Vilken resa det har varit de senaste 7 dagarna under Cape Pioneer som för första gången hade fått UCI status och tilldrog många internationella toppcyklister!

Jag körde tillsammans med Robyn De Groot, som jag körde Sani2C och PE2Plett med tidigare i år, vi kör väldigt bra ihop och vi behöver inte prata mycket under loppen utan vi förstår varandra! Det är i svåra situationer som man verkligen ser om man kör bra som ett lag och det fick vi erfara den här veckan, det började med stora framgångar och slutade med några kämpiga dagar. Det här är vad som hände:

Dag 1: Prolog 15km vid Buffelsdrift #BuffelsBattle

Vi startade kl 12, mitt på dagen när det var som varmast! Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös vid starten, min puls var redan uppe på tävlingspuls när jag stod i startblocket! Vi drog iväg och min adrenalin gick ut i benen och jag körde iväg som en kanon! Jag fick betala för det mot slutet. Vi gick ut som sista damlag och efter någon kilometer passerade vi laget som gått ut framför oss, efter ca 6km passerade vi laget som skulle bli vårat hårdaste motstånd under veckan, Cathrine Wiliamsson från England och Alice Pirard från Belgien. Vi klarade de tekniska bitarna fint och med någon kilometer kvar passerade vi laget som startade 3 minuter före oss, Yolandi Du Toit från Sydafrika och Aurelie Halbwachs från Mauritius. Vi gav allt på slutet och vann prologen med 19 sekunder före Cherise Standar och Candice Neethling. Kul att starta tävlingen på riktigt i ledartröjor!

Start!

Dag 2: Etapp 1, Oudtshoorn till Calitzdorp, 100km, 1600 meters klättring #RedstoneRumble

Vi packade allt för 5 nätter i en husbil och cyklade iväg till starten i centrala Oudtshoorn, det var soligt och fint och skulle bli en varm dag, till skillnad från den här etappen förra året vilket var det lerigaste jag någonsin cyklat i, så vi var tacksamma för värmen! När ledarbilen släppte oss var tävlingen i full gång och det var hård körning från start. Vi kom iväg som första damlag men lyckades inte hitta någon bra klunga att sitta i och snart kom Cathrine och Alice ikapp oss och vid ett ställe där banan möttes såg vi Theresa Ralph (min Epic partner) och Esther Suss inte många sekunder bakom oss. Vi la in en extra växel och lyckades köra ifrån båda lagen. Vi såg Cathrine och Alice en gång till under banan så vi var tvungna att köra på hela tiden eftersom vi inte visste hur långt bakom de var. Mot slutet hade vi en riktigt tung uppförsbacke med en teknisk utförskörning innan de sista 15 sista kilometrarna på grusväg. Det svåraste idag var att avgöra hur mycket energi som skulle spenderas eftersom morgondagens etapp var den viktigaste på hela veckan! Vi vann dagens etapp med ca 4,5 minuter över Cathrine och Alice.

Dag 3: Etapp 2, Calitzdorp till toppen av Swartberg pass, 87km, 2700 meters klättring #SwartbergShowdown

R125.000 (9000 euros) i första pris på dagens etapp!! Inget för andra platsen! Det sägs att det är den etappen (eller endagstävling) med störst prissumma i MTB i världen. Självklart var vi lite extra nervösa eftersom vi hemskt gärna skulle vilja vinna den här etappen! För att vinna var vi tvungna att vara först uppför den sista backen på 10km med 1200 meters klättring som avslutas med en snittlutning på ca 12-15% de sista 3 kilometrarna!

Dagen startade med ca 20km på en grusväg, hela klungan höll ihop hela vägen och det var nog bra för mina ben för de värmdes upp bra och jag kände mig stark när vi började klättra uppför stigarna över första berget. Vi körde ifrån de andra tjejerna samtidigt som vi försökte att inte bränna för mycket i början ifall att de andra skulle komma ifatt innan den långa backen till mål, det var mycket klättring som skulle göras innan vi kom dit! Vi tyckte att vi körde på bra både uppför och utför så vi blev lite förvånade när vi såg Cathrine och Alice strax bakom oss vid ett parti där vi var tvungna att gå. Vi körde på lite över vår förmåga i en utförsbacke för att komma iväg från dem, ibland får man chansa lite:-) Det blev också lite nervöst när Robyn talar om att hon inte hade någon bakbroms kvar!!! Hon gjorde det bra som körde utan bakbroms resten av dagen! Efter sista vätskekontrollen var vi helt ensamma och var nervösa att de andra skulle komma ifatt bakifrån med herrar eller något liknande och vi började fråga alla om någon hade någon tidsrapport åt oss. Vi fick höra 4 och 5 minuter lite här och där, det kändes bra även om det skulle vara lätt att tappa så lite. Jag försökte att inte tänka på prispengarna som väntade på toppen samtidigt som det var svårt! De sista branta kilometrarna var ren pina men värt precis allt när vi gick över mållinjen som segrare av den historiska etappen med de största prissumman hittills för en enstaka etapp!! Mina ben krampade nå helt otroligt där uppe samtidigt som vi inte kunde sluta le och skratta och inte förstå att vi faktiskt hade fixat den här uppgiften!! Cathrine och Alice kom i mål ca 7 minuter efter oss vilket betydde att vi hade kört uppför fortare än dem.  Nu gällde det bara att vi körde klart hela etapptävlingen för att få pengarna…

Swartberg pass

- Vi klarade det!!!!

Dag 4: Etapp 3, Prins Albert till De Rust, 107km, 1500 meters klättring #MeiringsMagic

Den här dagen hade vi bestämt oss för att ta det lite lugnare, vi skulle ha en återhämtningsdag för att ladda batterierna igen inför nästa dag som skulle bli tävlingens tuffaste! Vi började på en platt grusväg igen och jag satt bra med i klungan men efter ca 9 kilometer delades det upp och Robyn hamnade i andra klungan, jag gick ner dit och där var också Cathrine och Alice och även Theresa och Esther, vi körde tillsammans ganska länge tills det blev mer tekniskt och hårt, där lyckades vi köra ifrån de andra! Vi var ensamma förbi första vätskekontrollen men strax efter när vi närmade oss första riktiga klättringen kom en stor klunga ikapp oss och där satt de andra damlagen, trist! Theresa och Esther hängde inte med uppför så vi såg inte dem mer men vi körde däremot tillsammans med Alice och Cathrine resten av etappen. Både jag och Robyn hade några dalar med energin så vi bestämde oss för att vara nöjda med att sitta i samma klunga som de andra och gjorde inga försök att komma loss. De sista 15 kilometrarna gick igenom Meirings port, en av de vackraste vägavsnitt i världen, går inte att beskriva med ord utan det måste upplevas! Vi satt i en klunga med ca 10-14 personer och jag sa till Robyn att vi måste sätta in en landsvägsspurt, vi kommer ju trots allt både från en landsvägsbakgrund:-) Först var Robyn lite uppgiven men bestämde sig för att i alla fall prova, jag drog igång första och hon hängde på! Det blev en bra bild när vi båda tittar bakåt samtidigt för att se vart vi hade motståndet! Så det blev en fjärde etappseger på raken!

Bilden som fick namnet "The famous look back"

Dag 5: Etapp 4, De Rust till George,  109km, 2500 meters klättring #KammanassieKanon

Dagens sträcka var förra året uppdelad i 2 etapper! Det kändes lite grymt att vi i år skulle köra det som en etapp och dessutom så regnade det och var kallt när vi startade. Jag kände direkt att Robyn inte var sig själv idag när hon i början sa att det var hårt när vi satt i en klunga där det inte gick så fort. Alice och Cathrine körde ifrån oss i den första långa uppförsbacken redan innan vi kom till Kammanassi vilket var dagens hårdaste avsnitt, vi gick uppför ganska länge och Robyn gillar inte att gå, vi håller ju på med cykel;). Vid första tekniska zonen fick vi veta att vi var ca 3,5 minuter efter så än fanns det hopp, men ute på de långa öppna grusvägarna orkade inte Robyn sitta med de personer som körde förbi oss och hon var helt tom på energi. Nu var det bara att försöka minimera förlusten och göra det bästa av situationen, som tur var kände jag mig starkare för dagen och satt framme och drog så att hon kunde sitta på hjul. Vid nästa vätskekontroll fick vi höra att vi nu var ca 8 minuter efter. Vi hade fortfarande ca 50 kilometer kvar… Vi klättrade uppför en lång teknisk backe och strax efter att vi har börjat köra nedför på andra sidan stannar Robyn framför mig och säger att hon tror att hon har punktering… Mycket riktigt så är det ett hål i sidan av bakdäcket. Vi försöker först med en plugg men det fungerar inte och när vi börjar skruva ut snabbkopplingen så går den sönder, vi fick använda en insektsnyckel för att skruva ut den, vi fick av däcket och i med slangen, på med däcket, bomba och på med hjulet. Det var kallt och vi hade inte mycket energi så allt tog en himla tid. Jag vet inte hur länge vi stod där med kändes som minst 15 minuter, både Esther och Theresa och Cherise och Candice körde förbi oss medans vi stod där. Vi kom igång igen och det var himla kallt (där tror jag att jag fick min förkylning). Efter ett tag säger Robyn att hjulet känns konstigt och när jag tittar på det så vobblar det ganska mycket, vi kör försiktigt i ca 20 kilometer till nästa tekniska zon, det fanns dock inget nytt bakhjul och vår mekaniker som var där sa att det inte var någon fara utan vi kunde köra på det så. Det var en kombination av allt som gick fel idag och vi kom i mål 38 minuter efter Cathrine och Alice som därmed tog över de rosa tröjorna från oss, det var förstås trist men sånt händer i den här sporten.

Det var blött, lerigt och kallt på eftermiddagen och jag började känna mig hängig mot kvällen och vid läggdags hade jag riktigt ont i halsen. Jag hoppades på ett mirakel under natten men det hände inte…

Lera på campingplatsen....

Dag 6: Etapp 5, George till Louvain (Herold),  51km, 1200 meters klättring #MontagueMettle

Jag vaknade upp med en svullen hals och hade svårt att svälja, jag var glad över att dagens etapp hade blivit förkortad eftersom de stigar vi skulle startat med var för blöta och leriga för att köra på. Starten blev försenad till 9.15 och etappen endast 51 kilometer lång. Vi startade med Montague pass och det gick förvånansvärt bra uppför, på toppen var vi precis bakom både Cathrine och Alice samt Cherise och Candice som hade fått bra fart på slutet, vi kom ifatt dem utför och satt med i klungan. Min energi började ta slut och jag hängde med på snöret på platten och så fort vi kom till några branta backar så kändes det som jag åkte bakåt istället för framåt. Jag kände som att min kropp tryckte på ”av knappen” för helt plötsligt ville den inte vara med alls och när Theresa och Esther körde förbi kändes det som om jag stod still… Den sista kilometern kändes som en mil och när vi till slut gick över linjen så föll jag ihop av utmattning! Efter en stund reste jag på mig men svimmade och blev liggandes ett tag till… Jag fick hjälp med att duscha och sen blev det ett besök hos doktorn för att göra en massa tester. Jag måste säga att de har bra läkare ute på varje tävlingsplats! Det var inget mer fel än en väldigt infekterad hals, så inte mer att göra än att äta och sova vilket jag försökte med hela eftermiddagen.

Dag 7: Etapp 6, Louvain till Oudtshoorn, 87km, 900 meters klättring #ChandelierChampagne

Jag mådde inte alls bra när jag vaknade, så nu fanns det endast en enda sak kvar att göra, att helt enkelt bara korsa mållinjen i Oudtshoorn, även om jag måste säga att det kändes som en otroligt stor uppgift just den här dagen! Det kändes fel att sitta på en cykel när jag mådde som jag mådde och jag tror att någon ovanför talade om för mig att vi skulle ta det lugnt på dagens lopp för bara 300 meter från start fick jag en stålvajer intrasslad i framhjulet och vi fick stanna och försöka krångla ut den, detta betydde förstås att vi nu istället startade med killarna där bak i ledet, kanske där vi hörde hemma för dagen! Robyn var en superbra partner idag och hjälpte mig så mycket hon kunde, hon såg hela tiden till att jag satt på hennes hjul eller på någon stor killes hjul så jag fick bra drag, i uppförsbackarna puttade hon på mig och om någon var i vägen sa hon ifrån. Det är i sådana här situationer som det märks om vi är ett bra lag eller inte. När allt går bra och rullar på är det lätt att köra ihop med vem som helst men i svåra situationer gäller det att ha en stöttande partner vid sin sida!

Även om vi ”bara” skulle ta oss i mål idag så önskade vi förstås (vi är ju tävlingsmänniskor) att vi skulle kunna behålla andra platsen i totalen också, vi hade 25 minuter ner till Theresa och Esther som låg 3a. Så allt vi ville veta vid tekniska zonen var hur långt efter dem vi var, inget annat hade någon betydelse. Vi fick höra 5,5 minuter, det kändes bra men när vi körde genom Chandiler reserve gick det så sakta för mig att folk som vi vanligtvis aldrig ser i en tävling körde ifrån oss hur lätt som helst, jag kunde knappt ta mig uppför! Vi kom i mål ca 11 minuter efter Theresa och Esther och det var en total blandning av lättnad, lycka, glädje, utmattning och stolthet att vi faktiskt fixade det här! Vi vann en andra plats och vi vann den största etappen och den kombinationen gjorde att vi kände oss som vinnare!! Det var otroligt kul att se Andy och Scott från min sponsor CBC på mållinjen och jag kunde se att de var lika stolta över mig som jag var att representera dem!

Craig representerade CBC i herrarnas solo klass, vilken var en av de tuffaste klasserna i år med 58 tävlande, han hade också bra dagar i början men några tyngre mot slutet och han blev totalt 10 i sin klass. 

Tack till Cape Brewing Company och Robyns sponsor Biogen Toyota som alla gjorde detta möjligt för oss!! Utan er kan vi inte göra de här sakerna! Också stort tack till Pronghorn för min lätta cykel, Powerbar för min tävlingsbränsle, continental däck för ännu en etapptävling utan punktering (på min cykel), GripGrap som gör att mina händer har en bekväm resa och Rudy project som skyddar mitt huvud och ögon!

Om någon ska till Oudtshoorn kan jag varmt rekommendera att bo på La Pension Guest house, jag har sällan sett så trevliga och hjälpsamma värdar!! Helt fantastiska!  Vi bodde här de första 2 dagarna i Oudtshoorn och den sista kvällen efter tävlingen! 

Big Shot Media TV production - Prologue 

Big Shot Media TV production - Stage 1

Big Shot Media TV production - Stage 2

Big Shot Media TV production - Stage 3

Big Shot Media TV production - Stage 4

Big Shot Media TV production - Stage 5

Big Shot Media TV production - Stage 6