Jennie Stenerhag

Senaste nytt

Cape Epic 2019

2019-03-27

Det går inte alltid som man vill och önskar, det är något man lär sig som idrottare. Jag hade höga förhoppningar på årets Cape Epic men det blev en vecka jag helst vill glömma.

Det var väldigt hårt motstånd i år samtidigt som det inte var många damlag med, det var som att det bara var bra lag med och även om det var ett lag som var ganska överlägset så var det nog 5 lag som i teorin kunde utmana! Annika Langvad som är regerande världsmästarinna i MTB Långlopp körde tillsammans med Anna Van der Breggen som är regerande världsmästarinna på landsväg, det var mycket prat innan om att Anna inte kunde köra MTB men hon har kört XCO världscuper och tävlat en hel del på MTB också, vilket det inte var många som visste. Ariane Lüthi som vunnit Cape Epic 3 gånger i damklassen och 2 gånger i mix körde tillsammans med Maja W från Polen, Maja kom 3a på Långlopps VM förra året och är en av världens bästa MTB cyklister. Candice Lill från Sydafrika körde tillsammans med Adelheid Morath, de är båda alltid starka och vann W2W tillsammans i höstas. Sabine Spitz körde tillsammans med Nadine Reider, både väldigt bra XCO cyklister med mycket erfarenhet av etapplopp, även om Nadine inte kört Epic tidigare så hade hon varit i Sydafrika och kört långa etapplopp tidigare. Sen hade vi Dormakaba, det Sydafrikanska laget med Sam och Amy som för tillfället var starka och hade hårt motstånd från Sarah Hill och Theresa Ralph om ”All African” tröjan.

Med vinsten på Tankwa Trek var vi motiverade och sugna på att göra något bra här också.

17 mars Cape Epic Prolog – Table Mountain, 23 km med 600 meters klättring

Så kom äntligen dagen då vi skulle köra igång Cape Epic 2019, jag hade väntat länge på den här dagen, det var ju 2 år sedan sist jag körde Cape Epic och det är en av mina höjdpunkter för året. Trots det hade jag en konstig känsla inför starten. Det hade varit en strulig uppladdning med bakomliggande saker med planering och organisationen runt laget, och samtidigt som jag var nervös så var jag inte så nervös som jag brukar, så där så att jag undrade om jag var tillräckligt laddad. Jag hade inte känt mig i toppform på de senaste tävlingarna heller så jag var inte helt säker på var jag stod.

Jag mötte upp med Mariske i Kapstaden och vi värmde upp på rullarna under tak då det var lite lätt regn i luften. Vår start var kl 11.14. Det är alltid häftigt att stå där på startrampen med alla kameror riktade mot sig och se all publik och nästan höra hur hjärtat slår den sista minuten innan start! Vi fick en bra start och jag kände mig stark uppför första backen och drog mycket på asfalten och grusvägarna och lät Mariske köra först på den lilla stigen i början. Mariske bad mig sakta ner och jag sänkte farten. Hon var ändå stark på de brantaste partierna och uppe på den platta asfaltssträckan behövde jag återhämta mig och hon tog taktpinnen. När vi körde nerför den tekniska stigen Plumpudding hör jag att vi har cyklister bakom oss och jag blir väldigt förvånad när det är Anna Van De Breggen och Annika Langvad som kör om oss, de startade 4 minuter efter oss! Då förstod jag att vi körde saktare än jag trodde. Vi lyckades hålla samma tempo som dem till målet och blir 5a. Vi har dock ”bara” 1.26 upp till andra platsen då Anna och Annika var helt överlägsna.

Efter dopingtested rullade vi ur lite och åkte vidare till Hermanus där vi skulle bo i 2 nätter för att köra igång den riktiga tävlingen.

18 mars Cape Epic etapp 1 - Hermanus, 111 km med 2700 meters klättring

Dagen började med klättringen uppför Rotary drive i Hermanus och det var en samlad klunga som bara kände lite på varandra. Det gick fort utför på andra sidan och tyvärr vek vi av på en kort liten bit stig där det blev en flaskhals och jag satt nästan längst bak. Annika och Anna attackerade på andra sidan och Mariske var bra med men jag fick köra förbi nästan hela klungan innan jag kom till Mariske och då var det för sent, de två i oranga tröjorna var redan borta. Kross och Summit kom med oss och vi körde tillsammans med dem ganska länge. Ariane såg trött ut kom lite efter i backarna så jag trodde att de skulle tappa. Så blev det inte utan helt plötsligt kom Ariane och Maja iväg och vi satt med Candice och Adel och jagade, även om det inte kändes som att någon av oss gav allt. Efter ca 75 km kom vi till en brant backe, ”Charlies climb” och jag tycker att Mariske ser stark ut och jag kommer lite bakom, helt plötsligt säger hon att jag ska sätta farten och att hon är helt slut. Det var som att någon släckte lampan och hon tog sig knappt framåt. Därefter har vi några väldigt långsamma kilometrar och det handlar bara om att ta oss till målet. Jag trodde nästan att det inte skulle bli någon fortsättning på vårt Cape Epic. Jag gör så gott jag kan för att motivera och hjälpa henne men hon är helt slut. När vi börjar närma oss ”Land rover technical terrain” tänker jag att det är bättre att hon kör först och lägger mig bakom. Jag tappar koncentrationen för en sekund och plötsligt smäller det, jag hade nog bara tappat fästet på framhjulet i en kurva med mycket grus. Jag kom fort upp och inget verkar brutet eller trasigt på cykeln så vi kör vidare. Jag ser dock att det blöder en hel del på armen och byxorna är trasiga på höften. Vi kör vidare och helt plötsligt gör Mariske en kullerbytta, hon körde ner framhjulet i ett dike som inte syntes, hon är så slut att hon nästan börjar gråta. Vi fortsätter och till slut kommer vi i mål på en 4e plats, vi hade tappat hela 8 minuter till Summit efter att de lämnade oss 35 km från målet. Ingen bra dag!

Jag duschade och åkte till tävlingsläkarna som tvättade rent mina sår och sydde 2 stygn i min armbåge, det gjorde ont men det som var värst var höften som stack ut 5 cm längre än vanligt.

Mariske åt som en häst för att försöka återhämta sig.

19 mars Cape Epic etapp 2, Hermanus till Oak Valley – 93 km med 2250 meters klättring

Jag hade lite ont när vi värmde upp och armen gjorde ont när det skakade mycket men vi hade tejpat den ordentligt och även höften, så det hindrade mig inte så mycket. Däremot tror jag att jag inte mentalt var beredd på att köra hårt igen efter att Mariske varit så trött på slutet dagen innan, idag var hon däremot väldigt pigg! Vi hade en lika start som dagen innan och klungan höll ihop längre, vi hade också en lång sträcka med blandat grusväg och asfalt där det blev klungkörning, vilket var bra för min del för jag höll på att tappa klungan tidigt. Den här dagen var det min tur att släcka lampan, eller jag tror nästan inte den var tänd från starten. När vi kom till en lång klättring på stig och sand tappade jag de andra, vi var på 5e platsen och till och med Sabine och Nadine var före oss. Vi kom ikapp dem och körde tillsammans med dem länge men vi tyckte nog att det gick fortare när vi var ensamma och när Mariske ville attackera efter området på Wildekrans så lyckades jag samla krafter och hänga med, det var bra för huvudet att ”tävla” annars kändes det som att vi bara satt och cyklade tillsammans med dem. Tyvärr lyckades vi inte hålla undan och de kom ikapp oss på dagens längsta klättring, jag var helt slut och hade inte mer energi än att köra med dem. Till slut med bara 3 kilometer kvar och där vi kunde varje meter av stigarna som var kvar till målet vid Oak Valley så attackerade vi igen och kunde lätt gå ifrån och komma i mål som 4a i alla fall.

Den här dagen var det min tur att äta som en häst för att försöka återhämta mig…. Det efter att jag varit till sjukvården för att få mina sår omplåstrade och stygnen kollade så det inte blivit infektion.

20 mars Cape Epic etapp 3, Oak Valley – 109 km med 2800 meters klättring

Idag skulle vi köra upp till hela Epics högsta punkt uppe på Groenlandberg, det skulle bli en lång och tuff dag på cykeln. Vi hade först en 5 km neutral start genom Grabouw vilket var bra för mina ben! Jag kände mig ganska pigg när tävlingen började på riktigt och satt till och med först en bit uppför backen som tog oss upp till bergspriset som redan var efter 12 km, men när de andra höjde farten ordentligt med ca 1 km kvar till toppen så kunde inte mina ben ändra fart. Mariske fick vänta in mig och jag tror hon blev lite irriterad på det. Efter en stund passerade vi Ariane och Maja som stod och lagade en punktering och vi kunde se Candice och Adel när vi började klättringen uppför Groenlandberg. Vi tog den ca 45 minuter långa backen i ett jämnt och bra tempo och jag tog det försiktigt utför på andra sidan. Det var dimmigt och regn i luften på berget och lite otäckt utför. Ariane och Maja kom ikapp oss och vi körde tillsammans med dem uppför nästa backe men de körde ifrån oss utför på andra sidan, vid det laget hade det börjat regna mycket och var halt och kallt. En bit nerför backen körde vi om dem igen, de lagade en till punktering. Vi passerade en vätskekontroll efter 64 km och dit kändes det ändå okej för mig och jag kände att även om jag var trött så fast det något att kämpa med, den känslan tog dock slut runt 90 km och det blev en lång väg hem. Mariske var pigg och försökte hjälpa mig så gott hon kunde och vi lyckades hålla 3e platsen och ta vår första pallplats för veckan. Det kändes väldigt kul att få kliva upp på Cape Epic pallen igen.

21 mars Cape Epic etapp 4, tempolopp på 43km med 1000 meters klättring

Det var skönt att få lite sovmorgon, vi startade kl 7.47 och även att veta att det skulle bli lite mer tid för vila och återhämtning efter tävlingen. Det var första gången jag körde ett tempolopp i Cape Epic då de införde detta förra året. Det kändes bra i starten men ganska snart var det klart att Mariske var mycket starkare än mig och eftersom hon dessutom är bättre på de tekniska stigarna blev det att hon låg först så gott som hela banan, även om hon väntade in mig då och då så kändes det som att vi körde på ganska bra. Det var en rolig bana med mycket variation mellan stigar, grusvägar och kortare backar. Lite efter halva banan började vi köra om de 3 damlagen som startat innan oss, även Sabine och Nadine som startat 3 minuter före och vi kom i mål som första damlag. Då kameramannen på e-bike hade kört bakom oss sista biten trodde jag nästan att vi kunde hamna på pallen igen, TV produktionen bryr sig inte om de lagen som inte är på pallen. Men de tre lagen som var kvar kom alla in på tider snabbare än oss, vi var endast 39 sekunder bakom Kross som tog 3e platsen, det var en liten besvikelse!

Det var väldigt skönt att ha en hel eftermiddag till att vila och få massage, vi hann till om med åka iväg och äta mjukglass! Tyvärr började jag känna av halsen på kvällen och hade lite svårt att sova på grund av det.

22 mars Cape Epic etapp 5, Oak Valley till Stellenbosch – Queen stage 100 km med 2850 meters klättring

Den här dagen kändes benen bättre i början efter gårdagens korta etapp, samtidigt så gjorde halsen ont och det var svårt att svälja…. Som tur var så började alla bli trötta så farten var inte så hög från början. Mariske satt länge längst fram och jag bakom vilket gav oss en bra position när vi kom till ”the cement strips”, en så brant backe att det har lagts cement för att det ska gå att ta sig upp. På toppen hade dock Anna, Annika, Candice och Adel kommit iväg. Kross hade redan tappat och var bakom oss och vi körde ett tag tillsammans med Sabine och Nadine. Efter ett tag kände vi att vi inte ville dra dem så vi attackerade och kom iväg, vi kunde länge se de 4 längst fram men det var blåsigt och det hjälpte inte att Mariske satt en bit framför mig. Vi körde stigarna upp till den obligatoriska ”portage section” där vi var tvungna att gå utför ca 2 km, det var ganska svårt att gå utför stora stenar med en cykel och i cykelskor. Strax efter den delen passerade vi Annika och Anna som stod och lagade en punktering. Det betydde också att vi inte varit så väldigt långt efter och att Candice och Adel inte kunde vara väldigt långt bort heller. Efter ca 50 km kom Anna och Annika ikapp oss och vi hängde på dem ett tag, det gick fort och jag fick verkligen kämpa för att sitta med hela tiden, till slut kunde jag inte längre och vi fick släppa. Klättringen uppför Helderberg var lång och tung, det var inte för inte den är dagen kallades Queen stage! Jag var helt slut när vi var på toppen och det var en lättnad att få köra utför hela berget! I botten hade jag hört Mariskes pappa säga att vi var 8 minuter före Kross, de låg 3a i totalen och vi hade 18 minuter till dem totalt, det satte igång tankarna om att kunna avancera uppåt totalt både hos mig och Mariske. Det blev långa 20 km till målet och samtidigt som jag ville köra på hårt för att hålla 3e platsen för dagen så var jag så trött att jag knappt kunde ta mig framåt. Ju närmare vi kom till Stellenbosch desto fler personer hörde jag ropa mitt namn, det var helt fantastiskt att tävla så nära ”hemma” och pricken över i:et var när jag såg min granne och deras hund och de klätt hunden i en av mina Svenska cykeltröjor, han var väldigt söt! Det gav mig lite extra energi för den sista biten. Med bara några kilometer kvar till mål kraschade Mariske, jag såg inte vad som hände utan kom fram till henne när hon var på marken, senare fick jag höra att hon försökt köra om en annan cyklist på en stig och det precis när han ramlade vilket gjorde att hon körd in i honom. Som tur var gick allt bra!

Det var jättekul att få kliva upp på pallen igen och speciellt att göra det i Stellenbosch! Vi hade tagit in 10,5 minuter på Kross och hade nu bara 8 minuter upp till 3e platsen i totalen. Jag var dock lite orolig då min hals gjorde mer ont.

23 mars Cape Epic etapp 6, Stellenbosch 89 km med 2650 meters klättring

Nu var jag förkyld på riktigt, sprängande huvudvärk och ont i halsen! Inte någon bra kombination med en riktigt tuff etapp som började med ett berg att ta sig över direkt från starten. Jag har aldrig upplevt en liknande känsla i benen, det var som att det var luft i dem, helt tomt från muskler eller något annat. Så fort vi körde av asfalten och började klättringen (detta efter 1-2 km) så attackerade Annika och Anna och Summit följde med en bit, jag kunde inte hålla hjul på Kross eller Meerendal utan fick hålla i Mariskes tröja och få draghjälp bara för att ta mig framåt. Första 8 kilometrarna som gick rakt upp var en ren pina och hela vägen stod det kompisar och hejade på, jag ville bara kliva av cykeln och blunda. Vi kom till slut upp på toppen och körde ner en av de mest fantastiska stigar här i området ”Skyfall”. Jag har kört här massor med gånger och kan varenda kurva, ändå kände jag mig osäker då jag inte kunde fokusera blicken och inte hade kontroll över cykeln. Det blev en väldigt lång dag, den mentalt längsta och tuffaste jag haft på en cykel (vad jag kan komma ihåg i alla fall). Backarna var så branta att jag knappt tog mig upp och samtidigt som Mariske hjälpte mig mycket så hade vi också partier där jag inte såg henne på flera kilometer. Överallt vi körde var ställen jag kände igen och ändå kunde jag inte riktigt köra på för jag hade inte minsta lilla energi i kroppen.

Vi var så långt efter idag att alla chanser på att avancera uppåt i resultatlistan var borta och vi var helt plötsligt i farozonen för att tappa vår säkra 4e plats, vi hade nu bara 8 minuter ner till 5an.

Jag gjorde vad jag kunde för att försöka återhämta mig under eftermiddagen men det var inte lätt efter 7 dagars tävlande och med en förkylning i kroppen.

Tunneln som vi åkte upp i på etapp 6 och nerför i på etapp 7...

24 mars Cape Epic etapp 7, Stellenbosch till Val De Vie 70 km med 1800 meters klättring

Om gårdagen var min jobbigaste dag på en cykel så blev nog det här nummer 2… så kändes det i alla fall från början. Allt jag ville var att gå över den där mållinjen i Val de Vie, jag brydde mig inte längre om resultatet, Cape Epic var över redan för min del. Vi körde asfaltsvägen ut till Jonkershoek för att köra stigar jag kan köra i sömnen jag har kört där så mycket. När vi kom in i naturreservatet och det började gå uppför så var mina ben tomma igen. Vi tappade direkt men lyckades ändå hålla avståndet så att vi kunde se Nadine och Sabine vilket var det viktigaste idag. Jag pressade på allt jag hade samtidigt som tankar fanns i huvudet på hur väl jag vet att man inte cyklar med förkylning, jag har trots allt redan genomgått en hjärtoperation och är inte den som i vanliga fall tar risker. Jag fick höra av en kompis att vi var 40 sekunder och en bit senare 1 minut efter Sabine, jag tyckte det var lite konstigt eftersom vi inte såg dem, men vi hade i alla fall 8 minuter på oss. Efter Jonkershoek och genom Botmanskop tyckte jag ändå att det kändes lite bättre och jag kunde börja nedräkningen, dagens etapp var ”bara” 70 km och efter 55 km skulle vi ha gjort all klättring och därifrån var det nedför eller platt till målet. Vi körde en bit på gårdagens bana, fast baklänges, vilket betydde att vi skulle åka igenom tunneln under Hellshoegte vägen. Jag har kört den ganska många gånger uppåt, något jag inte gillar men det är ändå okej eftersom det går uppför. Jag gick in först i tunneln och då den är så lång och det är helt svart där inne, man ser bara en liten prick längst bort som är öppningen på andra sidan, så har man ingen uppfattning om fart. Jag frihjulade bara men ändå gick det nog ganska fort. Tunneln är ett runt rör och jag måste ha kommit upp lite för högt på kanten för helt plötsligt small det bara till och jag såg något blixtra till, metall mot cement gissar jag. Jag kände bara hur jag slog i huvudet hårt men kunde inte se något om cykeln var hel eller var mina saker fanns, på något konstigt sätt hittade jag mina glasögon och även om de var trasiga tog jag upp dem, fråga mig inte varför… Vi sprang ut ur tunneln och försökte rätta till cykeln och för att släppa förbi de andra cyklisterna. Cykeln verkade hel och vi började köra uppför, som tur var så var vi på asfalt och hade bara 1 km till vätskekontrollen med sjukvård. Min arm började svullna upp på två ställen och på ett väldigt underligt sätt, jag bara grät för det såg verkligen ut som att ben stack ut fast inte genom skinnet utan under. Vi stannade hos läkaren som direkt sa att jag inte skulle cykla vidare men när han undersökte så kändes det inte brutet, jag har brutit så mycket saker i mitt liv så jag har lärt mig att känna igen när det är brutet. Jag bad att få det lindat hårt för jag kunde inte se armen, då hade jag svimmat.

Det blev långa 27 kilometer till målet och det var många inte så positiva tankar som flög igenom huvudet. Axeln gjorde ont och jag var mest orolig att något var trasigt där, min sko hade gått sönder så det gick inte att spänna, strumpan var trasig, min tröja var det hål i och jag hade inga glasögon. Så det var verkligen en bruten cyklist som körde i mål. När vi kom in på upploppet kom tårarna av lättnad av att jag skulle få kliva av cykeln och få slut på det här eländet! Tankarna gick också till 2 år sedan då jag körde in på samma upplopp med tårar i ögonen men då var det glädjetårar för att vi vann min största seger i min cykelkarriär! Så olika situationer kan vara….

Läkarna väntade redan på mig bakom mållinjen och ambulansen var på väg som skulle ta mig till sjukhuset i Paarl för röntgen. Organisationen på Cape Epic är verkligen helt fantastisk när det handlar om sjukvården, läkaren på vätskekontrollen hade ringt till läkarna vid målet och talat om att jag var på väg och behövde röntgas, allt är verkligen väldigt smidigt! Det som känns lite tråkigt i efterhand är att jag och Mariske inte fick någon bild på oss efteråt, den där klassiska målbilden, och jag fick inte gå igenom den vanliga vägen och få min medalj och ”finishers t-shirt” osv. Inte heller träffa alla vänner som var där och tittade.

Istället fick jag åka ambulans och röntgas. Craig kom dit och hämtade mig och var med mig när vi fick beskedet att inget var brutet! Det var en otrolig lättnad, jag tror inte att jag hade kunnat hantera ett till bakslag just nu, inte som avslut på en vecka som jag redan vill glömma. Det har varit andra småsaker som har varit struliga också och det känns verkligen som att inget har gått rätt.

Jag vill tacka Fairtree för det otroliga stödet jag känt från dem men alla meddelanden och motiverande ord. Tack till Nicole som har masserat oss har varit vår stöttepelare, utan henne hade vi inte fixat det här. Tack till Silverback som har varit med på plats med mekaniker och manager och media team.

Nu glömmer jag den här veckan, tar en veckas ledighet för att bli frisk och hel och sen är det dags att se framåt! Om en månad byter jag kontinent och fortsätter att tävla hemma i Sverige, då kommer jag att vara tillbaka och tävla för ÅBRO igen.