såg Ulf igen och han ropade att jag hade ca 6 minuter till Emmy, men vart var Hildegunn? Jag tänkte att dom nog hade missat henne eftersom hon har kort hår, så hon måste vara mellan mig och Emmy. På Birken dök hon upp som gubben ur lådan flera gånger även om hon var minuter efter så henne räknar jag aldrig bort. Nästa gång jag såg Ulf frågade jag var Hildegunn var och han sa 4a, hon ser trött ut! Ok, då var det nog lugnt. Någonstans med ca 25 km kvar började herrarna runt mig att samarbeta riktigt bra och det var skönt, själv hade jag inget kvar att ge. Det blev otroligt lerigt, om möjligt värre än vad det varit fram dit och vi fick till och med kliva av cyklarna på ett ställe för det inte gick att komma fram. Med 15 kilometer fick jag höra att jag nu hade 10 minuters ledning, fast nu började jag bli så trött att det blev en kamp mot mig själv för att komma i mål. När det stod 8 km kvar började jag tvivla på om jag skulle ta mig i mål och jag fick verkligen försöka peppa mig själv och räkna ner varje kilometer. Jag var otroligt lättad när jag hade passerat kilometermärket och såg stadion. Sista 500 metrarna slutade jag nästan trampa och jag ville bara falla ihop när jag gick över linjen. Det var länge sedan jag var så slutkörd efter en tävling! Det blev till slut en segermarginal på 14 minuter till Nellie som gjorde en stark avslutning och gick in på 2a platsen.
I och med den här tävlingen så vann jag långloppscupen totalt för 3e året i rad. Det var sista tävlingen på den svenska säsongen och på måndag bär det av till Sydafrika igen. Jag ser verkligen fram emot att komma till värmen och förstås att träffa alla vänner där nere igen!
Jag vill passa på att tacka alla som hjälpt mig under den svenska säsongen och framförallt alla sponsorer!
Mamma och pappa för att ni alltid ställer upp med allt både på hemmaplan och på alla tävlingar då ni åker land och rike runt för att hjälpa mig!! Utan er hade inget av det här varit möjligt!
ÅBRO för det otroliga stödet jag har, jag tackar ofta min lyckliga stjärna för att det av en händelse blev så att ni började sponsra mig för 3,5 år sedan!! Jag kan inte tacka er tillräckligt!
Bilmetro i Borlänge för att jag har åkt omkring i en helt galet bra, häftig och snygg bil!!! Oj vad stolt jag varit över den!!
Cykel och Fjäll för att ni har tagit hand om mina cyklar under säsongen med riktigt bra service!
Scott Sverige för bra rabatt på cykeln!
Bihr Nordic för mina däck som inte har punkterat en enda gång under hela säsongen!
GripGrab för mina handskar, armvärmare, benvärmare och så vidare, bättre grejer finns inte!
Enervit för energin under träningar och tävlingarna!
Åsa för den mentala kraften, det viktigaste av allt!