Det var dags för Engelbrektsturen i Norberg igår och efter några veckors tävlingsuppehåll med bra träning var jag riktigt sugen på att tävla igen. Det var varmt, runt 27 grader när vi startade kl 11, det skulle vara till min fördel. Men tävlingen höll på att ta slut innan den ens hade börjat. Efter att speakern hade sagt 3 gånger att vi skulle ta det lugnt i början så hetsade killarna iväg och redan efter 200 meter kom en krash! Jag hann bara se en kille ramla åt mitt håll och tänka tanken att jag klipper hans huvud nu! Sen small det rejält, jag landade hårt på svanskotan och kunde knappt resa mig. Jag kom på fötter och hittade min flaska i vimlet av cyklister och när jag hade fått styret rakt och kedjan på så var jag ensam kvar på banan, alla startleden hade kört iväg. Jag tittade bakåt och tänkte inte köra alls, svanskotan gjorde för ont. Fast så var det något inom mig som sa, prova ialla fall en bit….
Så jag satte fart och skrek mig hes att jag ville passera och kom nog om en hel del folk och gick på max. Adrenalinet gjorde nog att jag inte kände smärtan. Redan vid första passeringen efter 15km var jag ca 4 minuter efter, vilket jag höll till ca 50km in i tävlingen. Då började det göra så ont att jag knappt kunde trampa, så fort det blev lite motlut så gick det inte och jag tappade fart, och på stigar med ojämnheter behöver jag nog inte ens gå in på… Efter ca 20km passerade jag Hanna som stog och lagade en punktering, vilket betydde att jag låg på en 3e plats. Hade jag inte sett det så tror jag att jag hade brytit loppet. Nu kämpade jag mig i mål med stjärnor framför ögonen de sista 15 kilometrarna.
Så efter omständigheterna var jag nöjd med en tredjeplats samtidigt som jag var otroligt besviken eftersom jag kände att jag hade lite krut i benen och tävlingarna är uppradade de kommande helgerna, och även för att det var en så onödig olycka….
När jag var tillbaka i Falun åkte jag till akuten för att bli röntgad och undersökt. Som tur var fanns ingen fraktur samtidigt som läkaren sa att det fortfarande kan finnas en liten spricka som inte syns eftersom jag hade så ont. Så det blir till att vila några dagar och hoppas på det bästa, smärtan får avgöra när jag kan vara tillbaka på cykeln igen.
