Jag var nervös på ett helt annat sätt än vanligt inför lördagens tävling, och kände en liten oro. Igår var det precis ett år sedan jag föll och drog av två av de tre baksidalårmusklerna, det hände under MTB tävlingen som gick i lördags och under veckan har många sagt till mig ”ska du verkligen köra den tävlingen igen”. Mitt svar var ”Självklart!”. Det var ju inte tävlingens fel att jag föll. Samtidigt så är det klart att tankarna fanns där att tänk OM något skulle hända igen så här nära Epic. När jag åkte till tävlingen och värmde upp och sedan stod på startlinjen så var det som att förra årets dag spelades i mitt minne, jag kunde minnas precis allt som om det var igår, vem jag värmde upp med, hur jag kände mig, osv. Och sen allt efteråt och besvikelsen att inte kunna köra Epic…. Jag gjorde allt för att försöka fokusera här och nu och köra tävlingen som vilken tävling som helst.
Det var många bra tjejer på startlinjen och det gick snabbt från starten tillsammans med många av herreliten som också körde sitt sista genrep inför Epic! Jag fick ingen bra start och kände att jag hade svårt att komma igång. Candice och Mariske kom iväg strax framför mig och jag lyckades precis komma ikapp efter första lilla uppförsbacken men sen kunde jag inte hålla dem längre. Efter ca 10 km såg jag Katie bredvid mig och snart körde hon förbi och lämnade mig, det har aldrig hänt tidigare att hon kört ifrån mig så jag började undra lite vad som hänt med mina ben. När jag inte längre såg Katie kom en till tjej och körde i samma lilla klunga som mig, jag kände inte igen henne! Jag hoppades på att min dieselmotor skulle kicka in snart och tänkte att den andra tjejen och Katie kan nog inte hålla ett högt tempo hela tävlingen. Vi kom snart ikapp Katie och vi tre tjejer körde tillsammans ganska länge. Vid en vätskekontroll fick jag höra att vi var 1.20 efter, jag undrade om det var efter Candice eller Mariske, jag hade sett tidigt att Candice hade kört ifrån Mariske. Jag kan den här banan väl så när vi kom till ett längre stigparti körde jag in först och hoppades på att de andra skulle tappa, någonstans där tappade Katie men den andra tjejen bet sig fast på mitt hjul. En kille körde om oss och sa att vi var före Mariske, hon hade kört fel.
Vid nästa vätskekontroll fick jag höra att vi var 1.40 efter och nu var det ju säkert att det var efter Candice. Det kändes bra i tävlingens längsta backe men fortfarande blev jag inte av med tjejen som satt på mitt hjul. Efter ett stigparti kom Mariske tillbaka och när hon körde om hade jag inget alls att ge utan hon bara passerade som om jag stod still! Strax efter tappade till slut den andra tjejen och då jag blivit av med henne och Mariske försvunnit gick luften lite ur mig och jag började tappa mer och mer. Med ca 3 kilometer kvar fick jag en konstig känsla i kroppen och när jag passerade platsen där jag föll förra året var det som att jag knappt kunde cykla, det blev på något sätt ganska känslosamt och därifrån var det bara att ta det försiktigt till mål. Den sista biten var det som att benet mindes hur ont det gjorde att köra de sista kilometrarna förra året…
Det blev en tredje plats vilket är helt okej och jag är väldigt väldigt glad att jag kom i mål hel och kunde cykla i går också! Samtidigt är jag besviken på min prestation och att jag inte kunde hänga med Candice och Mariske och tävla med dem.
Nu är det precis 2 veckor kvar till Cape Epic och jag ser verkligen fram emot att få stå på den där startlinjen på prologen och vara så där riktigt nervös. ;)
