Transalps 2017, 545 km – 18000 meters klättring!!

Transalps har länge funnits med på min önskelista! Jag och Esther har pratat om att köra den här tävlingen tillsammans långt innan Cape Epic men tidigare år har det alltid kommit något i vägen, oftast ett SM eller ett schweiziskt mästerskap. Förra året fick inte Esther tillåtelse för sitt lag att köra men så här i efterhand var det tur eftersom jag satt med brutna revben vid tidpunkten för Transalps förra året.  Så till slut var det dags för oss att i år köra den här tävlingen tillsammans och efter att ha vunnit Cape Epic tillsammans så såg vi fram emot den extra mycket.

Tyvärr hade jag varit sjuk i ca en vecka innan start och kände fortfarande av förkylningen lite dagen innan start, så jag måste säga att jag var nervös.

Etapp 1 Mayrhofen till Brixen, 105 km – 3119 meters klättring

Vilken brutal start!! 32 kilometers klättring med 1700 höjdmeter direkt efter masterbilen släppte oss när vi kommit igenom byn Mayrhofen där starten gick i Österrike!! Det tog oss 2 timmar och 7 minuter att komma uppför startbacken! Helt plötsligt fick ordet startbacke en helt annan innebörd än tidigare, efter det här kommer jag inte tycka att vi har startbackar hemma i Sverige ; ) Väl uppe på toppen på ca 2300 meters höjd så var det bara att hålla i bromsarna för det gick ruggigt fort utför på grusvägarna. Det gick i stort sett utför i 38 kilometer vilket vi avverkade strax under timmen! Bara för att komma till botten av nästa berg och så var det dags att klättra uppför i lite drygt en timme igen! Där någonstans i den andra klättringen tappade jag all kraft och vi blev omkörda av lag efter lag, däribland 2 svenska herrlag. Senare på kvällen tittade jag i startlistan och hittade att vi var 27 svenskar som körde tävlingen, jättekul att ha så många andra svenskar här! Vi kom till slut i mål i Brixen efter 5 timmar och 20 minuter och jag måste säga att jag var helt slut!

Vi hade nära till hotellet och jag fick en bra massage och mat så att jag kunde återhämta mig. Det var en fin liten Italiensk stad vi kommit till, fast jag vet inte riktigt var vi åkte in i Italien.

Före start i Mayrhofen 

Första langningen 

Etapp 2 Brixen till St. Vigil, 63 km – 2668 meters klättring

Om gårdagens startbacke var tuff så var den här dagens ännu tuffare!! Direkt från start tog vi oss uppför en 20 kilometers backe med 1600 meters stigning, den tog oss 1 timme och 45 minuter! Den var brantare än gårdagens och riktigt tung för min del. Många av lagen som igår passerade oss i andra klättringen passerade oss idag redan från början. Som tur var hade jag en tålmodig och bra partner som väntade på mig! Vi fick belöning med lite stig utför och otroliga utsikter, men sen kom det en väldigt lång sträcka på asfalt som inte var så rolig, både ner och upp. Utförskörningarna var snabba och branta och mina bromsar började skrika så det gjorde ont i öronen och både bromsbelägg och bromsskiva fick bytas efter dagens etapp, jag tror att cykeln också började sakna plan mark…

Strax efter första klättringen, otrolig utsikt! Foto: Markus Greber

Etapp 3 St. Vigil till St. Christina, 65 km – 2461 meters klättring

Starten på den tredje etappen passade mig lite bättre, i 30 minuter gick det lätt uppför på en asfaltsväg vilket betydde att herrklungan höll ihop och vi kunde sitta med där ganska bekvämt, det blev en perfekt uppvärmning. När vi gick in på en grusväg och påbörjade en ca 40 minuters ganska brant klättring så kändes mina ben riktigt bra (i jämförelse med tidigare 2 dagar) och jag kände att det skulle bli en bra dag! Uppe på toppen fick vi en bit med härlig platt cykling på stig, det var riktigt fint! Men så kom en 1,4 kilometers backe utför där vi var tvungna att gå (det var förbjudet att cykla även om det var någon bit här och var där det gick att cykla) och det förstörde nog mina ben lite för det gick bra tills vi kom till nästa klättring där min kropp började säga ifrån igen. Vi körde uppför backen till Grödnerjoch vilket var första utförsbacken på VM banan 2015 så jag visste precis vad som väntade! Vi körde nerför en stig som jag kände igen sedan de 3 veckorna jag och Craig spenderade i Val Gardena innan VM det året och det var skönt att känna igen något här. Jag hade tyvärr inget alls att ge i sista backen upp till Passo Sella och jag svor inombords över att jag hade kvar min 34 klinga fram när det var så brant. Den byttes till en 32a den eftermiddagen! På vägen nerför Passo Sella tog skyltarna slut och det var hundratals vandrare där uppe och vi hade ingen aning vart vi skulle ta vägen, det var dock lite typiskt den här tävlingen att inte skylta så bra. Vi chansade på att köra ungefär samma utförskörning som vi avslutade VM med eftersom vi skulle gå i mål i St. Christina (VM gick i mål i Selva Gardena vilket är grannbyn) och till slut hittade vi skyltar igen.

Det var jättekul att komma tillbaka till Val Gardena, det är en av de vackraste platser jag varit på och jag trivs otroligt bra där. Vi hade bokat ett hotellpaket via Transalps organisationen och varje dag var det lite av ett lotteri vilket hotell man hamnade på. Den här dagen hamnade vi på ett jättebra ställe vilket var precis mittemot lägenheten jag och Craig bodde i för 2 år sedan, så jag kände mig lite hemma : )

Grödnerjoch

Målgång i St.Christina. Foto: Markus Greber & Miha Matavz

Efter målgång med Hansjörg och Hanna

Etapp 4 St. Christina till Kaltern am see, 98 km - 3001 meters klättring

Starten gick oftast inne i små byar eller i en stad och det var svårt att värma upp, den här dagen hade jag önskat att benen var varma! Efter ca 20 sekunder gick vi in i en väldigt brant backe! Första kilometern av etappen hade en lutning på ca 13% vilket är tungt direkt från start! (det kan jämföras med Långa Lugnets första kilometer som har 7% lutning). Ändå kändes den här starten snällare än de flesta dagar då det ”bara” var 12 km tills vi fick en lång utförsbacke! Det gick lite upp och ner ett tag och vi kunde sitta med i en liten klunga men när vi kom till nästa långa klättring vilken som vanligt var väldigt brant så kunde inte jag hålla i längre. Esther var som vanligt väldigt stark i dessa klättringar och fick vänta på mig på toppen. I den branta utförskörningen fick jag också hålla igen lite då jag började känna mig snurrig av utmattning, det var väldigt varmt den här dagen också. Vi hade en platt sträcka med ca 16 kilometer kvar och vi kunde sitta med 2 killar och få lite draghjälp, det var skönt att få trampa platt som lite omväxling men samtidigt blev den sista branta, fast i sammanhanget korta, klättringen innan mål otroligt jobbig och sista kilometrarna kändes som de aldrig tog slut. Med 500 meter kvar stod ett gäng svenskar och hejade och det hjälpte mig ända fram! Tack för det!! Jag bröt ihop totalt vid målgången, jag var helt färdig och utmattad!

Det var ett fantastiskt fint ställe vi var på den här eftermiddagen och prisutdelningen var ute i det öppna med bergen i bakgrunden, så himla fint! Vi hade tur med vädret hela veckan också, jag tror den här tävlingen kan vara totalt annorlunda (och ännu jobbigare) om vädret visar sig från den sämre sidan…

Upprop innan start dag 4. Foto: Erich 

Starten i St.Christina. Foto: Markus Greber

Som det oftast såg ut, vi kör uppför och mitt huvud hänger och Esther undrar var jag är ;) Foto: Markus Greber

Etapp 5 Kaltern till Trento, 85 km – 2619 meters klättring

Den här dagen började med 15,5 kilometers master för att ta oss igenom trafiken!! Det gick nästan för sakta och blev mest rörigt i klungan. När vi släpptes började dagens klättring! 22 kilometer uppför… Det var bara att hitta rytmen och klättra i någon timme… igen… Väl uppe på toppen började det kännas bättre, vi var också på lite lägre höjd än tidigare dagar så det var lite lättare att andas. Det gick upp och ner och vi körde i skogen på fina stigar så det var roligare cykling vilket passade mig lite bättre än det konstanta nötandet. Jag började känna att mitt vanliga jag var tillbaka, men tyvärr var inte den känslan särskilt långvarig, sista backen för dagen var en 8 kilometer lång grusbacke där jag tror alla hoppades på att se toppen efter varje kurva men det var en ”never ending story” som bara fortsatte och fortsatte! Sista utförsbacken ner till Trento var väldigt teknisk och ibland kändes det som sådana otroliga kontraster i den här tävlingen, från mycket asfalt till så tekniskt att de flesta gick. Målet var mitt i centrala Trento och då det var lite farligt att ta sig dit i trafiken så stoppades tidtagningen några kilometer innan mål så att vi bara fick rulla till torget där målet var.

Första klättringen. Foto: Markus Greber 

Varje dag åt vi gröt som återhämtning, det var från tävlingens sponsor Jentschura och var väldigt gott! Foto: Craig;) 

Utsikten från balkongen på hotellet.

Etapp 6 Trento till Lavarone, 49 km – 2000 meters klättring

Det var skönt att veta att vi hade en kortare etapp framför oss, samtidigt som jag inte tror att jag någonsin kört en så kort tävling med så många höjdmeter! Banprofilen var inte rolig att titta på då vi startade på 200 meters höjd och gick i mål på 1200 meters höjd, det gick alltså mest uppför!! Vi hade en 5,5 km lång master-start men då det gick uppför och bilen höll samma hastighet hela tiden så gick det för fort för mig och vi fick släppa klungan redan i master-starten! Trots mycket klättring så var det ganska rolig cykling den här dagen med en del mer stig än andra dagar. Vi fick avsluta etappen med några kilometer utför på den blå banan vid Bike park Lavarone nära målgången, det var skoj:-)

Med Hanna efter målgång.  

Etapp 7 Lavarone till Riva del Garda (Gardasjön), 79 km – 2117 meters klättring

Sista dagen började igen med en neutral start i några kilometer fram tills första backen, det kändes som att vi hade gjort det här några dagar nu ;) Som tur var så hade vi mer ner än upp som avslut på veckan, fast den sista klättringen på ca 8 km som blev otroligt brant mot slutet var tuff i värmen och helt vindstilla, det bokstavligen rann svett under hjälmen. 

Det var helt fantastiskt att komma ner till vattnet vid Gardasjön och det var lite extra kul att se gula och blå ballonger längsmed strandpromenaden och höra svenska hejarop!! Tack för det! Efteråt blev det en välförtjänt italiensk glass och ett dopp i den uppfriskande sjön! Jag var på semester vid Gardasjön 1999 tillsammans med min mamma och det var kul att se stället igen :)

Efter sju etappsegrar blev det en till seger för mig och Esther tillsammans, det var vår tredje etapploppsseger i år (Tankwa Trek, Cape Epic och Transalps), nästa gång vi ses blir på Swiss Epic i September. Jag vill tacka våra sponsorer Meerendal och CBC så oroligt mycket för att vi kunde åka iväg och köra den här tävlingen tillsammans, vi är väldigt lyckligt lottade som har så bra sponsorer i ryggen! Och ett stort tack till Hanna (massör) och Erich (mekaniker) för all hjälp under veckan, vi kunde inte gjort det här utan er! Också tack till Bea och Hans-Jurg som hjälpte oss att langa flaskor då det var väldigt varmt och Hanna och Erich inte kunde vara överallt!

Sista målgången!!! Otroligt skön känsla! Foto: Markus Greber 

Det blev en stor utmaning för mig den här veckan och jag fick verkligen öva på extremt långa klättringar och bitvis otroligt tekniska utförskörningar och jag tycker nog att jag körde bättre utför i slutet av vecka än i början av veckan, vi har helt enkelt inte så här branta saker hemma i Sverige och även om det är tekniskt i Sydafrika så är det oftast inte så här brant.

Nu ser jag fram emot några platta tävlingar i Sverige!! Inget kommer att kännas som en backe på ett tag…. Jag ska vila och se om jag kan hitta tillbaka till formen :)

Avslut:-)