Nu har det gått några veckor till och äntligen har jag kunnat vara ute och cyklat.

Ca 1,5 vecka efter sista operationen kom jag i kontakt med en otroligt bra sjukgymnast (Tack Bibbi för din otroliga kompetens), då började det hända saker med armen. Jag har gjort små framsteg varje dag och rörligheten blir hela tiden bättre. Fast jag märker hur mycket jag behöver för att sitta på landsvägscykeln, det är mer än jag trodde från början. Den här veckan har jag i alla fall varit ute 3 gånger i 40 minuter, en gång blev det på vägcykeln och de andra gångerna på MTBn, den fungerar bättre för armen. Det är otroligt härligt att kunna vara ute igen, som jag har saknat det här!

Fast det är konstigt hur kroppen och hjärnan fungerar, när man är skadad så hamnar all fokus på det som är aktuellt för tillfället, jag har ju inte suttit varje dag och tänkt att jag vill ut och cykla, även om det är det jag helst av allt vill, utan all koncentration har varit på att få armen bra. Det gäller att vara i nuet. Det är också bra att man är träningsvillig, jag lägger ner många timmar på detta, ibland känns det som att det är mer än när jag ”bara” tränar…

Något som jag inte trodde när jag ramlade var i alla fall att jag skulle kunna cykla mycket tidigare än så här. Läkaren i Holland som opererade mig sa att jag inte skulle kunna cykla på 2 månader, då trodde jag honom inte, men han fick rätt…

Nu är det full fokus på att kunna börja tävla igen, det kan nog dröja ett tag till eftersom jag först och främst ska kunna sitta på cykeln i 3,5 timme och sen även kunna ta i också. Det som känns skönt är att jag nu kan använda armen mer i vardagen, jag kan bära saker (inte tunga förstås), jag kan sätta upp håret i en toffs (vilket har varit frustrerande att inte kunna) och jag kan köra bil. När jag var supernöjd för att jag kunde få handen till ansiktet sa min sjukgymnast att hon skulle skriva i journalen ”patient överlycklig för att hon kan peta sig i näsan” J Man får glädja sig åt de små sakerna!!