På min CV saknades en seger i Birkebeinerittet så efter att varit tvåa där 2015 och 2016 så var jag otroligt sugen på att vinna årets upplaga. Vi åkte som vanligt till Lillehammer på torsdagen och hälsade på Kristin, David och barnen, det är alltid lika trevligt och lilla Erla 8 månader, som vi inte tidigare träffat var så otroligt söt! I år bytte vi ut husbilen och körde Kodiaq istället och bodde med min sponsor Enervit istället, detta då vi skulle köra väldigt långt i helgen (mer om det nedan). På fredag förmiddag cyklade jag och David baklänges på banan upp till Sjusjöen och sista spurtpriset för att där vända och köra de sista 20 kilometrarna av banan. Jag tog något extra varv inne på stadion för att friska upp minnet om den lite annorlunda avslutningen så att jag visste exakt var jag behövde vara först för att ha chans att ta hem segern, jag hade två platser där det skulle vara bra att vara först.
Efter min träning åkte vi till Rena för att sova där natten innan tävlingen. I den här tävlingen måste alla cyklister, enligt reglerna, köra med en 3,5kg tung ryggsäck så jag spenderade lite tid på kvällen med att få till den exakta vikten.
Det var ruggigt kallt på lördagsmorgonen även om solen sken. Det blev svårt att bestämma hur mycket kläder jag skulle tävla i och när vår damstart gick kl 9.20 kände jag mig stel som en pinne. Banan börjar med en backe på 13 km, de tidigare åren har det gått lugnt och fint uppför och det har blivit en klungspurt till första spurtpriset som är på toppen. Det blev annorlunda i år!! Det kom attacker redan efter några minuter, det var mest en landsvägstjej, Ingrid Lörvik, som attackerade och även Borghild Lövseth. Jag hade supersega ben och klarade bara att gå med utan att göra några attacker själv. Till slut hade vi 3 kommit loss och var ensamma. Jag var lite förvånad att Hildegunn inte var med oss, jag hade förutspått att det skulle bli Hildegunn, Borghild och jag till målet! Jag lyckades ta första spurtpriset så benen kan inte ha varit helt dåliga för dagen! Några kilometer senare kom vi till en snabb utförsbacke med en hel del stenar, jag tog det ganska försiktigt nerför men ändå tappade vi Ingrid.
Här fick jag bevis på hur tankar kan spela en ett spratt och svar på frågan jag alltid får efter målgång – när visste du att du skulle vinna? Mitt svar är alltid – efter mållinjen! Det blev verkligen bevisat idag på en tävling som skulle utveckla sig otroligt spännande!
Strax efter att Borghild sagt till mig att vi tappat Ingrid och den där tanken att ”ja vi är loss, det blir vi två till mål idag” tittade jag bak och såg Hildegunn!!! Jag blev förvånad då hon tappat i backen. Vi kom fram till springbacken och alla 3 sprang upp så fort vi kunde och var så gott som jämsides på toppen. Borghild hade ett litet övertag på någon meter och körde på hårt och jag följde efter. Vi tappade Hildegunn i skogen på rötterna och när vi kom ut på nästa grusväg hade vi några hundra meter till henne. Borghild var stark och körde på otroligt hård och jag kände mig seg. Vid nästa spurtpris efter 26 km var vi jämsides och jag förväntade mig att Borghild skulle ta det och vi blev nog båda förvånade när det kom tidigare än väntat, jag hade tur som var först och tog det! Någonstans efter det, runt 30 km, började jag piggna till och känna att benen var med mig igen. Jag måste erkänna att jag tror att både Borghild och jag trodde att vi skulle komma ensamma till mål eftersom vi inte sett några andra tjejer på ett tag och vi samarbetade bra. Inne på en stig (ett avsnitt som var nytt förra året) var det väldigt svårt att komma om både motorcykeln med TV kameran och långsamma herrar som vi kom ikapp… Jag lyckades ta det tredje spurtpriset efter 44 km också. Någonstans runt 55 km fick vi höra att vi hade en lucka på 40 sekunder, det var mindre än jag trodde men det konstiga var att precis efter att vi fått höra det vänder jag mig om och ser en stor klunga bakom oss, däribland Hildegunn och Ingrid, och några fler!!! Va??? Jag blev minst sagt förvånad!! Var kom de ifrån!!
Vi närmade oss Rosinbacken, en 1,5 km lång backe som är hård eftersom den kommer ganska sent. Igen var det Ingrid och Borghild som skötte attackerna uppför och jag hängde på och vi 3 kom loss igen. Det fortsätter att gå uppför därifrån och vi fick till ett bra samarbete och efter att jag och Ingrid hade spurtat ordentligt för det sista spurtpriset (vilket jag också tog) så hade vi en lucka på 1.21 (fick vi höra en bit senare). Nu skulle vi väl ändå hålla undan!! Vi jobbade på bra tillsammans och jag började tänka på en spurt emot dessa två tjejer! Döm om min förvåning när vi körde nerför Balettbacken och jag ser en person passera mig, jag tror förstås att det är en herre men i botten ser jag att det var Hildegunn!! Hon har tagit in 1.21 på de sista 20 km utför! Jag jagar ikapp och sitter på hennes hjul och på första av mina två platser där jag ska vara först passerar jag henne, fast jag vågar inte ta i max redan utan håller bara ett högt tempo. Hon ger sig inte utan passerar mig igen på nästa snabba utförsbacke och i botten får vi bromsa in en aning för några herrar som är i vägen. Hon kommer igång snabbast och har en lucka på ca 2-3 meter, här får jag lägga i en maxspurt för att vara först när vi svänger av på gräset för att gå in i vår egen målfålla (nu kan inga herrar störa längre) jag ligger på absolut 100% av min förmåga och i kurvan hör jag Kristin skrika ”nu kör du Jennie” och jag tar i allt jag har, upp på sista lilla knixen och ner igen och hör Kristin skrika igen, det hjälpte otroligt mycket. Så runt kurvan, jag hör speakerna säga mitt namn och att Hildegunn är precis bakom, och så nerför den lilla grässlänten, härifrån SKA det fungera men jag vet att Hildegunn aldrig ger upp. Jag går runt sista kurvan och ser mållinjen och öser på allt jag har! Sån otroligt skön känsla att gå över mållinjen först!!! Jag var superglad efteråt över att ha tagit min första seger i Birkebeinerittet!!
Här kan du se videon på våra sista 9 minuter i tävlingen :-)
Ska jag vara helt ärlig så var Hildegunn närmare än jag trodde, nu när jag ser videon;)
Spurten! Foto: Trond Kvale
Nöjd efteråt! Foto: Kristin Roset
Eftersom det var 25 årsjubileum så var det fest och prisutdelning på kvällen men tyvärr hade vi blivit informerade om detta lite för sent och jag hade anmält mig till Alliansloppet i Trollhättan på söndagen, så jag fick ursäkta mig och vid kl 14 satte vi oss i Kodiaqen och körde de ca 5 timmarna som det tog att komma till Trollhättan.
Alliansloppet MTB kördes för första gången i år, de arrangerar Nordens största rullskidstävling på lördagen och kör nu alltså igång med MTB också, jättekul tycker jag!
Vi fick egen damstart kl 10.30 och även om vi inte var många tjejer på startlinjen så blev det en bra tävling. Det är inte ofta jag kör en tävling helt utan att veta något alls om banan så på uppvärmningen rekade jag och Nellie de sista 3-4 kilometrarna så att vi skulle veta lite och banan var 2 varv på en 31 km lång bana, så andra varvet visste man vad som väntade. Vi hade ett bergspris i början, jag visste inte exakt var det var då jag hade fått höra 5,5 km vilket inte stämde. Louise satte hög fart när vi började klättra men eftersom det är riskabelt att sitta bakom i fall att bergspriset dyker upp utan förvarning så gick jag om och la mig i tät. Efter ca 7 km kom det en skylt där det stod Bergspris 300 m, jag ökade tempot och strax innan jag var framme tittade jag bakåt och såg att jag hade en stor lucka. Efter bergspriset väntade jag in Åsa, jag kände inte att det var någon ide att köra så långt ensam. Louise kom ikapp oss också och vi samarbetade bra. Banan var ganska teknisk och eftersom det hade regnat hela natten så var det halt och lerigt, det var väldigt bra träning och det var riktigt skoj. Med ca 8-9 km kvar på första varvet tappade vi Louise på ett väldigt tekniskt parti. Jag och Åsa kämpade vidare tillsammans. Jag funderade på att försöka gå loss på samma ställe där vi tappat Louise på första varvet då jag kände att jag hade ett litet övertag i styrkan men där satte Åsa in en liten stöt för att vara först på det tekniska. Då tänkte jag att det får bli en spurt istället. Men så kom jag först in på en stig lite senare och märkte att hon släppte någon meter så ute på nästa grusväg som hade en kort kort backe tryckte jag på lite extra och fick en liten lucka. Jag tänkte ”om hon bara tappar några meter till nu så” och tryckte på lite extra och kom loss. Det var skönt att kunna komma solo till mål!
Det var en fin och rolig bana och kul att få var med på första upplagan av Alliansloppet, det kommer att bli en jättefin tävling i framtiden!!
Efter tävlingen var det dags för lite bilkörning igen, det är tur att jag har en så bra bil!! Ca 5,5 timmar senare var vi hemma i Falun igen! Tack pappa för att du varit chaufför hela helgen och mamma för fixandet av mat och langning!
Kul med lera :-)
Mamma och pappa hejar på vid målgång! :-)
Med Åsa efter loppet!
Prispallen med Åsa och Louise