Det har varit ett konstigt år för alla och denna pandemi har påverkat alla på olika sätt. Jag är väldigt besviken på min prestation på årets XCM VM, samtidigt som det börjar sjunka in att ingen kan prestera på topp efter månader av hur världssituationen har påverkat just mitt liv. Jag visste att det skulle bli svårt men som idrottare hoppas man ändå på ett mirakel och även om jag ibland var tveksam till att åka så ville jag ge mig själv en chans att försöka.
Jag har haft just den här tävlingen som ett stort mål i nästan 2 år vilket gör besvikelsen ännu större, jag har varit på VM platsen 2 gånger tidigare för att köra samma tävling tidigare år för att känna till banan och området. Att ha satsat så mycket och sedan inte kunna prestera är tungt och det har tagit några dagar för mig att kunna skriva det här inlägget. Sitter fortfarande och knappt vet vad jag ska skriva, jag vill inte göra undanflykter. Det har varit en blandning av många olika saker som har påverkat mitt mående och min träning och jag tror att varje enskild sak skulle varit hanterbar men när allt kommer samtidigt så har det blivit lite mycket.
Att vara ifrån Craig har varit en stor sak, det har varit svårt att inte veta när vi kan ses igen, samtidigt så har jag flyttat och fick göra det ensam även om tanken var att vi skulle flytta in tillsammans. En positiv sak med pandemin är att fler har börjat cykla och det har påverkat mitt och pappas företag Right for Bike positivt och vi har haft mycket mer att göra än tidigare år, vilket har medfört mer jobbtid och mindre tid för återhämtning för mig. Att vi sedan inte har haft några tävlingar i Sverige och jag inte har fått några tävlingar i kroppen innan en VM-start har också påverkat. Jag kände mig väldigt osäker på var jag stod rent formmässigt. Det behövs oftast några tävlingar för att komma igång och komma in i tävlingsfarten. Att jag sedan har dragits med en liten skada under sommaren och en del stressiga vardagssaker sista veckorna, hjälpte förstås inte till.
Jag är trots allt tacksam att jag åkte iväg och försökte och jag är otroligt tacksam till förbundet som trodde på mig och att jag fick representera Sverige vilket alltid är en stor ära! Jag är otroligt tacksam till ÅBRO som har stöttat mig under en säsong som inte blev av och även till Silverback för mina cyklar och den nya cykeln jag fick specifikt för VM några veckor innan. Ett stort tack även till mina produktsponsorer som alltid stöttar med det bästa materialet.
Så till själva tävlingen! Vi väntade länge på att se om Craig kunde åka med mig till Turkiet men det var en aldeles för osäker situation och vi bestämde att han inte skulle komma dit. Ett stort tack går till Doug som kunde åka med mig trots att han kom hem 12 timmar innan flyget gick efter att ha varit iväg i 2 veckor som mekaniker åt XCO landslaget på deras EM och VM! Doug kommer från Sydafrika och vi har känt varandra i ca 10 år och han bor nu i Stockholm och han var ett stort stöd och hjälp under resan till Turkiet. Vi var där i 3 dagar innan tävlingen och jag hann köra en del på banan som hade ändrats något från tidigare år. Jag fick sällskap på några turer av Stefanie Dorn som även bodde på samma hotell och det var kul att vara iväg på tävling igen och träffa alla cyklister igen. Det var inte lika många tjejer som vanligt, bara 35 och vi brukar vara ca 80 st. Organisationen hade gjort ett jättestort jobb med området och banan och det var lite tråkigt att se det så tomt, en stor eloge går ut till dem för sitt arbete med allt och att de genomförde tävlingen under så konstiga omständigheter. Det hade regnat en vecka tidigare och banan var inte ens framkomlig i leran så vi hade tur att det torkade upp mer och mer under veckan och på tävlingsdagen var hela banan cyklingsbar! Vi startade kl 12.30 och hela klungan höll ihop på de första 11 platta kilometrarna fram till ”varvet” som vi skulle köra 2 gånger, herrarna körde 3 varv. Redan i första backen splittrades hela klungan och det blev väldigt utspritt. Jag gjorde vad jag kunde men klarade inte att hänga med de längst fram, jag hann inte räkna hur många som kom iväg framför så jag visste inte vilken plats jag var på. Efter ett tag fick jag sällskap av en tjej från Slovakien och vi körde otroligt jämnt och körde tillsammans i ca 50 kilometer. Vi kom ikapp Adel och det kändes som att vi skulle köra ifrån henne då hon tappade lite då och då men när vi kom till den långa backen när vi startat andra varvet så körde hon ifrån oss och vi såg ingen mer under andra varvet. Banan avslutades med samma 11 platta kilometer som vi startat med, fast i motsatt riktning tillbaka till start/målområdet. Med ca 6 kilometer kvar så försvann mitt sällskap plötsligt, hon hade fått kramp och jag kunde köra till målet ensam. Inte förrän jag var tillbaka på hotellet hörde jag att jag blev 12a. Inte alls vad jag hade hoppats på och jag vet absolut att jag kan mycket bättre än så här fast inte just nu med den uppladdningen jag haft.
Jag är ändå på något sätt glad att jag åkte och försökte och gav mig själv en chans. Konstigt nog så känner jag mig trött efter säsongen som aldrig blev av, både mentalt och fysiskt. Det har varit påfrestande att hela tiden vara ”halvredo” för tävling utan att få utlopp för det. Så nu har jag tagit den vanliga årsvilan och cykeln ligger fortfarande packad i väskan i väntan på att få flyga till Sydafrika vilket jag förhoppningsvis gör i slutet av nästa vecka!
