Det har nu gått lite mer än 6 veckor sedan min operation och jag har fått släppa kryckorna och blivit av med det stora skyddet jag hade på benet. Det var några jobbiga veckor då jag hade svårt att klara mig själv eftersom jag inte kunde förflytta något (kryckorna var i vägen) eller köra bil. Jag var väldigt tacksam över att ha mina föräldrar här medans Craig körde Epic, jag hade inte klarat mig utan dem.

När jag var på återbesök hos läkaren i fredags så såg allt bra ut och jag får nu börja den långa vägen tillbaka. Första prioritet just nu är att gå riktigt, jag haltar och behöver få balans i kroppen innan jag kan börja med andra övningar. Kör jag för mycket styrka i det här tillståndet så kommer jag att utveckla andra snedbelastningsskador. Så nu gör jag mina ”gå-övningar” samt tar en 20 minuters promenad med grannens hund en till två gånger varje dag, beroende på hur ont jag har. Jag får också sitta på cykeln med vanliga springskor för att börja med rörelsen men utan att belasta baksidalår (vilket man använder mer när man sitter fast i pedalerna). Jag har också en stege ovanför styret att hålla i för jag kan inte luta mig framåt och hålla i styret. Nästa vecka ska jag få börja med styrkeövningar för benet. Cykla utomhus kommer nog att fungera i slutet av maj och min första tävling är planerad att bli i början av augusti. Nu hoppas jag på att allt går enligt planen!

Det är en sådan otrolig frihet att kunna gå igen och att köra bil själv utan att vara beroende av någon annan, det är sådant här man glömmer att uppskatta när man är hel och frisk!