I fredags packade jag och Craig Kodiaq’en och körde ner till Motala för Långlopps-SM. När vi kom fram bytte vi om och stack ut och körde en sväng på banan. Den svenska sommaren visade sig från sin sämre sida och himlen öppnade sig medans vi var ute, det var kanske bra så att jag fick känna på en blöt bana.

Jag var som vanligt nervös då jag så gärna ville behålla den svenska mästartröjan i ett år till. Vi damer fick egen start en minut efter herrar elit och herrar 30 och fyra minuter före herrar 40 och äldre. Det var ett ganska bra upplägg. Tyvärr var vi inte så många till start, bara 8 tjejer. Vi hade ett kortare varv som skulle köras två gånger och sedan ut på ett längre varv. Efter banan fanns två stycken bergspris, efter 14 och 64 kilometer. Åsa och jag satte fart på tävlingen från start och höll tempot uppe, det var tråkigt att det inte var fler tjejer som ville var med och skapa tävling när vi kämpar så hårt för att få damtävlingar, jag hoppas att det kommer att bli fler som vill vara med. Jag gjorde två misstag under loppet, det första var vid första bergspriset. När jag såg skylten med 500 meter kvar gick jag upp på max och öppnade snabbt en stor lucka till de andra, det kändes bra just då men jag tror att jag fick betala lite för det senare. Jag slog av på farten och fyra tjejer kom ikapp. Precis när vi varvade för att gå ut på andra varvet på korta loopen kom herrarna ikapp oss och körde om. Mitt andra misstag var när jag tog i mycket för att gå ikapp herrklungan, där brände jag nog också lite onödig energi. Åsa kom också ikapp och vi satt med en kort bit sist i herrklungan. När vi gick in på en lite längre stig tappade Åsa kontakten med herrarna och jag var bakom henne. Därifrån var vi i stort sett ensamma och hjälptes åt att växel-dra. Åsa kändes väldigt stark och jag funderade mycket hur jag skulle kunna köra ifrån henne. Eftersom jag kunde köra ifrån vid första backpriset så tänkte jag att jag måste försöka göra något på andra backpriset. Så när vi närmade oss Övralid lät jag Åsa dra sista biten till starten av backen och vi gick in i den jämsides. Jag drog på allt jag kunde och på toppen fick jag höra att jag hade närmare 15 sekunder och tänkte att det får bära eller brista och körde på ensam. Jag vände mig om en gång och såg Åsa närma sig men jag körde på och nästa gång jag vände mig om så hade luckan växt igen. Det kändes långt med 25 kilometer kvar och det hade börjat ösregna vilket gjorde att det blev väldigt lerigt och tungkört. Benen började ändå kännas bättre och när jag tittade bakåt såg jag ingen Åsa så när jag började komma in emot Motala kände jag att SM guldet nog var mitt och jag kunde ta det lite lugnare in mot mål. Det var så otroligt skönt att kunna vinna SM för 5e gången i rad! Tack Åsa för en spännande tävling!

Innan start i Falu CK's klubbkläder :-)

I spets längs banan

Svensk mästarinna :-)

Efteråt körde vi hem för att packa upp och tvätta ur all lera ur kläderna och få en god natts sömn. Dagen efter var det dags för Finnmarksturen, så det var bara att ladda om.

Yr.no hade sagt att det skulle regna hela dagen i Ludvika vilket inte kändes så väldigt motiverande efter regnet i Motala. De fick fel för efter att det hade regnat innan start så blev det uppehåll under tävlingen, det var dock fortfarande blött ute i skogen så vi blev ordentligt leriga ändå.

Vi hade gemensam start med herrarna och det gick fort uppför startbacken (den kändes kort efter Transalps) och jag lyckades skaka av mig Åsa redan där. Jag fick slita hårt för att gå med den första stora herrklungan och efter en stund gick det inte längre och jag blev ensam, när jag tittade bakåt så var det långt till nästa klunga och jag befann mig i ingenmansland. Till slut kom det herrar ikapp och de gick om och igen slet jag hårt för att hålla mig på hjul. Efter ca 12 kilometer mötte vi varandra på banan och jag kunde se att Åsa var en bit bakom. Jag försökte att köra på så gott jag kunde och lyckades hålla en liten klunga en bit. Craig var med och körde idag och jag såg honom en bit framför på en grusväg och den klunga jag satt i just då kom ifatt honom precis när vi gick in på en stig, men jag körde sakta och tappade honom och de första i klungan. När vi kom till första stället där jag skulle ta flaska av pappa så frågade han var Craig var, jag trodde att de hade missat honom men jag fick senare höra att han hade kraschat och det var jag som hade missat honom när han stod bredvid banan… Han var okej bara skrapsår. Jag tog bergspriset och fick lite mer energi, men den var inte långvarig och jag körde ensam länge och benen gjorde ont. Jag fick igen lite mer energi när jag passerade min trogna hejarklack med Malin och barnen som varje år står och hejar på samma ställe, det är i botten av näst sista backen så det var välbehövlig energi jag fick! Sista gången jag passerade pappa och brorsan fick jag höra att jag hade 2.40 min ledning vid sista langningen, det kändes skönt att höra det. Sista biten till mål körde jag bara ett jämnt tempo tillsammans med 2 herrar och jag kunde ta min 3e raka seger i Finnmarksturen!

Vid första depån

Craig med skadat knä. Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Målgång på Finnmarken. Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Nu hoppas jag att den här dubbelhelgen har gett en bra boost för nästa helg när det är en av mina favorittävlingar, CykelVasan!!

Tack så jättemycket till Craig och min familj som allt ställer upp till 100% och hjälper mig med allting runtomkring tävlingarna!! Utan er skulle jag inte kunna göra det här! Och ett stort tack till ÅBRO och CBC för allt stöd, hoppas det var en bra ”ölens dag” i fredags!!