Förra helgen blev det ju ingen tävling då smärtan i svanskotan var för stor. Det har blivit aningen bättre under veckan även om dagarna har gått upp och ner och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag bestämde mig för att åka till Finnmarksturen i Ludvika för att undersöka hur svanskotan skulle må om jag tävlade. Jag hade bestämt mig för att kliva av om det gjorde för ont. Alla som tävlar vet ju förstås att det gör man oftast inte, utan fullföljer även med smärta…
Det började ösregna precis som starten gick och det var en väldigt lång master start och jag hamnade längre och längre bak i fältet, kraschen för 2 veckor sedan fanns färskt i minnet, när vi kom till backen där fältet släpptes såg jag inte ens täten. Jag tror jag låg 6a bland tjejerna och körde om 2st i början av backen. På toppen kunde jag se Angelica och Emmy som satt i en klunga men jag kunde inte komma ikapp. Ann hade redan försvunnit. Efter ett tag körde jag om Angelica som stod med en punktering. Till Emmy var det hela tiden ca 30 sekunder och när vi hade kört halva banan kom jag ikapp henne, fast vi var då i en stor klunga på ca 30 personer och det blev utspritt uppför en backe och jag fick inte ner kraften i benen och halkade efter.
Jag körde största delen av andra halvan helt ensam och kämpade så gott jag kunde utan att mycket hände och slutade på en 3e plats efter Ann och Emmy. Det var med blandade känslor, jag var nöjd med en pallplats med tanke på omständigheterna samtidigt som jag var lite besviken på att det inte kändes bättre i svanskotan…
Det är jättekul att tävla i Ludvika eftersom det känns lite som ”hemmatävling” för mig eftersom jag växte upp i Smedjebacken och känner mycket folk i Ludvika, det var många som hade kommit ut längs banan för att kolla och hejade på mig, tack för alla motiverande hejarop!!
Craig var också med och tävlade och slutade på en stark 7e plats efter att ha startat i 3e led och en krash, bra kört!
Craig och jag före....
...och efter
Kämpandes med 10km kvar
Pallen med Emmy, Ann och jag