Jennie Stenerhag

Senaste nytt

3Epic i Italien - genrep för VM 2018

2017-09-05

Jag är tacksam över att jag har en så snäll sponsor som gjorde det möjligt för mig att åka till Auronzo di Cadore i Italien för att köra tävlingen 3epic eftersom den kommer att vara VM i långlopp nästa år. Jag mötte upp med Craig på Arlanda förra tisdagen och på onsdagen flög vi till Zurich där vi hyrde en bil och tog oss till Auronzo. I torsdags vaknade vi upp till strålande sol och värme och vi tog cyklarna för att köra ut och lära oss hitta i området. Vi hittade starten av banan och körde de första 20 kilometrarna. Där vände vi och körde de sista 20 också. Det skulle finnas 3 klättringar inom de sista 20 km, det hade jag sett på banprofilen, men jag trodde nog inte att de skulle vara så brutala! Jag hade en 32 klinga på min Eagle och hade behövt lättare för att ta mig uppför första backen, andra backen var brant men cyklingsbar och den tredje kan jag aldrig tänka mig att ens elitkillarna kunde cykla uppför. En av de tre nedförsbackarna var så brant och stenig att jag inte vågade cykla ner…. Jag kan säga att vi var ute lite längre än planerat på den rundan!

Efter sol kommer regn och det ösregnade i stort sett hela fredagen, det blev en cykeltur på banan men bara de enklare partierna, jag började bli orolig för tävlingen med tanke på hur kallt det skulle bli på toppen av bergen när det regnade och hur halt det skulle bli i leran, jag hade ju bara sett några av utförsbackarna och det fanns säkert värre. Banan startade på 860 meter över havet och högsta toppen vi skulle upp på var ca 2200 meter över havet.

Craig var anmäld till tävlingen men hade varit sjuk så han bestämde sig för att inte köra i det här vädret. Så han fick sköta langningen åt mig och Ariane som också var där.

Det regnade fortfarande när vi klev upp på lördagsmorgonen men vi hade turen på vår sida och det slutade regna någon gång under tiden som jag värmde upp. Det var lite kaos i organisationen och när vår starttid passerade så hade vi inte blivit uppropade än. Ingenting sades på engelska så vi stod mest där och såg frågande ut. När startskottet gick var jag inte beredd heller så fumlade mig iväg ;) . Vi hade damstart 1 minut efter herreliten och det fungerade perfekt, även om det var lite farligt de första kilometrarna genom stan då vi inte hade någon motorcykel framför oss och det var cyklister, bilar, folk, hundar osv på gatorna som inte visste att vi kom i tävling!!

Det blev en relativt lugn start och vi körde i klunga. Första attacken kom av Italienska mästarinnan i första skogspartiet som följdes av en brant backe. Vi jagade ikapp och var en liten klunga på 6 tjejer som gick förbi första vätskekontrollen tillsammans, 2 tjejer anslöt till oss och det var de 8 det skulle handla om resten av tävlingen. När vi började den långa klättringen upp till Misurina satt jag först på hjul på 2 italienskor men de kom iväg och jag satt i en liten klunga med Ariane, Christina och Angelika. Vi hade tappat Katazina (tjejen jag spurtade med på EM förra året och alltid träffar på VM) och en Polska. Jag satt med ett tag men någonstans runt 30 kilometer blev jag tvungen att släppa. Jag kunde se hur Ariane också släppte Christina och Angelika framför. Jag kom till Craig första gången och fick höra att jag var 1 min efter Ariane och 3 min efter ledarinnan. Det blev brant och alla gick en bit, sen kom vi till en fin och rolig stig innan en 2 km klättring som gick rakt upp till Col di Verde. Polskan kom och körde om mig och jag var lite rädd för att gå för hårt eftersom det fortfarande var långt kvar. Vid nästa utförsbacke försökte jag köra på för att kanske komma ikapp, men det gick inte. Det blev en utförsbacke som var hal som is och det var vissa partier där jag fick springa, det var svårt att få i pedalerna med all lera under skorna. Ändå tyckte jag att jag kunde köra mer än väntat av allt det branta.

Jag passerade Craig igen för en ny flaska, han sa bara ”keep going” och inga tider, så jag anade nog att jag var rätt långt bakom och uppför nästa långa backe försökte jag bara komma in i en bra rytm och körde på. Någonstans här började vi ha mycket motionärer framför oss och efter att jag nått toppen och började köra utför in på en stig så blev det ett problem, det var folk överallt. Jag var på något sätt inte riktigt i ”race mode” och hade svårt att pressa mig förbi. Lite senare hör jag en tjejröst bakom mig som skriker hela tiden, det var Katazina som kom ikapp. Jag körde länge tillsammans med henne och då gick det fortare och hon skrek på folk hela tiden så att vi kunde passera, det hjälpte nog att hon pratade Italienska. Jag måste säga att alla var snälla och gick åt sidan, jag skulle nog ha ropat mer när jag var ensam också. Vi körde tillsammans hela vägen tills vi kom till samma väldigt leriga stig efter Col di Verde (den här sträckan körde vi två gånger) där försvann Katazina då hon var snabbare än mig i leran. Det var en ca 14 km lång utförslöpa som tog mig ca 35 minuter!! Återigen sprang jag på vissa ställen och ibland var det bara att låta cykeln glida utför och hoppas på det bästa!

Jag passerade Craig i botten av backen och fick en ny flaska, jag fick höra att jag hade 20 sekunder upp till 6e platsen och härifrån kände jag igen mig från i tordags och visste vad som väntade! Jag passerade en av italienskorna och det gick bra uppför backen som vi fick gå i torsdags, den här gången cyklade jag upp. Utförsbacken som jag hade haft lite vånda för gick hur bra som helst! Jag hade kört värre saker tidigare under loppet! Jag måste säga att det nog är första gången som jag kört utför i ca 200 meter med sadeln bokstavligen i magen hela vägen!! Vi har inte några sådana backar att öva på hemma i Sverige… Jag kom i mål som 6a, 29 minuter efter Christina som vann och 25 minuter efter Ariane på andra platsen. Jag hade tappat 5 minuter mot Katazina som hade passerat polskan. Visst var jag lite besviken på resultatet samtidigt som jag hade bestämt mig för att inte titta på resultatet eftersom syftet med att komma hit var att se banan och jag var otroligt nöjd med de saker jag hade kört utan att krascha och jag kände att jag nog hade utvecklats som cyklist bara på de 6 timmarna jag var ute! Inte ofta jag har möjlighet att träna på så hala förhållanden! Det blir en tuff tävling nästa år på VM om de behåller den här bansträckningen!

Vi hade otrolig tur med vädret, det började regna precis när jag gick i mål!! De sa att det skulle vara prisutdelning kl 15 och de första 10 skulle få pris. Jag och Ariane bytte snabbt om (hann inte duscha) sen satt vi och väntade till kl 16 i kylan på prisutdelning och efteråt var vi tvungna att stå i kö för att visa licens och skriva på något som vi inte visste vad och det tog jättelång tid. Sen cykla tillbaka till boendet på skitig cykel (ville inte lägga den i hyrbilen) så det blev dusch runt kl 17.30, jag var kall som en isbit!!!! Det hade varit en lång dag….

Dagen efter tävlingen körde vi lite mer på banan, dels den 14 km långa utförskörningen, det var bra att se den igen! Igår åkte vi vidare till Livigno där vi ska vara i ca 1 vecka för att jag ska vänja mig vid den höga höjden som väntar nästa vecka när Swiss Epic drar igång! Jag var här i Livigno 2003 fast för skidåkning, då såg allt väldigt annorlunda ut!